Oranjeboom, boom, boom, boom

Jag önskar verkligen att jag kunde tycka om Holland. De har nämligen inga likar i det här mästerskapet, de leker fotboll på det där lyckliga sättet som lag som Real Madrid, Barcelona, Arsenal gör när de är som bäst, den där bekymmerslösa anfallslustan, snabbheten, snurrfinterna. Det är effektivitet och skönhet i den mest fulländade kombination. Frankrike var inte särskilt dåligt i kväll, tvärtom, första halvan av andra halvlek i synnerhet hade allt utom mål från les bleus. Men ingenting kunde rå på Holland, hur Titis läckra insidesmål följdes upp bara sekunder senare med Robbens Zlatan-vinkel i krysset kan få symbolisera hela matchen. Det räcker inte så långt att vara bara okej om motståndarna är långt mycket bättre.

Holland är ett lag jag borde gilla. Jespers hjärta må klappa hårdast för hederliga grovarbetare med permanent vattensjuka hemmaplaner, men jag är ju i vanliga fall en sucker för det glittrande anfallsspelet. Men jag gör inte det. Det tar emot efter en sådan här match, jag önskar så att jag kunde jubla ohämmat, som jag gjorde i min barndom när jag till och med hade ett saftglas som hade varit ett ölglas som det stod Oranjeboom på. Det kan ha varit från VM 86 eller EM 88, jag minns inte.

I dag har jag inte bara slutat dricka saft, mina känslor gentemot det holländska landslaget har också frostats av alltfrån våldtäktskandaler till rasism och van Nistelroy. Jag vet förstås att det inte bara är holländska spelare som är inblandade i historier av sexuellt utnyttjande, om man läser engelska tabloider tycks tvångssex vara det kanske vanligaste lördagsnöjet för en genomsnittlig fotbollsspelare, men Holland har i mitt medvetande blivit den barnsligt kvinnoföraktande hänsynslöshetens centrum. Är det ngåon som vet om jag ens har rätt i de här fördomarna? Att laget knappt längre har några tongivande svarta spelare, med bakgrund av ryktena kring motsättningarna mellan de etniska grupperna i landslaget, gör inte bilden ljusare. Har van Basten måhända löst tvisten genom att slänga ut de gnällande invandrarna? Det låter ju tyvärr som en typiskt holländsk modell.

Jag vet förstås att jag är enögd. Jag låter inte Pirlo stå till svars för rom-pogromerna i Neapel eller dömer Beenhaker för det Kaczynskiska tvillingstyret. Och man måste ju älska ett mål som Sneijders. Till och med jag måste det.