In my dreams

Hedman och Casillas och en massa andra må kalla straffsparksavgörande för "ett lotteri". Själv tycker jag att det är ett alldeles fantastiskt sätt att avgöra en fotbollsmatch. Man mot man, nerver mot nerver. Möjligen är det vänligt av en målvakt att påstå att straffar är slumpartade eftersom all press ligger på skytten, men det är inget slumpartat i vem som klarar av pressen, vem som kan slå bort de negativa tankarna, vem som med blicken i marken stressar iväg sin straff (di Natale) eller vem som efter 120 minuters fotboll fortfarande är tillräckligt mjuk i kroppen för att smeka upp bollen i krysset som om det var en lek på träningen (Camoranesi).
Nu räckte det inte för Camoranesi och Italien och nu får vi väl se mot ryssarna hur många spöken från det förflutna som Spanien egentligen jagat bort.
Det var en vansinnigt ängslig match från båda sidor. Den påminde lite om VM-finalen 1994, med två lag med alldeles för stor respekt för motståndaren och för lite tilltro till sig själva, och mot den bakgrunden får man väl hoppas på en final med Ryssland som ena part.
Själv drömde jag om Arsjavin förra natten. Jag tror jag håller på att bli kär, på samma sätt som jag blev kär i Scarlett Johansson efter Lost in Translation.