Säck och aska

Var hittar jag en säck? Och aska?

Det nya med Hamrén, det nya med Zlatan.

Det har alltid funnits en viss dialektik i valet av förbundskaptener.

Efter butiksinnehavaren Lennart Nyman kom den aktive stjärnspelaren Orvar Bergmark (sin tids motsvarighet till att ge Henke jobbet idag).

Efter den flärdfrie och lite fyrkantige Bergmark kom den pianospelande primadonnan Åby.

Efter den intuitive linslusen Åby kom den buttre teoretikern "Laban".

Efter Labans träningsoveraller och doktrinära fotbollsyn kom Olle Nordin, detta världsvana whizzkid i italienska kostymer.

Efter Nordins kontrollbehov och allmänna spattighet kom den lugne folkskolläraren Tommy Svensson.

Efter den f d landslagsspelaren och pragmatikern Svensson kom de som spelare omeriterade teoretikerna Söderberg och Lagerbäck.

Erik Hamrén kan verka som more of the same. En 52-åring med Stockviks IF som toppen av sin bana som spelare, en tränarkarriär som inleddes redan vid 24 års ålder. En framgångsrik karriär som klubbtränare, dock inte på något frapperande sätt mer framgångsrik än Tommy Svenssons eller Tommy Söderbergs. Men dock en planta som blomstrat helt och hållet utanför Svenska Fotbollförbundets drivhus. Och som fått uppleva hur kallt det kan blåsa därute (borthetsad av AIK-kretiner efter Primorje-nederlaget en gång i tiden). Det är kanske all förändring vi kan begära just nu.


På tal om nåt helt annat - det är märkligt att alla som förutspådde att Zlatan skulle floppa i Barcelona gjorde det utifrån premissen att han inte skulle passa in i deras spelsystem. Att Barcelona skulle kunna tänkas värva Zlatan för att de ville utveckla det spelsystemet verkar inte ha slagit någon. För varför skulle en klubb som Barcelona lägga ner så mycket pengar om de hade en medveten tanke med det hela?

Orrenius om FK-frågan

Flera dagar i efterhand, men ändå. Låt oss aldrig glömma hur bra Johan Orrenius är. Carolina Klüft, helt obetalbar.

Fin de siècle.

Det är bara i Sverige riktigt långa män kan utstråla en sån melankoli. Som han som nästan slog huvudet i vagnen där han stod bredvid mig i tunnelbanan igår. Han ruskade olustigt på sig, sa till sin kompis att han hade somnat till på bussen in. Sen skakade han på huvudet och sa:
-Nu är det begravning för Bajen. Det blir ingen fotboll i det här vädret. Lika bra, det passar min sinnesstämning.

Jag var på väg in till Clas Ohlson för att köpa lampkrokar. Jag hade hamnat på samma tunnelbana som folk på väg till Råsunda från Söder. Men det var en besynnerligt lugn och vemodig stämning för att vara ett tåg fullt med fotbollssupportrar. Vi lämnade Slussen och kom ut på bron, fartvinden fick rännilarna att dansa på fönstren, dimman låg över vattnet och Karl Johan stod där och såg suddig ut som i en novell av Hjalmar Söderberg. Det var en dag för att sätta upp innerbelysning snarare än en dag för fotboll.

Den långe killens kompis försökte pigga upp honom genom att säga nåt om sprit.

-Jag hade en öl i kylen, sa den långe. Men jag lämnade den hemma. Jag orkade inte.

Ej förnedrad, men inte heller glad

Jag tittade igenom de laguppställningar som DN förutspådde inför dagens derby och sa till min sambo på andra sidan frukostbordet: AIK är ju bättre än oss på varje position. Det här kan aldrig gå.
- Dessutom har de bättre vilja, svarade hon.
Med endast en av säsongens matcher i bagaget som åskådare ringade hon in ett av årets stora problem.

Nu uteblev den stora förnedringen. Vi åkte i stället på ytterligare en ettmålsförlust, AIK vann ytterligare en ettmålsseger. Jag hade inte väntat mig att över huvud taget ha känslan av att vi skulle kunna skaka AIK eller att få jubla över ett mål. Insatsen var betydligt bättre än väntat. För första gången under hösten hade vi farliga hörnor, och när vi "kom runt på kanterna" resulterade det faktiskt i inlägg mot egna spelare i straffområdet.

Men vad hjälper nu detta? Vi åkte lik förbannat från Råsunda med noll poäng och lyckades därmed inte heller påverka guldstriden i rätt riktning.

Örgryte är årets Folkpartiet

Jag minns något val då jag läste att Folkpartiet var det största partiet i landet om man tittade på väljarnas "andrapartier". Alltså - det parti som flest röstberättigade svenskar hade som det parti man sympatiserade med "näst mest".

Som jag ser är årets Örgryte allsvenskans svar på Folkpartiet. Vi har varit väldigt många som hoppats att de skulle ta sig upp ur sin bottenlösa göl, och när de nu (mot alla odds) gjort det, så sitter vi här och håller tummarna löjligt hårt för att Allbäck och Santos ska mosa allt motstånd de sista tre omgångarna. Ja, så att de rentav kan slingra sig förbi BP eller Halmstad i den allra sista omgången.

Och om det nu blir som det verkar, att det blir ÖIS mot Assyriska i kval, antar jag att det kommer att ses som otroligt politiskt inkorrekt att föredra det göteborgska överklasslaget framför invandrarlaget från Södertälje.

Men det skiter jag i.

Väck ej det hopp som sover

En vanlig psykologisk mekanism när människan hotas av vidriga framtidsutsikter hon inte har någon kontroll över är att bestämma sig för att det hemskaste alternativet är oundvikligt. På så vis har man redan på förhand accepterat det värsta och kan unna sig att glädjas om ens farhågor ändå inte besannas. På så sätt har jag förhållit mig till ett eventuellt AIK-guld.

Nu visar sig dock IFK Göteborg lika envetna i att gneta fram segrar som megalomanerna från Solna. Jag hoppas bara de inser vad de gör när de på det här viset leker med våra förhoppningar. Ska de ta det så här långt ska de också vinna, annars blir det psykiska lidandet för oss alla dubbelt så svårt.

Våga skjuta, tufft att göra mål

Under de sista fem minuterna av matchen dök inläggen plötsligt ner i straffområdet hos Rubin Kazan. På fem minuter skapade Barcelona lika många målchanser som under hela matchen i övrigt.

Kommentatorn (Strömblad, tror jag) undrade med all rätt: »Varför gjorde man inte detta tidigare?«

För oss som älskar Barcelonas »possession football«, som njuter av de omöjliga insticken och de otippade löpningarna in bakom backlinjen, kan det (också) ibland vara en plåga att se dem. Som när man möter ett så positionsäkert, välorganiserat och konditionstarkt lag som de ryska mästarna.

Vi har sett det förut. Barcelona får inte ytorna, straffområdet krymps ihop så fort de går till anfall. Och är man då så grymt kontringseffektiva som Rubin Kazan, ja då kan det sluta så illa (med mina ögon) som i tisdags kväll.

Sällan har man saknat Thierry Henry en kväll som denna, en spelare som faktiskt vågar ta de där skotten utifrån, som kan bryta mönstret. Ja, om nu inte Barça gör som sista fem, att man spelar något som påminner om traditionellt 4-4-2.

Överhuvudtaget skjuts det alldeles för lite i modern fotboll. Och om det skjuts så skjuts det så illa att man förstår att den där med skyttet inte är prioriterat på träningarna.

Som ni säkert förstår tänker jag på Malmö FF.

Jag satt och led igår kväll framför GAIS-MFF. Det slutade med 20-6 i avslut för MFF, och ändå kom vårt enda mål på en straff. Jag satt och tänkte på Roy Andersson, guldbollvinnaren, landslagsmannen, pappan till Patrik och Daniel - och den spelare som gjort näst mest matcher för Malmö FF genom tiderna. (Utan knäskadan det sista året hade han lätt passerat Krister Kristensson. Roy gjorde 623 matcher, Krister gjorde 626).

Jag tänkte på Roy och vad han berättade för mig när jag porträtterade honom i min bok "Blått ett lag". Roy tillhörde ju en generation då det fortfarande fanns ökända skyttar i landslagen. Spelare som Ari Haan, Teofilo Cubillas och Peter Lorimer. De sköt på det mesta som rörde sig. En frispark från 35 meter var en giftig målchans.

Roy sa:

»Jag försökte alltid träffa inom ramen, jag spred sällan bollarna. Det var dels stor chans att man fick en touch på frisparken, dels fanns det en väldigt stor möjlighet att vi kunde vara etta på returen. Våra spelare var ju oftast rättvända, det är svårare som försvarare att vänta på en retur.«

Det där senare gällde visserligen mest på frisparkar. Men Roy lossade kanonen annars också. Och alltid var det någon som rusade på returen.

Jag messade till min kompis Jim igår:

»Det var bättre på Tore Cervins tid. Då hade vi alltid en anfallare som högg på returerna...«

Jim svarade:

»Och Lasse var ännu vassare...«

Oavsett om man växte upp med 70-talets eller 80-talets MFF, så kan man sakna de giftiga avslutarna, de som alltid stack på de här skotten (som vi också saknar) för att kunna peta in ett skitmål, som räknades precis lika mycket i protokollet.

Spelare som var beredda att offra några tår eller en arm för att komma först på bollen. Var är dom idag?

Jag satt alltså och stönade igår. Visst sköt MFF - men generande illa. I veckan valsade det runt en video på nätet om en stackars Hull-spelare som fick till ett avslut (i bortamatchen mot Fulham) som gissningsvis hamnade i Themsen.

Men de skott som avlossades igår, av (fritt ur minnet) Ricardinho, Guillermo Molins (som inte hade många rätt igår), Jiloan Hamad och Edward Ofere - hade nära nog platsat i samma video.

Jag anbefaller härmed akut skott-träning på MFF:s återstående träningar. Och jag kräver att Tore Cervin kallas in som specialkonsult för att visa fördelen med att rusa på mål, för att snappa upp en eventuell retur.

Som video till de här passen kan jag rekommendera Cervins 3-1-mål i kvartsfinalen mot Wisla Krakow. Titta noga hur han springer i exakt samma ögonblick som Roy tar sin ansats. Han är klart först på bollen, sekunder före de polska backarna.

Jag kan titta på det hur många gånger som helst.

Spela ej polska, men lär dig en gång

På temat "så kan det gå" även: detta. Det är helt ljuvligt ironiskt, att samtidigt som vi har önskat oss en inköpt holländare i stället för triste Lagerbäck, så har Polen haft just en sådan. Leo Beenhakker, no less, samme en som snuvade Lasse när han var Trinidads förbundskapten under VM 2006 och skrockade efteråt över hur förutsägbart det svenska spelet var. Det är bara det att han ledde Polen åt helvete. Femma i sin VM-kvalgrupp efter Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Nordirland. Och nu önskar sig polackerna en förbundskapten som kan ge dem "ordning och struktur", det vill säga Lars Lagerbäck. Vi kanske skulle byta rakt av?

Yxtid, knivtid, kluvna sköldar, vindtid, vargtid tills världen faller.

Som vi var inne på nedan är det ganska sannolikt att anrika IK Sleipner missar andraplatsen i division 1 Södra. Det innebär också, vilket inte så många har uppmärksammat, att man förlorar chansen att utmana IK Brage - tvåa i norrettan - om titeln som FORNNORDISK MÄSTARE. Denna segrare belönas som bekant med mjöddrickning vid Fotbollsgalan på Valhall, hångel med valkyrior och chansen att, sittande på Lars-Odins högra sida, frossa på galten Särimners fläsk. Slutställningen bland de fornnordiske i år blir, med stor sannolikhet:

1. IK Brage, Borlänge (2:a, div 1 Norra)
2. IK Sleipner, Norrköping (3:a div 1 Södra)
3. IK Frej, Täby (3, div 2 N Svealand)
4. Gamla Upsala SK (4, div 2 N Svealand)
5. IK Gauthiod, Grästorp (7, div 2 M Götaland)
6. IK Tord, Jönköping (2, div 3 NÖ Götaland)
7. IK Huge, Gävle (3, div 3 S Norrland, 46 p)
8. IF Heimer, Lidköping (3, div 3 M Götaland, 36 p)

Brage är därmed kvalificerat till det internationella fornnordiska kämpaspelet, som av tradition hålls på Idavallen utanför Valhall och där de möter Viking Stavanger från Norge, Víkingur från Färöarna och Breiðablik från Island. Hell hjältarne, säger vi på Tre Hörnor Straff!