Farväl till vapnen

Jag vet, jag vet. It’s better to burn out than to fade away. Men det går inte att förneka att de senaste månaderna har varit ett enda långt awayfadande från min sida, ett slags Henke Larsson-vinter där jag har skrotat omkring med innebandyklubba och väntat på att motivationen ska komma tillbaka och att nån ska ta om för mig att nu jävlar ska Helsingborgs IF satsa på Champions League.

Men vad fan, till sist är det lika bra att inse faktum. Tiderna förändras, andra saker kräver uppmärksamhet, jag får konstatera att fotbollsbloggandet har haft sin tid i livet. Delvis har det med det berömda livspusslet att göra, delvis med det faktum att fotbollen helt enkelt inte intresserat mig lika mycket på sistone. Att jag fortfarande, ett par veckor senare, inte känner till resultatet mellan Inter och Manchester United i Champions League är en sak. Men jag upptäckte innan dess att jag inte hade en aning om att TFF värvat Marcus Pode. Jag upptäckte att jag inte visste att det var landskamp mot Österrike förrän landskampen redan var spelad. Och jag upptäckte att jag inte saknade att veta om det. Då är det väl ungefär som när Jonas Thern kom på sig själv med att inte orka ta den där sista spurten till stubben i änden på löprundan längre, då är det dags att lägga skorna på hyllan.

Så vad har hänt under de två och ett halvt åren sedan vi startade denna blogg? Tja, ett svar är ingenting. Det var kris i Malmö FF, folk kastade smällare i huvudet på varandra på stockholmsderbyna och Jan Majlard skrev pekoral i Svenskan. Det var precis före EM-kvalet mot Spanien på Råsunda, i den fadda stämningen efter VM i Tyskland, och den förhärskande känslan var att Lasse Lagerbäcks landslag antingen borde göra total succé och övertyga oss alla, eller bryta samman fullkomligt så att vi kunde börja om från början. Nå, den känslan är ungefär likadan nu, och om den är likadan även om ett och ett halvt år, sedan vi med nöd och näppe tagit oss till Sydafrika och sparkats ut i åttondelsfinal, då skulle åtminstone inte jag bli förvånad.

Men å andra sidan. Jag tänker på Rasmus Elm, jag tänker på Rasmus Bengtsson, jag tänker på Johan Orrenius, jag tänker på Norrtulls SK:s F-01-or och dess lilla framtandslösa måldrottning, jag tänker på nästa korpsäsong för Godismännen på Huvudstafältets grus och jag tänker på att det alltid är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Och på att jag har hört att Henke Larsson ändå fanns på plan i Porto i lördags.

Men tills vidare, allihop - Thank you for the music.

Ett litet inhopp bara

"Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt"

Från ni vet vem.

tabellbitarfunderingar

Allsvenskan är för närvarande en av de klart roligaste ligorna att följa för den som skyr den förutsägbarhet som finns när två-tre klubbar prenumerar på titeln. Skottland är väl paradexemplet, men situationen är tämligen vanlig.
Dock finns hopp om att årets europeiska ligaspel ska utmynna i några oväntade seriesegrar.

I Holland är det inte vanligt att maskinerna Ajax, PSV och Feyenoord hackar samtidigt. Den här säsongen är katastrofal för Rotterdamlaget, usel för Eindhoven och medelmåttig för Amsterdams enda ligalag. Det har öppnat för AZ Alkmaar som kan ta hem titeln och i så fall blir första lag utanför topptrion att ta hem ligan sen 1981.

I Turkiet råder samma trelagsmonopol som i Holland. Istanbulklubbarna Galatasaray, Fenerbahce och Besiktas har delat på gulden sedan 85. 1984 vann Trabzonspor. 2009 kan det vara dags igen för en utmanare: Sivasspor, Trabzonspor och Ankaraspor är alla med i rejset.

Skidåkning v/s fotboll 1-0

Häromdagen kom en skidåkare förbi mitt kontorsfönster på Katarina bangata. Med rejäla trälagg trampade farbrorn förbi på trottoaren.

Iakttagelsen kan ses som någon slags förklaring till den bristande aktiviteten på THS för närvarande. Det känns väl helt enkelt inte som säsong just nu.

Hommage till Erik Sundin

Det är sådana som Erik Sundin som visar vilket flerdimensionellt spel fotboll är.

Med detta menar jag inget komplicerat. Jag menar bara att det finns två komplementära sätt att betrakta fotboll är. Det ena är upphöjt, objektivt, estetiskt och ger möjlighet att beundra lag och spelare som ett slags artister. Ur en sådan synvinkel tänker man nog inte på Erik Sundin alls, utom som en IKEA-variant av Fredrik Ljungberg, en kvick typ som främst använder sin snabbhet till att skära inför framför den förföljande backen och sedan falla handlöst.

Men det andra är engagerat, partiskt och enögt, och ur den synvinkeln är Sundin antingen en sån spelare man älskar (om han spelar i ens eget lag) eller hatar (om han spelar i ett annat). Värre retsticka än den mannen har jag nämligen svårt att föreställa mig. Att det var han som såg till att Henrik Rydström blev utvisad i höstas kom inte som någon större förvåning (även om man i det fallet nog kan tala om Karmas obevekliga lag). På Råsunda i våras, när Trelleborg mötte AIK, såg jag honom studsa upp och käbbla mot någon AIK-spelare som precis råkat nudda honom på ett oemotståndligt irriterande sätt (hörde jag rätt har han dessutom en ganska gäll och bjäbbig röst, helt perfekt för ändamålet) och tänkte att det var just såna små killar som brukade skickas fram och mucka gräl med rivalgänget förr i tiden, medan de slagsmålssugna kumpanerna lurade bakom knuten. Det är spetskompetens, om något. Och så gjorde han mål också. Trots allt jag har skrivit ovan kommer jag nog att gilla Erik Sundin även när han sitter på Helsingborgs bänk istället för att glädja folkmassorna på Vångavallen.

Bäst i test

Lite sent, men här kommer det i alla fall: grattis Jesper till DN:s betygsättning av årets idrottsböcker.
Jespers bok om svenska landslagets historia fick utmärkelsen "bäst i test".
Utan att själv läst särskilt många av de konkurrerande titlarna är jag övertygad om att BLÅGULT förtjänar det högsta betyget.

Jag passar också på att önska tre Hörnor straffs läsare god jul. Hoppas vi ses även framöver!

Jag aktar ej rang

I november 1994 låg Sverige tvåa på världsrankingen. Det var samma månad som Tomas Brolin bröt benet och allt som låg framför oss var nesa och förnedring, med bortanederlag mot Turkiet och Ungern och 1-1 hemma mot Island som omedelbara höjdpunkter. (Det gjorde att Sverige dök en smula på rankingen, men i september 1995, när vi princip redan var borta från EM 1996, var vi världstrea igen - i kraft av den oavgjorda matchen mot Japan i sommarens "för-EM" plus den hedrande 1-0-segern i en vänskapsmatch hemma mot USA får man förmoda.) Det skulle dröja nästan fyra år, till Fredrik Ljungbergs genombrott och de 2-1 mot England, tills Sverige hade något lag värt att prata om igen; det skulle dröja tio år, till Zlatans uppåtgående bana råkade skära Henkes och Ljungbergs nedåtgående, tills vi ens var i närheten av att röra oss på 1994 års nivåer igen.

I grunden visar det bara vilken humbug världsrankingen är. Vad den ger sig ut för att visa är hur bra laget har varit. Redan om det vore sant skulle det inte säga så mycket, för ett lag kan mycket väl vara Sverige i november 1994, med en hygglig närhistoria bakom sig och ett bråddjup framför fötterna. Men nu råkar den ju händelsevis vara ett uselt intrument för att mäta framgångar i det nära förflutna också, för hur skulle Grekland annars kunna vara nr 20 i världen efter ett fiaskobetonat EM-slutspel och en hemmaförlust mot Schweiz som huvudsakliga merit i höstens VM-kval? Jag frågar mig också om det är den triumfen som gett schweizarna deras överraskande goda position trots ett hemmanederlag mot Luxemburg (!) i VM-kvalen som påbackning till ett, ska vi säga, dystert hemma-EM? Vad gör lag om Israel och Bulgarien före Sverige i världsrankingen? Och om vi nu gruvar oss över vår 32:a plats, vad gör vi av det faktum att våra danska grannar och gruppkonkurrenter trots bortasegern över Portugal tynar bort på plats 37?

Nej, det finns nog goda skäl att oroa sig för det svenska landslagets framtid. Men FIFA:s världsranking tillhör inte dem.

Bojkott med resultat

Jag trodde inte att bojkotten av bortamatcher som genomfördes av AIK:s och Hammarbys supportrar under 2008 skulle få något genomslag. Möjligen på så sätt att övriga Fotbollssverige enbart var tacksamma att slippa ha med oss att göra (vilket ju också varit en av reaktionerna).
Men i och med att det blev ett år av allmän publiknedgång så har bojkotten faktiskt uppmärksammats rejält, och genomgående nämnts som en av faktorerna som påverkat publiktillströmningen negativt.
Och det märkligaste av allt är att man från centralt håll (SvFF och SEF) faktiskt tycks ha fått en helt ny syn på oss som reser runt i landet för att se vårt lag på bortaplan.
Citat från artikeln på svenskfotboll.se:

Flest bortasupportrar ger bonus
Som ett led i publikutvecklingen vid bortamatcher införs bonus för de föreningar som har flest supportrar på sin bortasektion. Åtta föreningar i Allsvenskan och Superettan kan erhålla bonus i en fallande skala från 800.000 kronor. Bonusen möjliggörs genom fotbollens avtal med Svenska Spel och de önskemål som Svenska Spel ställt vid förhandlingar om det nya femåriga avtalet.

Det här är faktiskt sensationellt. För första gången upplever jag att man ser hängivna supportrar som en tillgång, och inte ett problem.

Fotbollens vagabonder

Lika bra att inse det: somliga av oss är fast i det förgångna. Om nån frågar mig vem som har gått vidare i Champions League eller vem som leder Premier dito kan jag svara med en hjärtlig axelryckning. Det fascinerar mig inte helt enkelt. Men ge mig en bok om Svenska proffs genom tiderna och jag börjar fantisera om märkliga människoöden. Stefan Andersson från Kullens BK som spelade i Portugal (Maritimo, Rio Ave, Estoril Praia, Portimonense och Silves) mellan 1977-82, "kombinerade fotboll med arbete i resebranschen"..."bosatte sig sedan i USA". Erik de Broen, back från Gais, som spelade i australiska Brisbane Lions mellan 1974 och 1975. Och Lars Falk från Sundbyberg som spelade i Viktoria Berlin 1953-54 och Spandauer FC 1956-57, "kombinerade fotboll med arbete som svetsare men hämmades av dåliga knän."

Det var tiderna före Bosman det. Nu är sådana karriärer vanliga. Nån bland läsarna som vet nåt mer om de här tre herrarna?

Tack Sören, välkommen Bernd

Ligan för "Saker en tränare inte bör säga eller göra om han vill behålla jobbet" fick på tisdagen överraskande en ny ledare. 

Det är Real Madrids numera före detta tränare Bernd Schuster som genom sitt blixtuttalande - "Det går inte att slå Barcelona på Camp Nou. Det är deras år i år." - gick raka vägen upp på förstaplatsen. Enligt uppgift till Tre Hörnor Straff handlade det bara om sekunder innan Real Madrids president Ramón Calderón både hade kickat Schuster och anställt hans efterträdare.

Bernd Schuster var uppenbart tillfreds när han talade med Tre Hörnor Straff:

- Det borde inte gå att slå. Det här är mitt år.

Ligan har länge toppats av Sören Cratz, som har förefallit ohotad på förstaplatsen efter sin skamlösa flört med Bajenpubliken 2002.

Den detroniserade mästaren försäkrar för THS att han inte är bitter.

- Rekord är till för att slås. Jag gjorde allt jag kunde den där kvällen på Söderstadion och det är bara att gratulera Bernd.