Hej då, nu flyttar vi!

Allt har sin tid. Det första inlägget på Tre Hörnor Straff skrevs för ganska exakt 41 månader sedan och bar den ganska stenade rubriken: "The green, green 3-G-konstgräs of home".

Vi erkänner att det hade varit roligare med en roligare siffra än detta färglösa primtal. Men nu är det ju så, en gång för alla, att fotbollen inte följer gängse lagar, hur rund man än hävdar att bolluschlingen är.

Hur som helst. Det stundar ett VM. Vi kan ju skylla på det. Eller det stundar en Allsvenska. En rekordtidig Allsvenska. Det skulle också kunna vara ett bra skäl.

I vilket fall är det dags för Tre Hörnor Straff 2.0.

Jäpp. Just när ni trodde att ni blivit av med oss - då flyttar vi på oss och då klär vi oss dessutom i en något snyggare kostym.

Detta är således det sista inlägget på "Gamla Tre Hörnor Straff". Från och med nu hittar ni oss på den här adressen:

http://trehornorstraff.wordpress.com

Vi är också så in i helvetes i framkant att vi finns på Twitter, @trehornorstraff.

Så låt oss ses där ute, på de leriga och snöslaskiga försäsongsgrusplanerna och på den skinande, glansiga cybergräsmattan.

Forza!

Expert texpert

Att observerandet förändrar det observerade vet varenda människa som lagt märke till hur lite det händer när journalistkåren har tagit sommarledigt. Det var något liknande i Champions League-matchens paus igår när de fyra experterna kastade sig över det de hade att analysera. Wenström, Flyborg, Rit-Ola och Sladjan: de var helt eniga om att Zlatan var ur slag, saknade självförtroende, "gömde sig" på plan. De visade bilder, de frös bilderna och satte kryss och pilar på dem, de läste upp procentsiffror och antal löpta meter. Det var säkert en möjlig tolkning av det som hänt dittills i matchen. Men det fick ett lätt parodiskt skimmer när Zlatan direkt efter paus räddade Barcelona mot de frejdiga tyskarna.

Det är väl som nåt gäng hjärnforskare ska tala om vad som händer när en människa blir lycklig, förälskad, engagerad. De kan beskriva de kemiska processerna; de kan inte tala om varför de äger rum. Att man kan analysera vad som händer när en fotbollsspelare inte har flyt är en liknande sak - man har liksom inte sagt mer än att så här kommer det att vara tills det förändras. Hur eller när det förändras, det vet man ingenting om.

Eriksson vs Lagerbäck

En sak man kan roa sig med i väntan på fotbollssäsongen är att följa andra länders förbundskaptensjakt. Särskilt intressant blir det om de som jagas är samma namn som nyss var inblandade i det inte särskilt smidiga svenska tillsättandet.

Enligt en massa olika tidningsuppgifter, den här till exempel, är alltså Nigerias lista över kandidater till det vakanta uppdraget nere på fyra man; en är Lars Lagerbäck, en är Svennis (som återigen verkar ha anmält sig själv som kandidat snarare än blivit headhuntad).

Utöver svenskarna är det alltså serben Radomir Dujkovic och förre fransmannen Bruno Metsu som är heta. På den lite längre listan av kandidater fanns tills nyligen Glenn Hoddle och Arrigo Sacchi.

Dujkovic är en av fotbollsvärldens mest kringresande coacher, han har varit i Burma, Venezuela, Kina, Rwanda och en massa andra ställen.
Metsu har ett liknande CV, coachade ju Senegal när de slog ut Sverige ur VM 2002, och har sedan varit några vändor i arabvärlden.
Svennis börjar få en liknande meritlista, med uppdrag som rör sig allt längre från fotbollens epicentrum.

Och så Lagerbäck, den ursvenska, norrländska gymnastikdirektören, den typiske andretränaren som genom att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt lyckades nå ända fram till en egen förbundskaptensroll utan att egentligen ens vara påtänkt av det svenska förbundet, som en sorts fotbollens Leonard Zelig.

Å, vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen under de där intervjuerna. Tänk att få höra Leagerbäck sälja in sin spelmodell till Nigeria! På vissa sätt (sett till meriter med resursbegränsat landslag) är han den mest meriterade. Å andra sidan har han bara haft uppdragsgivare i Solna.

Man skulle misstänka att nigerianerna faller för någon av Metsu eller Dujkovic, eftersom de faktiskt vet ett och annat om den afrikanska fotbollen.

En sak som talar emot Svennis är att hans troligen starkaste minne från afrikansk fotboll är hur hans son Johan, under 2007 tränare för Kwara United, blev tvungen att fly Nigeria efter dödshot från fansen. Å andra sidan kanske de pröjsar bra, och då kommer ju saken i ett annat läge. Och så har ju Svennis den där luriga världsmedborgarcharmen som tycks gå hem i alla världsdelar, åtminstone en stund.

För Lars Lagerbäck talar... att det känns så fullständigt apart. Om Nigeria verkligen vill ha en nystart efter den stackars Amodu (som alltså för andra gången får kicken efter att ha fört Nigeria till VM) kommer vi att få se ett VM i Sydafrika där Lars Lagerbäck hyllar lagets offensiv efter 0-0 mot Grekland, ber Obafemi Martins läsa på i pärmen före inhoppet och bjuder på semlor i händelse av seger.
Det vore en extra krydda för VM.

Tjalle Mild lever

1964, året innan jag föddes, fick "Tjalle" Mild, Djurgården, Guldbollen för att ha tagit sin klubb till SM-guld och gjort ett antal landskamper dessutom. Samma år var han med i det svenska hockeylag som tog OS-silver i Innsbruck. Det var, såvitt jag vet, senaste gången en allsvensk fotbollsspelare tog medalj i vinter-OS, och det utspelade sig givetvis på den tid när säsongerna för fotboll och vintersporter var ordentligt uppdelade.

Det där var förpassat till det förflutna redan när jag kom till medvetande. Ändå fanns säsongsuppdelningen kvar och jag upptäcker att den sitter djupt i mig, trots att fotboll numera kan ses på tv året om och trots att jag tappade intresset för hockey under Canada Cup 1987, när kanadensarna tilläts misshandla de överlägsna sovjetryssarna sönder och samman utan att nån lyfte ett finger, och för skidor på 90-talet när de helvetes norrbaggarna började härja. Det känns faktiskt riktigare att se Helena Jonsson skjuta bort sig just nu än att låtsas intressera mig för Manchester Uniteds göranden och låtanden. Tjalle Mild, du lever i mig.

Forza Bajen siempre?

Beskedet om Eguren till AIK var ännu en käftsmäll. Man ska förstås vara rationell och förstå att elitspelare (särskilt utländska legionärer) i första hand tänker på sin egen karriär osv yada yada. Men varför ska man som supporter inte få vara besviken på spelare som sviker ens förhoppningar? Det kommer att göra ont att se en spelare i AIK-tröja som jag älskade att ha i mitt eget lag.
Jag förstår den som klottrat i hans port, budskapet kan jag stämma in i: "Forza Bajen siempre?". Det syftar på det uttalande han gjorde om Hammarby efter den första lyckade tiden i Villareal. Det var så han sa i en intervju efter att ha uttryckt sin glädje och fascination över de två Hammarbyflaggorna på Nou Camp när han sprang in där för första gången. Forza Bajen för alltid. Lägg märke till att klottrandet inte uttryckte hot eller kallade spelaren för hora eller något liknande. En fråga bara, i vanmakt och besvikelse.
En annan sak är att besvikelsen egentligen mer ska riktas mot de faktorer som gjort att Bajen spelar i superettan den här säsongen - hade vi varit kvar skulle Eguren kunna spela till sig en VM-plats genom att fortsätta vinna Stockholmsderbyn åt oss. Men de faktorerna är så många och komplicerade att de inte låter sig utredas i en handvändning.
Förhoppningsvis blir Egurens halvår på Råsunda en riktig parentes som i historien kommer att vara bortglömt, ungefär som att väldigt få bryr sig eller minns att Bajenikonen Hasse Eskilsson faktiskt spelade i AIK en kort period.

Ett dukat bord

Ja, Erik Hamrén, om du inte jublar på ditt spanska träningsläger nu så vet jag inte vad du har för krav. En softare lottning än den här har vi väl inte haft sen kvalet till EM 2004. Holland: javisst, det kan bli bekymmersamt, men med tanke på att holländarna kommer att komma direkt från ett VM-slutspel kan jag mycket väl se framför mig två matcher som slutar exakt som de båda senaste tävlingsmatcherna oss emellan - 0-0 som i VM 1974, 0-0 som i EM-kvartsfinalen 2004 (och utan att några jobbiga straffar behöver tillgripas).

Finland: bara det faktum att Jari Litmanen fortfarande är landslaglagsaktuell säger det mesta. En komplexfylld fotbollsnation, tyvärr med fog.

Ungern: Vi spelade ut dem i höstas, fast resultatet blev jämnare än det borde ha varit. Lika komplexfyllda som sina finsk-ugriska bröder, fast av motsatt skäl: på grund av en övermäktig fotbollshistoria, istället för en obefintlig.

(Ungern är för övrigt redan den nation vi mött i flest tävlingsmatcher - 15 stycken som det är nu. De två första gångerna, i VM-semifinalen 1938 och OS-semifinalen 1952, blev det förnedrande storstryk, 1-5 respektive 0-6. I hemma-VM 1958 blev det sedan 2-1 i gruppspel över ett Ungern som fortfarande led av spelarflykten efter den sovjetiska invasionen, och när Sverige sedan skulle försöka kvala in till OS 1964 med ett amatörlandslag blev det 2-2 hemma och 0-4 borta. Sedan dess har det gått bättre: 0-0 hemma och 3-3 borta i kval till VM 1974 (Sverige till VM), 2-0 och 0-1 i kval till EM 96, 1-1 och 2-1 i kval till EM 04, 3-0 resp 1-0 i kval till VM 06 och så 2x2-1 senast)

Moldavien: Tja, kärt återseende för Marcus Allbäck. Och möjlighet för kocken från snömatchen 2001 att göra fastlagsbullar igen (om han nu är kvar...)

San Marino: Vi vinner förmodligen med så mycket att vi har råd att låta Kim ta en straff den här gången...

Jag vill inte låta som en Expressenskribent, men blir vi inte minst tvåa i den här gruppen, då är det skandal, fiasko och avgå, Erik Hamrén! Och att bli den bästa tvåa som går direkt till EM-slutspel ska verkligen inte vara omöjligt.

Ja! Drömlottning! Finland, Ungern, Moldavien och San Marino, bättre kan det fan inte bli! Slipper vi nu bara Tyskland och Spanien också...

Ok, Grupp B är en mardröm. C och D jävligt tuffa, A också. G och H okej, men jag håller alla tummar jag har för E, F eller I.

Statistik betyder ju vad det betyder, det vill säga så gott som ingenting. Statistiskt sett - om man tar hänsyn till resultat i tävlingsmatcher och hur den grupp där matcherna ingått slutat för Sveriges del - skulle vår drömlottning idag vara England, Finland, Makedonien och Liechtenstein. Mardrömmen skulle vara Kroatien, Skottland, Belgien, Albanien och Luxemburg. Själv skulle jag inte ha någonting emot Kroatien eller Skottland, trots vår penibla historia mot dem. Men det viktigaste blir, som sagt, att dra rätt lag ur tredje och fjärde seedningsgrupp. Visst, det vore trevligt att undvika Tyskland och Spanien, men det riktigt nödvändiga är att slippa Irland, Belgien och Montenegro. Tillfället verkar kräva av mig att jag irriterar Makterna med en drömlottning, så här kommer den: Portugal, Finland, Wales och Liechtenstein. Och så mardrömmen: Tyskland, Irland, Belgien, Montenegro och Azerbadjan.

Jag, John Terry och Emma från Daily Telegraph

Jag minns mitt livs första reportageresa. Det var inte en rockkonsert eller en mordrättegång med inblandade kändisar jag täckte: det var en poesifestival i Ledbury, en liten engelsk by på gränsen till Wales, i det backiga landskap som 30-talspoeten A.E. Housman besjöng i "A Shropshire Lad". Ändå fanns där en ettrig kvinnlig journalist, Emma från Daily Telegraph, som tog med mig på pubrunda, försvarade den engelska pressens namnpubliceringsprinciper för mig, förklarade grundbulten i engelsk kultur - "we shag around a lot" - och sedan demonstrerade vad hon menade genom att resolut försöka förföra mig. Jag hade en flickvän på hemmaplan, smet svenskt och skuldmedvetet därifrån, och kände mig både lättad och förbannat mesig efteråt. Jag inbillar mig att John Terry hade gjort på annat vis.

I en värld där kulturer och fotbollskulturer flyter ihop ska man kanske vara tacksam för att vissa länder fotfarande håller på sin särart. John Terry-affären med sin blandning av hyckleri, sexualfixering i både individuellt beteende och allmänt intresse för saken, är bara tänkbar i Oscar Wildes och drottning Victorias hemland. Man blir nästan rörd av att de kontinentala européernas gamla fördom om England som dubbelmoralens hemvist på jorden fortfarande, nästan femtio år efter de britterna upptäckte sexualumgänget (år 1963, skrev ju Philip Larkin: "between the end of the Chatterley ban and the Beatles' first LP") är så väl förankrad i verkligheten.

Jag har, kan jag gott påpeka, inte mycket till övers för sånt beteende som John Terry gjort sig skyldig till. Jag skulle aldrig vilja vara kompis med någon som satte på sina kompisars tjejer (även om jag nog tycker att tjejerna är minst lika skyldiga i sammanhanget). Men jag är å andra sidan inte fotbollsspelare, inte del av en miljö som (som Henrik Rydström påpekar) är ganska amoralisk till att börja med och förmodligen erbjuder fler möjligheter till otrohet i månaden än vi vanliga dödliga behöver övervinna under en hel livstid. Har man umgåtts med sportjournalister i någon längre period har man hört den här typen av historier till leda - miljön är lika skvallrig som en högstadieklass och ja, det händer att svenska spelares namn nämns i sammanhanget. Men de historierna når aldrig tidningarna, inte som de gör i det land där Emma från Daily Telegraph fattar namnpubliceringsbesluten, och tvingar aldrig förbundskaptener och klubbtränare att agera. Det kan mycket väl hända att engelsmännen knullar runt mer än alla andra, men den stora skillnaden mellan oss och Emma är ändå i de andra delarna av hennes verksamhet.