Hallå trafikant

En händelserik vecka. Inte nog med att jag hade glädjen att offentligen bli kallad "snorgärs" av Jan Guillou, dessutom nyskapande experiment från landslaget, fylleskandaler i den svenaka fotbollsidyllen, etc.

Men nyskapande? En bloggkommentator påminde om det senaste 3-5-2-experimentet, mot Portugal hösten 2002. Resultat: 2-3 efter briljant inledning med svensk 2-0-ledning och sen tappad ledning sedan de obefolkade svenska kanterna (och en överlobbad Dick Last) bjudit in portugiserna i matchen igen. När det var allvar och EM-kval igen var fyrbackslinjen på plats igen.

Dessförinnan: 1-3 mot Schweiz i Luzern 1991. Ett försvarshaveri för Tommy Svenssons 3-5-2-modell som plötsligt upphävde det spektakulära spelet och de 4-3 mot Jugoslavien tidigare under hösten. När det var allvar och EM hade assisterande förbundskapten Tord Grip segrat och fyrbackslinjen var på plats igen.

Och så kommer det med viss sannolikhet att bli i höst också. För som Ulf påpekade redan efter matchen: problemet med matchen var att Sverige förlorade. Och att en kant där Chippen och Petter Hansson i ytterbacksroll står för det defensiva ansvaret inte känns särskilt... säker. Sen kan man ju i och för sig fråga sig varför ett resultat i en vänskapsmatch där man inte har det bästa laget till att börja med och dessutom byter ut fem, sex spelare i andra halvlek ska anses graverande för 3-5-2-systemet när förluster mot Egypten, Elfenbenskusten, Venezuela m fl under de senaste åren inte har resulterat i att 4-4-2 har skrotats. I fotboll liksom i så många andra andra områden av livet får man de svar man frågar efter.

Det är något märkligt med svenska fotbollsrattfyllor. Patrik Gerrbrandt, Dulee Johnson, Daniel Mobaeck: alla åker de dit sedan de på nåt sätt har råkat sätta sig i bilen på fyllan och lossa handbromsen (alternativt: "bara skulle parkera om bilen"). Givetvis skulle ingen av dem drömma om att VERKLIGEN köra rattfull. Tja, nu vet jag inget om något det enskilda fallen (och jag tror visst att Daniel Mobaeck mår riktigt jävla dåligt), men jag tror mig kunna säga att vem som helst inte sätter sig i en bil när man är aspackad och att mörkertalet när det gäller rattfylla är enormt i landet. Och att folk, framför allt på landsbygden, fyllekör av bara helvete, helt enkelt för att det inte finns någon kollektivtrafik när man ska ta de få kilometerna hem på den otrafikerade vägen mellan Luhrsjöbaden och Gerastorp eller mellan Sibbhult och Broby och för att risken att åka fast i en kontroll är lika med noll. Det är väl säkrast att inte nämna namn, men jag minns än idag det alltid lika sammanbitna ansiktet hos en viss äldre släkting när han, framåthukad över ratten, kör hem efter det sedvanligt blöta julfirandet. Och gör man det en gång gör man det nästa gång också, och så vänjer man sig vid tanken att det är nåt man klarar av. Tills den dag man åker dit, då skammen slår till med full kraft och man högljutt förklarar (och verkligen tycker) att man inte kan förstå att man kunnat vara så dum. Precis som när det gäller allt annat småfiffel, värderingar förskjuts långsamt (i synnerhet när det gör det bekvämt för en själv) och så har man plötsligt ett beteende som man i teorin inte kan försvara.