Elfsborg är det nya Malmö

I går gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra – jag gratulerade en MFF-supporter till en seger.

Vän av ordning invänder genast att jag mest var glad över att Elfsborgskrossen hjälpte Blåvitt, och det stämmer förstås, men det förminskar inte det faktum att jag gjort något konstigt. Mats Weman skrev här på bloggen om »MFF-hatets vänner« häromdagen, och hade han bara bytt ut ordet »hat« mot missunnsamhet hade jag snarast gått in i föreningen. Det inträffade fick mig därför att grubbla.

Först en snabb tillbakablick: När vi i somras, och inom loppet av bara ett par dagar, blev av med Allsvenskans bäste högerback, mittback och centrala mittfältare – samt dessutom en av dess tre bästa vänstermittfältare – tyckte jag väldigt synd om mig själv (och IFK Göteborg). En av de människor jag spred min sorg till var Henrik Rydström, som fanns i min telefonbok eftersom jag brukade redigera hans krönikor när han skrev för Offside.

Henrik visade ingen medkänsla.

Tvärtom påpekade han raskt att Kalmar drabbades av något liknande när man sålde sina tre bästa målgörare inför säsongen. Förmodligen hade vi kunnat käfta ett bra tag om det där – Henrik höll förstås inte med om en viss IFK-spelares kvaliteter, och jag hade kunnat säga något om det futtiga i att bli av med folk i samma lagdel – men istället för att som gamla krigsveteraner tävla om vem som bar det tuffaste ärret, enades vi snabbt om en yttre fiende. Elfsborg. Som inte bara fick behålla sitt lag inför säsongen, utan dessutom förstärkte det med profilvärvningen Martin Ericsson. Och som motade undan en dansk klubb som ville köpa tränaren, och förvandlade surpuppan Haglund till seriens bäst betalde.

Stod det mellan Kalmar, IFK och Elfsborg – som det då tycktes göra – var vi överens om att det i alla fall inte skulle få bli boråsarna. Rydström och jag var så storsinta att vi avslutade vår korta SMS-flirt med att unna varandras respektive lag seriesegern, eftersom det i alla fall skulle bli på Elfsborgs bekostnad.

Alla vet vad som hände sedan: boråsarna nobbade dessutom sommarbud på såväl Ishizaki som Bajrami, och snodde Gefle på Jawo (att Kalmar sålde sina sista Elmbröder hör till saken, men ändå inte).

Inget svenskt lag har de senaste tio åren haft bättre förutsättningar att vinna ligan än årets Elfsborg. Inget lag har heller haft en mer självgod tränare, och mer gnällig spelartrupp (även om ordföranden Bosse Bank konstigt nog är en trevlig prick).

Så jag ringde alltså en malmöit och gratulerade till MFF:s 5-0-seger. Eftersom det trots allt var en malmöit, använde han snabbt gratulationen till att skrytsamt påstå att MFF-segern var »vackrare« än IFK:s 4-0-seger mot boråsarna på Gamla Ullevi. Jag var på vippen att säga »tacka fan för det, vi hade ju redan bankat ner dem i brygga«, men sade istället generöst att IFK slog dem som Mike Tyson, MFF som Muhammed Ali. »Naj, ni slog dem som Sonny Liston«, sade malmöiten snabbt, påtagligt nöjd eftersom ju alla vet hur det gick när Liston mötte Ali.

Bortsett från allt vill jag hävda att Mats hade fel när han i sitt blogginlägg, och i kommentatorsfältet, antydde MFF-hatets djupa rötter. För – och det här är viktigare än man tror – fakta i målet är att det har rört sig om tre helt olika typer av illvilja.

En gång i tiden, när MFF var tveklöst bäst i landet, väcktes aggressionerna av klubbens dominans och de litenhetskänslor den väckte hos alla motståndare. Därefter tappade MFF sin position, men behöll – bland såväl spelare och ledare som fans – sin grandiosa självbild, vilket vållade en annan typ av irritation. Och nu på 2000-talet har klubben blivit överlägset rikast i serien, vilket är vad som orsakat den färskaste, men alltså helt väsensskilda, motviljan (och framförallt, eftersom klubben är så dokumenterat usel på att utnyttja försprånget: skadeglädjen).

Det fascinerande med Elfsborg är att de så snabbt har jobbat ihop till alla tre sorterna.

För mig är Elfsborg det nya Malmö.

Givetvis är det mest oroväckande för MFF. I fotboll är det trots allt ett kvalitetsbevis att vara hatad. Malmö tycker jag numera nästan – notera: nästan – synd om.

En parentes: nu när IFK dessutom fått Tobias Hysén skadad, tar jag för givet att såväl MFF- som Elfsborgssupportrar och alla andra inser att det – rent objektivt – är störst, mest rättvist och vackrast om IFK Göteborg vinner i kväll mot Örebro, sedan resten av höstens matcher och alltså även serien.