Jag aktar ej rang

I november 1994 låg Sverige tvåa på världsrankingen. Det var samma månad som Tomas Brolin bröt benet och allt som låg framför oss var nesa och förnedring, med bortanederlag mot Turkiet och Ungern och 1-1 hemma mot Island som omedelbara höjdpunkter. (Det gjorde att Sverige dök en smula på rankingen, men i september 1995, när vi princip redan var borta från EM 1996, var vi världstrea igen - i kraft av den oavgjorda matchen mot Japan i sommarens "för-EM" plus den hedrande 1-0-segern i en vänskapsmatch hemma mot USA får man förmoda.) Det skulle dröja nästan fyra år, till Fredrik Ljungbergs genombrott och de 2-1 mot England, tills Sverige hade något lag värt att prata om igen; det skulle dröja tio år, till Zlatans uppåtgående bana råkade skära Henkes och Ljungbergs nedåtgående, tills vi ens var i närheten av att röra oss på 1994 års nivåer igen.

I grunden visar det bara vilken humbug världsrankingen är. Vad den ger sig ut för att visa är hur bra laget har varit. Redan om det vore sant skulle det inte säga så mycket, för ett lag kan mycket väl vara Sverige i november 1994, med en hygglig närhistoria bakom sig och ett bråddjup framför fötterna. Men nu råkar den ju händelsevis vara ett uselt intrument för att mäta framgångar i det nära förflutna också, för hur skulle Grekland annars kunna vara nr 20 i världen efter ett fiaskobetonat EM-slutspel och en hemmaförlust mot Schweiz som huvudsakliga merit i höstens VM-kval? Jag frågar mig också om det är den triumfen som gett schweizarna deras överraskande goda position trots ett hemmanederlag mot Luxemburg (!) i VM-kvalen som påbackning till ett, ska vi säga, dystert hemma-EM? Vad gör lag om Israel och Bulgarien före Sverige i världsrankingen? Och om vi nu gruvar oss över vår 32:a plats, vad gör vi av det faktum att våra danska grannar och gruppkonkurrenter trots bortasegern över Portugal tynar bort på plats 37?

Nej, det finns nog goda skäl att oroa sig för det svenska landslagets framtid. Men FIFA:s världsranking tillhör inte dem.