Spegel, spegel

Ett minne från releasepartyt igår. En kille från en landsortstidning var med i antologin och hade uppenbarligen åkt upp till Stockholm enkom för tilldragelsen. Han gick omkring och bad alla medverkande skriva sina autografer i hans exemplar. Dessutom ville han för hand rätta ingressen till hans text, som inte hade blivit korrekt avtryckt i boken. Till sist frågade han om jag inte ville ha hans autograf i min bok. Javisst, så klart, sa jag och log lite överseende.
Och så förstod jag vad det var jag log åt. Vad gjorde jag själv där, om inte sökte lite välkommen bekräftelse i min just nu ganska isolerade tillvaro? Vad gjorde han om inte visade öppet vad alla vi andra frilansskribenter anstränger oss så hårt för att dölja: det ständiga bekräftelsebehovet, jakten på godkännande utifrån som kan väga upp alla de tvivel och den självkritik som får så fritt spelrum i ensamheten? Och som vi aldrig vill låtsas om därför att vi i hemlighet misstänker att det är den rösten, den iskallt dömande rösten, som är det rättvisa domen över oss själva.
Jag dunkade honom i ryggen, lite för hårt, och tog en öl till.