Jag, John Terry och Emma från Daily Telegraph

Jag minns mitt livs första reportageresa. Det var inte en rockkonsert eller en mordrättegång med inblandade kändisar jag täckte: det var en poesifestival i Ledbury, en liten engelsk by på gränsen till Wales, i det backiga landskap som 30-talspoeten A.E. Housman besjöng i "A Shropshire Lad". Ändå fanns där en ettrig kvinnlig journalist, Emma från Daily Telegraph, som tog med mig på pubrunda, försvarade den engelska pressens namnpubliceringsprinciper för mig, förklarade grundbulten i engelsk kultur - "we shag around a lot" - och sedan demonstrerade vad hon menade genom att resolut försöka förföra mig. Jag hade en flickvän på hemmaplan, smet svenskt och skuldmedvetet därifrån, och kände mig både lättad och förbannat mesig efteråt. Jag inbillar mig att John Terry hade gjort på annat vis.

I en värld där kulturer och fotbollskulturer flyter ihop ska man kanske vara tacksam för att vissa länder fotfarande håller på sin särart. John Terry-affären med sin blandning av hyckleri, sexualfixering i både individuellt beteende och allmänt intresse för saken, är bara tänkbar i Oscar Wildes och drottning Victorias hemland. Man blir nästan rörd av att de kontinentala européernas gamla fördom om England som dubbelmoralens hemvist på jorden fortfarande, nästan femtio år efter de britterna upptäckte sexualumgänget (år 1963, skrev ju Philip Larkin: "between the end of the Chatterley ban and the Beatles' first LP") är så väl förankrad i verkligheten.

Jag har, kan jag gott påpeka, inte mycket till övers för sånt beteende som John Terry gjort sig skyldig till. Jag skulle aldrig vilja vara kompis med någon som satte på sina kompisars tjejer (även om jag nog tycker att tjejerna är minst lika skyldiga i sammanhanget). Men jag är å andra sidan inte fotbollsspelare, inte del av en miljö som (som Henrik Rydström påpekar) är ganska amoralisk till att börja med och förmodligen erbjuder fler möjligheter till otrohet i månaden än vi vanliga dödliga behöver övervinna under en hel livstid. Har man umgåtts med sportjournalister i någon längre period har man hört den här typen av historier till leda - miljön är lika skvallrig som en högstadieklass och ja, det händer att svenska spelares namn nämns i sammanhanget. Men de historierna når aldrig tidningarna, inte som de gör i det land där Emma från Daily Telegraph fattar namnpubliceringsbesluten, och tvingar aldrig förbundskaptener och klubbtränare att agera. Det kan mycket väl hända att engelsmännen knullar runt mer än alla andra, men den stora skillnaden mellan oss och Emma är ändå i de andra delarna av hennes verksamhet.