Free at last! Free at last!

Det fanns ett par saker jag förknippade med vuxenhet när jag var liten. Vuxna avstod från lördagsgodis. Vuxna avstod från julklappar (eller gjorde åtminstone inget större väsen av dem). Vuxna verkade inte tycka att det var speciellt viktigt att fira sina födelsedagar och de kunde med jämnmod avstå från att se matcher på tv. Detta fast de bevisligen var intresserade (som min farsa, till exempel). Jag borde ha beundrat de vuxna för att de så villigt försakade sina behov till förmån för sin osnutna avkommas, men sanningen att säga blev min slutsats denna enda: det verkar jävla trist att vara vuxen.

Och nu är jag där själv. Middagen med min gode vän Björn och hans familj gjordes upp innan det slog mig att lördag också är dagen då Sverige spelar VM-kval i fotboll. Jag har inte TV5. Och att mina döttrar ska få träffa ett par tjejer som delar deras intresse för Professor Snape och qidditchspelets regler känns plötsligt viktigare än att bevittna hur de danska dödsätarna slutligen slungar Avada Kedavra-förbannelsen mot Lars Lagerbäck. Dessutom: enda gången jag och Björn skulle se landslaget tillsammans var matchen mot Ryssland i EM. Spåren förskräcka. Det blir bäst så här. Jag är en vuxen man till sist.

Dagens citat hämtar vi från Fotbollförbundets hemsida: "Superettan lämnar ingen oberörd".

Vad som är viktigt, och inte

När Hannes Stiller hade tryckt in två bollar på Elfsborg, då när det avgjordes att guldstriden skulle komma att stå mellan IFK och AIK, fick han en mikrofon upptryckt i ansiktet efter matchslutet. Efter lite inledande, glatt nonsens sade han:

– Jag tycker att vi hade bra struktur i vårt spel i dag.

Några matcher – och ytterligare ett antal mål, och ännu fler assists – senare gjorde Sportspegeln ett minireportage om denne otippade poängmaskin. Där sades de numera välkända sakerna om hans ålder och att han fick ta tjänstledigt från lärarjobbet och visste han verkligen att det skulle gå så här bra, och så vidare, men framför allt intervjuades IFK Göteborgs tränare Jonas Olsson. Den bleke och glädjelöse Olsson gjorde som vanligt sitt bästa för att imitera en vampyr, innan han fick frågan om vad han och Stefan Rehn egentligen hade upptäckt när de satt och följde Stiller i Superettan.

– Vi tyckte att Hannes var en spelare som alltid gjorde rätt för sig, sade Olsson.

Som fotbollsspelare vill man förmodligen höra mer lyriska omdömen om den egna förmågan. Men jag tror inte att Hannes Stiller tog illa upp.

Jag minns hur jag och Ulf Roosvald skrattade åt Stillers bollmottagning i den där Elfsborgsmatchen, precis innan han tryckte in det första målet. Bollarna liksom studsar lite mot hans fötter, då och då hamnar de några meter fel. Han är inte särskilt snabb. Att han skulle dribbla av sin back finns inte på kartan. Hannes Stiller är helt enkelt fortfarande en Superettanspelare på de flesta vis. Men han är en Superettanspelare som uppskattar bra struktur.

Att se honom spela är lite som jag tror det är att se in i Lars Lagerbäcks hjärna när han drömmer lyckliga drömmar. Stiller rör sig hela tiden – i trianglar, i kvadrater, på djupet, i halvbågar – och han befinner sig hela tiden exakt där en fotbollstränare vill att en spelare ska befinna sig. Han är en ny Magnus Erlingmark. Sansad, trygg, kan säkert spela var som helst på planen – och platsar förmodligen inte ens på en lista över de tusen största bollbegåvningarna i sin åldersgrupp.

Mot Kalmar senast var det givetvis Stiller som gjorde IFK:s mål. I cupsemin mot Elfsborg stod han för två assists. I kväll mot Gais nickade han ner till 1-0-målet, och var ruskigt nära att avgöra matchen när han missade ett friläge.

Stiller får mig att minnas ett av mitt journalistlivs mest finstämda ögonblick.

Jag satt i Roger Gustafssons arbetsrum uppe på den ombyggda haubitsfabrik i Kortedala som utgör Änglagården, för att researcha en så kallad oral history-bok om IFK Göteborgs moderna historia. Roger berättade för mig om Champions League-hösten 1994, och satt som vanligt med sina gamla matchanteckningar, dagböcker och skisser för att friska upp minnet (han hade förstås sparat varenda liten papperslapp, och förvarade rubbet i ett jalusiförsett skåp på kontoret). Vi kom till bortamatchen mot Galatasaray. Matchen där IFK blev fullständigt utskåpade från den första minuten. Inte hade en målchans. Och fick tjugo hörnor emot sig.

Och så – i slutet av matchen, fick IFK sin första hörna. Turkarna drabbades givetvis av grav ångest och drog hem hela laget. Men IFK kunde sina instruktioner på bortaplan – inget skulle riskeras, bara tre spelare skulle upp i straffområdet och resten stanna hemma.

– Var det inte lite försiktigt att spara sex spelare vid mittlinjen? invände jag.

Roger visade upp sin sparade instruktionsskiss – tre runda ringar för Erlingmark, Lindqvist och Martinsson. Omgivna av en massa turkiska kryss. Och så slog Rehn hörnan mot precis den förväntade punkten, och Erlingmark sprang precis som Rogers lilla pil visade, och nickade in bollen i mål. Roger sade:

– Det viktiga är inte hur många de är. Det viktiga är att de vet hur de ska springa.

I stället för det som ger en klump i magen: Bolletinen

Eftersom jag inte orkar skriva om Thorsell-affärer och allt annat elände kring min klubb:

Någonting har hänt med Bolletinen. Sveriges fotbollshistorikers och statistikers (SFS) tidning har blivit vad föreningens namn antyder - en tidning med både statistik och fotbollshistoria. Årets nr 3 kom i veckan. Utvecklingen som påbörjades detta år har fortsatt. Borta är de oändliga uppräkningarna av statistik som ändå gör sig bäst på nätet.
I stället: riktiga artiklar om historiska fotbollshändelser. Kryddat med statistik. Bilder. Mer en riktig tidning.
Bra!
(Vilket också visas av ett ökat medlemsantal)

Bara vanligt gräs

Är det någon som minns vilka Åshöjdens BK mötte i det allsvenska kvalet? Det var Sandvikens IF, Hammarby och Örgryte. När "Åshöjden i kvalet" kom ut 1971 (året är märkligt att notera: det är svårt att tänka sig Hittejoel och Björn Backe som samtida till mellanöl, polisonger och Bajenfans med keps) var det en ganska verklighetstrogen detalj. Hammarby och Örgryte låg båda två i Allsvenskan sedan 1970, men hade tillbringat 60-talet med att åka upp och ner mellan ettan och division 2. Sandviken vann det året div 2 Norrland och slogs med liten marginal ut i ett allsvenskt kval som på den tiden var en enkelserie mellan fyra lag (just som i "Åshöjden i kvalet"). Gais och Halmstads BK gick upp istället. Sandviken förknippades fortfarande med storhetstiden på 50-talet och att se dem som ett lag med ungefär samma status som Örgryte och Hammarby föreföll ganska naturligt. Stora anor, lite skakigt nära förflutet: perfekta biroller i det fiktiva Åshöjdens stora stund.

Precis när jag skriver detta leder Hammarby med 1-0 mot Brommapojkarna på Söderstadion, ett resultat som kommer att flytta upp dem (förbi Örgryte, inom parentes sagt) på en plats som återigen kommer att leda till Allsvenskt kval. Vilket, av supportrarnas beteende att döma är ett gigantiskt misslyckande, eftersom Hammarby nu vant sig vid att betrakta sig som en klubb som ska slåss i toppen. Det räcker alltså med att öppna en bok, eller titta i en gammal serietabell för att få perspektiv. 1971: Malmö FF mästare, Åtvidaberg tvåa, Elfsborg nerflyttat ur Allsvenskan, IFK Göteborg 3:a i division 2 Norra Götaland, Kalmar FF 6 i division 2 Södra Götaland, Helsingborgs IF nerflyttat ur samma serie. Det är nästan som det där tricket Bagarn brukade lära Edward och Jorma, att sätta sig ner före match och lukta på gräset: "Bara vanligt gräs."

P.S. Sandviken gjorde för övrigt en helt godkänd säsong i det som nuförtiden kallas division 2 Norra Svealand. Sexa till slut, efter att ha hotats av nerflyttning, men avslutat med sex segrar på de åtta sista matcherna. D.S

Att vara Samuel Holmén

Ni vet. Det var bättre förr. Bättre smeknamn och allt sånt. Hette man Samuel Holmén så fick man kanske heta »Lill-Hinken«. Vilket, i sin tur, antydde att det fanns en »Stor-Hinken« en gång, eller i alla fall en »Hinken«. Vilket, i sig, antydde att Samuel hade en pappa eller en storebror som hade spelat fotboll i (sannolikt) samma klubb. Vilket då för oss till det sorgliga kapitlet om klubblojalitet...

Och kanske är det så att färglösa smeknamn och färglösa spelare walks hand in hand. Samuel Holmén kallas nämligen inte »Lill-Hinken«.

Han kallas - »Sampa«.

Jag menar. »Slampa« hade ju i alla fall varit lite roligt. Men »Sampa«.

Och just idag erbjuder den ständigt rappa och förträffliga Fotbollskanalen möjligheten att chatta med denne »Sampa«.

Jag har ju suttit här under förmiddagen och skrivit ett antal blogginlägg, en sjuhelvetes massa mail; en hiskelig mängd bokstäver har helt enkelt smattrat iväg ut i (det som min vän Halvar kallar för) sybehörsrymden.

Men här gör jag fan i mig halt på stället. Jag blir mållös. Tangentbordet fryser till is.

Jag har inte en enda fråga till »Sampa«. I min nöd vänder jag mig då till Fotbollskanalen, som föreslår:

»Hur det är att spela i landslaget och Bröndby, vilken som är hans favoritmusik och lag och hur högt han siktar. Och hur är danskarna?«

Mnjä, jag tror inte det. Allvarligt, vem bryr sig om Bröndby? Och jag vill absolut inte höra »Sampa« svara att han »är allätare, lyssnar på allt möjligt, det som lagkompisarna spelar i bussen«. Och jag tror, ärligt talat, inte han har en enda värdefull analys att göra om danskarna inför den 10 oktober. Bara för att han spelar i Bröndby. Inget som jag inte kunnat räkna ut i förväg i alla fall.

Så jag får lämna in blankt klockan tre i eftermiddag. Det smärtar, nu när man hade chansen och allt.

Men vänta. Kanske ändå. Jag kan ju fråga hur det känns att kallas »Sampa«.

Känns som nationen håller andan.

Milt sagt komiskt

Det är onekligen lite komiskt att just Håkan Mild ger sig in i Wanderson-debatten. Låt vara att han inte kräver att GAIS ska förlora poäng, utan riktar kritiken mot förbundet.

»Det borde vara jävligt enkelt«, ryar Mild.

Eller hur, Håkan. Och att betala skatt som man ska och ha en målvakt som inte fuskar borde vara ännu enklare.

Wanderson, du fick mig att hoppas

Den i särklass viktigaste segern som ledde till guldet 2001 var 1-0 borta mot Elfsborg. Det kan tyckas lite märkligt att utse denna match till den viktigaste - Elfsborg hade ju dabbat sig och spelat med otillåten spelare vilket i efterhand förvandlade resultatet till 3-0 till bortalaget.
1-0 eller 3-0 spelade i praktiken ingen roll för Hammarby, men tänk om vi inte vunnit den match som ändå spelats? Om ett kommittébeslut gjort Hammarby till svenska mästare det här året? Vi hade givetvis fått höra det till döddagar. Man hade talat om "det smutsiga guldet" (aikare gjorde det ändå visserligen, eftersom laget som inte kan vinna tog hem det till skillnad från det så oerhört framgångsrika AIK).

Trots den här insikten hade jag givetvis gladeligen låtit tävlingskommittén ta beslutet att förvandla Hammarby-Gais (1-2) till 3-0. Jag hade även föreslagit att bötesgenerande händelser som planinvasionen, bengalerna och hotbilden från vissa fans mot klubbens styrelse skulle räknas som ogjorda - tekniskt sett har ju matchen inte spelats utan avgjorts genom juridik.

Nu tycks stormen vara avblåst, och vi får väl försöka klara livhanken genom att vinna någon match på planen i stället.

Rankingens rysligheter

Eftersom Rain Man har åkt på semester för att spränga Jack Vegas-automaterna på Rasta Nyköpingsbro med hjälp av en sannolikhetstabell han har arbetat på de senaste åren är jag fullkomligt hjälplös. Jag vet inte om det är möjligt för Sverige att passera Irland i FIFA-rankingen med hjälp av de avslutande resultateten i VM-kvalet. Det är, så vitt jag kan förstå, det enda som kan få Sverige att bli seedat i ett högst eventuellt play-off efter en högst eventuell andraplats i gruppen. Möjliga tvåor i europakvalet är nämligen:

Tyskland (numera 4 bland Uefaländerna i FIFA-rankingen) eller Ryssland (5)
Kroatien (7)/Ukraina (17)
Frankrike (8)
Grekland (9)/Schweiz (11)/Israel (16)/Lettland (31)
Tjeckien (14)/Nordirland (21)/ Polen (22)/Slovakien (26)/Slovenien(29)
Irland (23)
Bosnien (27).

Sverige är just nu 24:a i Europa enligt den Store Domaren och det innebär att vi, förutom att räkna med att ha den så gott som säkra grupptvåan Bosnien efter oss, får hålla alla tummar för Lettland som tvåa i sin grupp och Slovakien/Slovenien i sin. Om det hjälper, för då måste skäligen andraplatsklara Irland också passeras i rankingen. Och utöver det är det bara att hålla tummarna för att vi slipper Tyskland/Ryssland eller Frankrike i lottningen. Om vi nu kommer så långt, vilket fortfarande ter sig osannolikt.

Denna sidan Alex

Det är nåt rubbat i världsordningen! Om nu Niclas Alexandersson har gjort comeback borde han väl automatiskt ha tagits ut i landslagstruppen också? Förklaring, nån?