Bolletinen, min gamle vän

SFS-Bolletinens sista nummer 2009 visar på nytt att tidningen är på rätt väg. SFS ska alltså uttydas "Sveriges fotbollshistoriker och statistiker" och Bolletinen är dess medlemspublikation.
Man fortsätter på den inslagna vägen att snarare försöka beskriva fotbollens tabellhistoria med mer än bara tabeller. Till exempel har man denna gång hängt på säsongsavslutningen med en faktaartikel med tillhörande resonemang om hur ofta tabellettan och tabelltvåan i herrarnas allsvenska mötts i seriens sista omgång, vilket ju var fallet i år. (Det var åttonde gången det hände och hittills har tabellettan alltid lyckats ta hem titeln).

Tidningen visar också viljan att vara aktuell genom att skriva om vilka klubbar som vunnit dubbla titlar (serie+cup) under samma säsong. (16 gånger på herrsidan, tolv gånger i damfotbollen).


För övrigt såg jag att en av de flitiga kommentarsrösterna till denna blogg nu finns upptagen som medlem i SFS.

Klokt beslut av Madsen

Det kom inte som en chock. Och ändå hoppade jag till när det smällde till i inboxen för en knapp timme sedan.

Det är ju historiskt. MFF har haft tre ordföranden på 75 år. Ingen gång på snart hundra år har någon känt sig så pressad att han valt att inte ställa upp för omval.

Fast redan den 8 december anade man att något var på gång. Då lät vice ordförande i MFF:s styrelse, Håkan Jeppsson, sig intervjuas på ett helt uppslag i Sydsvenskan, och sa bland annat:

»Det är klart att jag kan tänka mig att bli ordförande en dag om jag får den frågan«.

Så klart hade han aldrig kunnat göra en sådan sak, knappt två månader före årsmötet, om han inte visste något som vi andra inte visste.

Till slut blev trycket för hårt. Två olika supporterfalanger, Malmö FF:s vänner och Framtidsgruppen, har uppvaktat både valberedningen och Madsen själv den senaste tiden. Till slut insåg Madsen att han hade att välja på att gå nu, i god tid före årsmötet (som är den 18 februari) eller riskera att detta årsmöte skulle bli ett nederlag för honom.

Risken att hans sorti ur föreningen skulle bli svårt smärtsam var han inte beredd att ta. Ett klokt beslut.

Med en knapp månad kvar kommer han dessutom att hinna avtackas på ett anständigt och välförtjänt vis. Vi ska sannerligen inte glömma att den här mannen inte bara lagt ner sitt liv de senaste 11 åren (som ordförande) utan att han funnits i klubben i 30 år.

Med Madsens avgång fick vi också svaret på frågan varför det inte tillsatts någon sportchef eller andretränare ännu.

Man har helt enkelt haft annat att tänka på den senaste tiden.

Inga nyanser av svart

VM i Sydafrika bör ställas in, tycker Marcus Birro. Orsak: terrorattacken i Angola i helgen. Sydafrika ligger ju på samma kontinent som Angola, har Birro sett på sin jordglob, och han har hört av kompisar att det finns kriminalitet där. Olof Lundh var inne på samma spår i helgen - misär och fattigdom finns i alla afrikanska länder och det är misär och fattigdom, resonerar Lundh, som får människor att överfalla spelarbussar med automatgevär.

Men det stämmer ju inte. Det var politiska separatister som anföll Togos spelartrupp, för att genera Angolas regering, och några motsvarande figurer finns inte i Sydafrika. En massa gangsters finns det, men det är en annan femma. De lär inte ha något intresse av att sabotera VM i sommar, bara att få en så stor del av intäkterna som möjligt att flyta åt deras håll.

Jag hade en småländsk kompis en gång som berättade för mig att han umgicks med tankar på att ställa in sin planerade semester i Tanzania. Orsak: två småländska turister hade precis blivit mördade i Sydafrika. Birro och Lundh resonerar efter ungefär samma logik.

Måste showen fortsätta?

Så sparkade afrikanska mästerskapet igång, med en traditionellt afrikanskt tokresultat.

Men den första starten då? Med dödsskjutningarna mot Togos buss?
Nästan alltid när den här typen av tragedier inträffar hör man inblanade säga att "vi ska forsätta för de dödas skull", eller "de hade velat att vi arbetade vidare". Liknande saker sa också Togos spelare när de med ett dygns distans till händelsen förklarade att de ville spela vidare i turneringen.

Smtidigt kom de andra väntade citaten, från folk som var långt ifrån bussen med kulhål och döda kroppar. Blatter, Lagrell och Wenger kom med olika varianter på "vi inte ska ge efter för terrorister" eller "om vi slutar spela får rebellerna precis som de vill".

Jo, så kan man kanske tycka, men det finns något väldigt cyniskt och obehagligt över den här The show must go on-inställningen. Måste showen verkligen fortsätta?

Storlagen i Europa är alltid mycket skeptiska till de afrikanska mästerskapen, som snor klubbarnas stjärnspelare under flera veckor. I vanliga fall kan man avfärda de tongångarna som traditionellt matkspråk från i-land till u-land. Men när klubbledarna den här gången vädjar till sina spelare att lämna turneringen och åka "hem" är det inte för att de är rädda att spelarna ska sträcka ljumsken. De är rädda för att de ska dö.

Jag vet förstås ingenting om konflikten i Cabinda eller om separatiströrelsen Flec, men de har ju sagt att attentaten mot turneringen kommer att fortsätta, och de har visat att de är beredda att döda oskyldiga. Att ställa in hela mästerskapen är förstås drastiskt eller till och med en dålig idé. Men att flytta de matcher som skulle ha spelats i Cabinda-provinsen känns som en minst sagt rimlig åtgärd.
Hur kul är det för fotbollsspelarna och -ledarna att åka dit bara för att slå fast nån annans princip om att inte vika sig för terrorister och mördare?

Nu blir det inget spel för Togo. Regeringen har kallat hem laget, och det känns helt riktigt. Men hur ska de andra lagen agera?

Fotbollen då? Jag håller på Benin, eftersom de enligt Orrenius genomgång i Expressen kllas för "Ekorrarna". Låter gulligt och avspänt i kontrast till alla superörnar, elefanter och otämjda lejon.

Bon voyage!

Ni har säkert sett nyheten om att elva kontraktslösa svenska spelare drar till Turkiet för att visa upp sig i en träningsmatch. Jag klandrar dem inte. Har de inget jobb kan de förstås dra till en turkisk badort, och det är ju alltid kul att sparka boll.

Första gången jag hörde talas om något liknande - och jag tror att det var första gången något sådant ägde rum - var 2002. Platsen var en väldigt orenoverad arena med träläktare i någon av Londons södra förorter. Ett agentföretag hade bjudit in kontraktslösa spelare för att dela upp lag och spela mot varandra, och man hade bjudit in scouter och klubbledare för att komma och titta. Det kom drygt 30 spelare, en väldigt brokig blandning. Mest meriterad var en italiensk ex-landslagsman (kan ha varit Nicola Berti, jag ska uppdatera så fort jag lyckas hitta infon...) men mest var det lycksökande afrikaner, engelsmän, östeuropéer och skandinaver.

Sveriges representant var Jonny Rödlund (oddsen på det?). Jag tror att det var när han just kommit hem till Europa efter ett äventyr i Kina. Jag intervjuade honom efteråt, för DN. Hur var matchen? Jo, en av de konstigaste Rödlund spelat. De delade upp, som på gympan ungefär, i tre lag, och spelade sedan tre 45-minutershalvlekar. Det var starkt överskott på mittfältare och anfallare, så flera kontraktsdesperata spelare fick spela på helt ovana positioner. Passningsspelet var uselt. Inte bara för att spelarna inte kände varandra, utan mest för att deltagarna var mer intresserade av att dribbla eller göra spektakulära mål. Inte för att läktarna kryllade av managers att imponera på, men Gianluca Vialli, som nyss lämnat Chelseajobbet för Watford, var faktiskt där och skänkte glans åt tillställningen åtminstone en stund. Han gick snart hem.

Såvitt man vet hjälpte evenemanget ingen spelare till nytt kontrakt. Rödlund gick till Enköping, och man får misstänka att de hade koll på honom även utan "Bosmanmatchen".

Inget talar för att Cetinkayas/Cabreras upplägg åtta år senare skulle ge bättre resultat, och det är en smula oroande att spelarfacket verkar tycka att upplägget är en fiffig idé.

Eller oroande kanske är överdrivet. Alla sätt är bra utom de tråkiga. Jag hoppas att alla får nya fina klubbadresser, och att de har samma inställning som Jonny Rödlund. Han sa (och nu citerar jag ur minnet):

- Jag hade inga direkta förväntningar, jag såg det mest som en chans att komma till London, träffa lite nytt folk och ta en öl. Nu var vi ju inte direkt i Londons finaste kvarter, men det fanns i alla fall en pub vi kunde gå till. Och en öl är ju alltid gott.

Hagstrom - one point?

En gång har jag varit rejält sugen på att skriva i tidning på ett sådant som som skulle renderat mig poäng i THS nyinrättade journalistgnällsliga.

Jag hade skickats ut av Metro för att göra en intervju med "Chippen" Wilhelmsson som var hemma i Sverige för att göra ett jobb åt sin sponsor Adidas. Företaget hade samlat ihop fotbollsungdomar på Skytteholms IP och Chippen var där för att jonglera lite och snacka med dem. Metro och undertecknad hade gjort en överenskommelse om att få tio minuter med landslagsmannen efter reklamjobbet.

Chippen var genuint ointresserad av att tala med mig. Svaren var demonstrativt fåordiga. Han hade en kompis med sig, en modernt klädd kille i träningsoverallsjacka med argentinskt landslagsemblem som han uppenbarligen hellre pratade med under tiden som jag svettades med intervjufrågor. En storbildsskärm visade fotbollsklipp och de båda kompisarna kommenterade artisteriet i stället för att svara på mina frågor. Kompisen sköt då och in en direktfråga till mig: är du klar snart? Har du många frågor kvar?

I artikeln framstod sedan Chippen som en rätt trevlig kille, jag valde verkligen medvetet bort att göra en grej av hans taskiga stil - just med inställningen att läsekretsen inte är intresserad av journalistens arbetsförhållanden. Den korta texten fokuserade på de få svar jag fick och miljöbeskrivningen handlade om hur han kickade boll med fotbollsintresserade ungdomar på Skytteholms konstgräs.

Men när jag tänker på saken är jag inte alls säker att jag gjorde rätt. Varför skulle jag skydda en person som är uppenbart arrogant? Det hade kanske varit intressant för läsekretsen att få en ärligare bild av landslagsspelaren?

Gnällmästerskapet rivstartar

På förekommen anledning tänkte vi på THS starta en GNÄLL-LIGA, där poäng kommer att delas ut till svenska fotbollsjournalister varje gång de i tryck beklagar sig över sina arbetsförhållanden, landslagets mediapolitik etc. Segraren kommer att få tillbringa evigheten ensam i en låst presskonferenslokal, där han fjättrad med en mikrofonsladd kommer att få lyssna till sina egna frågor som dundrar ut på öronbdövande volym ur jäteelika högtalare. För att på ett rimligt sätt kunna hantera materialet drar vid ett streck vid nyåret. Och konstaterar då att det är favoriterna som har börjat bäst - förutom Mats Olsson på Expressen (som ju ägnade hela sin första krönika för året åt de oförrätter han och hans yrkesbröder ständigt måste utstå) är Sportbladets Robert Laul snabb ur startgroparna. Svenska landslaget har inte planerat sin turné till Syrien i tid, tycker Laul. Orsak: Laul själv fick problem att ordna visum. Robert Laul, one point.

Olssons pastejer

Nytt år, nya förhoppningar. Men fortfarande ockupation av Västbanken, ockupation av Tibet och svenska fotbollsjournalister som ser världen genom sin egen navel. Mats Olsson, som gärna vill framstå som, och i sina bästa stunder verkligen är, en fri och obunden röst, framträder här återigen som talesman för sina egna kårintressen. Jag undrar om inte Lars Lagerbäck ler lite mjugg där han sitter och dricker kaffe bland pärmarna på Förbundskansliet. Här har han och hans buttra personlighet målats ut som det största hindret för landslagets rykte i världen, här har hans efterträdare mer eller mindre handplockats i egenskap av halsduksklädd spelevink och pressdomtör. Hur länge tog det innan även han ansågs ha ett "katastrofalt" handlag med media? Hur länge tog det innan Mats Olsson och alla de där andra som äter Förbundets kanelbullar för att sedan muttrande och svärande gå ifrån presskonferensen utnämnde dett bristande handlag till det absolut viktigaste delen av hela förbundskaptenns yrke?
Jag vill inte mer. Jag vill inte vara instängd i denna paranoida värld av självbespeglande, självbekräftande mummel. Jag vill inte läsa en enda rad till om den svenska förbundskaptenens förhållande till journalistkåren. Är det nån som kan tipsa om vem jag kan läsa? Vem som fortfarande har tillräckligt mycket yrkesheder för att skriva om det hon eller han har betalt för att skriva om, stället för att gnälla om sig själv och sina villkor?

Bye Bye Majlard

Den nya decenniet har redan fört med sig en massa jobbiga funderingar och ångestar. Man riktigt hungrar efter goda nyheter.

Så när Olle Lidbom, han med mediabloggen Vassa Eggen, twittrar följande, blir man ju lite uppåt:

Jan Majlard slutar som "sportkrönikör" på SvD. Har meddelats i hans krönika. Som ingen tydligen läste klart. Meddelas därför på detta sätt.

Men frågan är om det är sant. Som vanligt lämnar Majlard oss hängande i skuggorna, tydlighet är inte hans varumärke.

Läs själv krönikan och bestäm er vad ni ska tro.

Fira aldrig före

Jag har sett det förr. Det slår aldrig fel.

Före avspark av matchen Barcelona-Villareal (i lördags) tog hemmalaget emot fansens hyllningar på plan, för sin vinst i VM för klubblag.

Jag vände mig mot hustrun och sa: "Det här är inte bra. Man ska aldrig fira segrar före en match som ska spelas".

Matchen slutade 1-1, kunde lika gärna blivit bortavinst. Zlatan visade dåligt humör. Klarade sig med gult.

Men det finns en Gud. Real klarade bara 0-0 borta mot Osasuna igår kväll.

Status quo i La Liga.