Mysteriet ÖSK

Jesper är inne på det i sitt förra inlägg.

Örebro SK kan bli svenska mästare.

Vad fick man tillbaka på det spelet i våras...

Men. Om Allsvenskan hade varit Premier League så hade han Sixten vad-han-nu-heter i ÖSK blivit Manager of the Month flera gånger om redan. Och delar av laget hade varit Player of the Month.

Försök förstå. Vi pratar ju om ett lag som har Glenn Holgersson i truppen...

Vad är det med det Örebro, egentligen? Ett lag helt utan stjärnor. Försök räkna upp fem spelare om ni kan.

Jag kommer till tre. Alvbåge, Gerzic, Nordback.

Och så Holgersson, förstås. Men han brukar ju mest börja på bänken.

Jo, förresten, är inte Kim Olsen i ÖSK?

Fyra och en halv.

Kort sagt: Örebro borde absolut inte kunna - men kan ändå.

Och här på THS skriver vi nästan ingenting om dem - just för att vi inte heller vet, inte heller har koll, inte heller förstår.

Att Edvard Ofere är avstängd just nästa omång, när MFF åker upp till Behrn Arena, känns därför inte alls bra.

Fatta vad jag skriver, förresten. Jag oroar mig för en bortamatch mot Örebro. Vem hade trott det för 20 år sedan...

Och jag oroar mig för att Eddie Ofere är avstängd. Vem hade trott det för fem matcher sedan...

Av Skånes våta lera hans dräkt är fullbestänkt.

Här gör TFF sin mest otroliga vändning någonsin och så betyder det ingenting. Inte ett stegs avancemang, inte en gnutta mindre skräck att åka ur, inte ett uns hopp om tätstrid. Läget i ingenmansland är som det är. Det finns ett slag vid Helsingborg i krigshistorien, det vanns av Magnus Stenbock 1710 och det resulterade åtminstone i att Skåne förblev svenskt (vad man nu kan tycka om den saken) och i en ganska trevlig dikt av Carl Snoilsky. Detta påminner mer om Stenbocks seger vid Gadebusch två år senare, en triumf som (om jag minns mina tonårs Frans G Bengtsson-läsning rätt) inte fick några resultat överhuvudtaget.

Men jag ska inte förneka att jag nu börjat räkna på möjligheten till tidernas mest osannolika MFF-guld. Med den nästan Karl XII-mässiga självdestruktionsförmåga alla lag i guldstriden visat upp vore det knappt konstigt, fast jag vet inte om det är matematiskt möjligt att alla alla lag ovanför MFF i tabellen skulle kunna tappa tillräckligt många poäng. Nej, jag tippar AIK av det enkla skälet att de är det enda potentiella guldlag som INTE ansågs som guldkandidat inför säsongen (samma princip som gör att Brasilien vann VM 2002 och Italien 2006). Annars blir det Örebro.

The Tall Guy and The Little Guy

Jag bläddrar bland alla mina kilometer med intervju-utskrifter. Men hittar inget. Det blir att lita till minnet. Kanske var det bara ett informellt snack jag hade med Per Ågren. Per, en gång stabil försvarare i MFF och tillika lillebror till min allra första flickvän.

Vi pratade om Roy Hodgson. Det gör man helt enkelt med alla dessa spelare som tillhörde »den gyllene generationen« under MFF:s fantastiska 80-tal. Med Hodgson som tränare vann Malmö FF Allsvenskan fem år på raken, 1985-89.

Hodgson förespråkade enkel fotboll. En gång på en träning tog han bollen, tjongade den högt upp i luften, och medan den fortfarande hängde kvar däruppe i skyn, pekade han på den och ropade till spelarna: »Ser ni bollen? När den är där uppe kan ingen jävel göra mål på er. Var inte rädda att rensa!«

En annan enkel tumregel var den som jag och Per pratade om: »The Tall Guy and The Little Guy«. Det var idealet för ett anfallspar. En stor och stark kille (Houghton och Hodgson förde in begreppet »target« i svensk fotboll) som kunde ta emot och släppa vidare. Och en liten, som kunde springa snabbt i luckan och förvalta bollarna som den store killen bröstade ner.

Masse Magnusson och Lasse Larsson var idealet. De förde laget till guld 1986 och hade inte The Tall Guy blivit proffs och The Little Guy blivit skadad (lagom till slutspelet) hade det blivit samma valör året därpå också. Detta reparerades redan 1988 då Hodgson hittade nästa The Tall Guy and The Little Guy: Håkan Lindman och Martin Dahlin.

Känns det igen?

Edward Ofere och Daniel Larsson.

Det märkliga är att MFF faktiskt spelade 4-4-2, med Ofere och Larsson på topp, de första två träningsmatcherna i våras. Mycket för att upprepa förra höstens framgångar med Ofere och Toivonen.

Men redan i den tredje matchen fick Nilsson och Gren för sig att MFF istället skulle spela som Spanien, med 4-2-3-1. Utan att närmare undersöka om förutsättningarna fanns.

Det tog 22 matcher innan Bengt Madsen slog näven i bordet och krävde en återgång till 4-4-2. De tre senaste matcherna har gett MFF nio poäng och 10-1 i målskillnad. Något som givetvis satt igång de kontrafaktiska tabellritarna i supporterleden.

En omräkning gjorde gällande att MFF egentligen borde leda stort, på 60 poäng.

Om detta kan man grubbla och gnabba. Man ett kvarstår:

The Tall Guy and The Little Guy.

Fotboll behöver inte vara svårare än så.

Söderstadion 23 september 2009

Det är en sån där dag när jag ångrar att jag en gång i tiden blev intresserad av fotboll över huvud taget. Vad känner man efter ännu en miserabel afton på Söderstadion?

1. Vårt lag är inte tillräckligt bra och resultaten är logiska. Vår enda stjärna - Rami Shaaban - tycks totalt omotiverad. Han har egentligen inte gjort en avgörande räddning på hela säsongen och det duger inte. Dessutom utstrålar han inte vilja att syssla med toppfotboll. Intervjusvaren är påfallande ofta "skadan får ta den tid det tar" och liknande. Vilket inte behöver vara felaktig hållning, men kanske inte den man vill ha när allt håller på att falla samman.
När det gäller utespelarna finns vissa kvalitéer, men det är sådana som skulle behöva bättre omgivning för att komma till sin rätt. Ta Sebastian Castro-Tello - han förväntas både vara framspelare och målskytt men är inte tillräckligt bra för att axla dessa roller i motgång.
Vi har ett rutinerat utlandsproffs i Fredrik Söderström som jobbar och sliter men kan misslyckas med enkla passningar. Det är lite förvånande att han överlevt alla dessa år i sydeuropa med sådana uppenbara brister i tekniken. Våra nyförvärv från de senaste åren, med undantaget Igor Armas, har inte alls lyft laget utan platsar enbart i brist på annat. När sydafrikanen Nathan Paulse ska ta emot bollen studsar den fyra meter framåt. Vlado Zlojutro från Husqvarna kom in som en frisk fläkt på kanten men är trots allt en div 1-spelare och blir inte allsvensk över en natt. De två sommarbrassarna Claudio och Rafael gör varken till eller från. Och så vidare.

2. Dessa återkommande publikskandaler är sorgliga. Nu tänker jag inte främst på att det tändes bengaler, detta inslag förtjänar visserligen en egen diskussion men var i går egentligen något som skedde oberoende av den övriga upploppsstämningen. För allmänheten såg det säkert inte ut så, men just den här gången råkar jag ha så pass mycket insyn att jag vet att bengaleldandet inte hängde ihop med de andra händelserna som fick domaren att bryta matchen i tio minuter.

Jag har alltid tyckt att det finns ett visst berättigande i spontan vrede i samband med fotboll. Att elitidrotten skapar känslor är en del av poängen med den. Men det som händer på Hammarbys matcher är att vissa krafter ser det som ett egenvärde i att det ska vara stökigt. De bara väntar på en situation liknande den i går när Bajen i ett utsatt läge får en straff emot sig. Det de behöver är ett läge när även vi andra, som inte är våldsromantiker, också känner missnöje och vanmakt över matchutvecklingen och visar det. Vid dessa tillfällen bidrar vi till att skapa den dynamik som krävs för att utlösa upploppssituationer.
Nu när jag formulerat mig så inser jag att det blir lite problematiskt i framtiden, jag borde kanske ta konsekvensen och följa fotbollen på ett annat sätt än jag gör nu. Men jag kan inte riktigt acceptera att det inte skulle funka med en hängiven publik som visar både glädje och ilska (rituell och spontan) utan att det leder till nedrivna stängsel och folk som försöker ta sig in på planen.

3. Bråken i går handlade det inte bara om Martin Hansson och dålig fotboll, även ett utbrett missnöje med att klubbens ledning på två säsonger förvandlat en stadig medaljkandidat till ett lag i förfall kunde kanaliseras. Det missnöjet delas av många och är inte bara något som drivs av kepskillarna i KGB. Jag är ju en av dem som går på årsmöten och har därmed röstat fram nuvarande styrelse (som i sin tur tillsätter klubbledningen). Uppenbarligen har jag inte röstat på tillräckligt bra kandidater, för den här utvecklingen är inte rimlig. Hur kan Hammarby vara så dåligt? Vi har bra publiksiffror, får hyggligt med tevepengar, tillhör de bättre på marknadssidan. Vi borde vara där vi varit under åren 2001-2007, ett lag som återkommer i medaljstriden och då och då har chans till guld.
Även om jag själv inte deltar i ropen "avgå styrelsen" har jag full förståelse för dem som väljer att uttrycka missnöje i samband med matcherna. Det tycker jag är en supporters rättighet, att jag själv inte deltar är mer en principidé om att jag kan rösta bort dem på ett årsmöte. Det känns också som en lite för lättvindig lösning att styrelsen avgår - då får man ju faktiskt inte chansen att ställa dem till svars på årsmötet. Däremot deltog jag i ropen "Avgå KGB".

MFF Support och alla dessa frågetecken

MFF lekte med Elfsborg och spelade Årets Bästa Fotboll. Swedbank Stadion dansade och log. Att nedsidan med det hela råkade bli att vi hjälpte IFK Göteborg, det är smällar man får ta...

Det borde alltså sjungas visor i klaraste dur här nere dessa dagar. Men livet som supporter till Malmö FF vore inte vad det är utan den ständigt återkommande oförutsägbarheten.

Skjuter inte Hasse Borg kapsyler i ögat på Jari Litmanen så rämnar en av landets största och bästa supportklubbar inifrån.

Dagarna efter Årets Bästa Match...

MFF Supports ordförande Tony Ernst avgick igår. Han skrev:

»Jag har fått så pass stark kritik från så pass många håll att jag inte med hedern i behåll kan sitta kvar. Det har varit fördömande från officiellt håll i Malmö FF, från medlemmar i Malmö FF, från officiellt håll i MFF Support, från medlemmar i MFF Support, samt från media. Debattklimatet kring Malmö FF är tyvärr mest att likna vid en promenad i sank myrmark. Alla former av kritik mot föreningen tas som personliga frontalangrepp.«

Längre ner försäkrade han:

»MFF Support kommer givetvis att leva vidare. Här finns ypperlig kompetens i sittande styrelse. Jag är inte det minsta orolig.«

Well, little did Tony know. Dagen efter, idag, avgick nämligen hela styrelsen. Den skrev så här:

»Vi i MFF Supports styrelse står bakom vår avgående ordförandes kritik avseende Malmö FF:s uteblivna sportsliga framgångar. Vi stödjer också den självklara rätten för en ordförande i en officiell och oberoende supporterförening att förhålla sig kritisk gentemot Malmö FF. Vi är besvikna på Malmö FF:s sätt att reagera och fördömer deras agerande mot denna rättighet.«

Och som detta inte vore nog avgick även MFF Supports valberedning samma förmiddag.

Detta är illa ur flera aspekter. Dels för att själva huvudskälet till att Tony avgick var att han fått så mycket stryk för sin kritik av klubbens sportchef Hasse Borg. Väldigt många höll med Tony, medan till exempel Helen Johansson i Supports valberedning formulerade skarp kritik på Himmelrikets sida.

Tony Ernsts avhopp signalerar till framtida kandidater att om du ska sitta på den där stolen då ska du vara en del av husbondens röst. Annars orkar du inte med jobbet. Risken att den nya styrelsen blir ett gäng lojala ja-sägare är överhängande.

Dessutom: hur påverkar denna oro det lag som visade så fin form i måndags och som har en match i morgon kväll och en ny på söndag?

Jag hinner också fundera på hur mycket nya rekryteringar de betydligt yvigare supportergrupperna Supras och MT96 gjort det senaste dygnet. Och vad det kan komma att betyda för den kommande kulturen på norra läktaren på Swedbank Stadion.

Men det är ett mindre problem just nu. För mest står jag kvar och känner mig frustrerad. Och känslorna riktas, tråkigt nog, mot Tony Ernst och den avgående styrelsen.

Alla dessa ord i dessa långa brev - och ändå lämnas vi med fler frågetecken än utropstecken.

För att de här avhoppen inte ska eka tomt behöver vi veta mycket mer. Vi behöver konkretion. Vad är det nu MFF sagt och gjort som skapat denna enorma turbulens - dagarna efter Årets Bästa Match...

Papperna på bordet. Namn och kragnummer. Ska det hoppas av på det här viset så måste det talas klarspråk och rensas luft. Annars slår de här avhoppen bara tillbaka mot MFF Support.

Och det var väl ändå inte det som var meningen.

Elfsborg är det nya Malmö

I går gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra – jag gratulerade en MFF-supporter till en seger.

Vän av ordning invänder genast att jag mest var glad över att Elfsborgskrossen hjälpte Blåvitt, och det stämmer förstås, men det förminskar inte det faktum att jag gjort något konstigt. Mats Weman skrev här på bloggen om »MFF-hatets vänner« häromdagen, och hade han bara bytt ut ordet »hat« mot missunnsamhet hade jag snarast gått in i föreningen. Det inträffade fick mig därför att grubbla.

Först en snabb tillbakablick: När vi i somras, och inom loppet av bara ett par dagar, blev av med Allsvenskans bäste högerback, mittback och centrala mittfältare – samt dessutom en av dess tre bästa vänstermittfältare – tyckte jag väldigt synd om mig själv (och IFK Göteborg). En av de människor jag spred min sorg till var Henrik Rydström, som fanns i min telefonbok eftersom jag brukade redigera hans krönikor när han skrev för Offside.

Henrik visade ingen medkänsla.

Tvärtom påpekade han raskt att Kalmar drabbades av något liknande när man sålde sina tre bästa målgörare inför säsongen. Förmodligen hade vi kunnat käfta ett bra tag om det där – Henrik höll förstås inte med om en viss IFK-spelares kvaliteter, och jag hade kunnat säga något om det futtiga i att bli av med folk i samma lagdel – men istället för att som gamla krigsveteraner tävla om vem som bar det tuffaste ärret, enades vi snabbt om en yttre fiende. Elfsborg. Som inte bara fick behålla sitt lag inför säsongen, utan dessutom förstärkte det med profilvärvningen Martin Ericsson. Och som motade undan en dansk klubb som ville köpa tränaren, och förvandlade surpuppan Haglund till seriens bäst betalde.

Stod det mellan Kalmar, IFK och Elfsborg – som det då tycktes göra – var vi överens om att det i alla fall inte skulle få bli boråsarna. Rydström och jag var så storsinta att vi avslutade vår korta SMS-flirt med att unna varandras respektive lag seriesegern, eftersom det i alla fall skulle bli på Elfsborgs bekostnad.

Alla vet vad som hände sedan: boråsarna nobbade dessutom sommarbud på såväl Ishizaki som Bajrami, och snodde Gefle på Jawo (att Kalmar sålde sina sista Elmbröder hör till saken, men ändå inte).

Inget svenskt lag har de senaste tio åren haft bättre förutsättningar att vinna ligan än årets Elfsborg. Inget lag har heller haft en mer självgod tränare, och mer gnällig spelartrupp (även om ordföranden Bosse Bank konstigt nog är en trevlig prick).

Så jag ringde alltså en malmöit och gratulerade till MFF:s 5-0-seger. Eftersom det trots allt var en malmöit, använde han snabbt gratulationen till att skrytsamt påstå att MFF-segern var »vackrare« än IFK:s 4-0-seger mot boråsarna på Gamla Ullevi. Jag var på vippen att säga »tacka fan för det, vi hade ju redan bankat ner dem i brygga«, men sade istället generöst att IFK slog dem som Mike Tyson, MFF som Muhammed Ali. »Naj, ni slog dem som Sonny Liston«, sade malmöiten snabbt, påtagligt nöjd eftersom ju alla vet hur det gick när Liston mötte Ali.

Bortsett från allt vill jag hävda att Mats hade fel när han i sitt blogginlägg, och i kommentatorsfältet, antydde MFF-hatets djupa rötter. För – och det här är viktigare än man tror – fakta i målet är att det har rört sig om tre helt olika typer av illvilja.

En gång i tiden, när MFF var tveklöst bäst i landet, väcktes aggressionerna av klubbens dominans och de litenhetskänslor den väckte hos alla motståndare. Därefter tappade MFF sin position, men behöll – bland såväl spelare och ledare som fans – sin grandiosa självbild, vilket vållade en annan typ av irritation. Och nu på 2000-talet har klubben blivit överlägset rikast i serien, vilket är vad som orsakat den färskaste, men alltså helt väsensskilda, motviljan (och framförallt, eftersom klubben är så dokumenterat usel på att utnyttja försprånget: skadeglädjen).

Det fascinerande med Elfsborg är att de så snabbt har jobbat ihop till alla tre sorterna.

För mig är Elfsborg det nya Malmö.

Givetvis är det mest oroväckande för MFF. I fotboll är det trots allt ett kvalitetsbevis att vara hatad. Malmö tycker jag numera nästan – notera: nästan – synd om.

En parentes: nu när IFK dessutom fått Tobias Hysén skadad, tar jag för givet att såväl MFF- som Elfsborgssupportrar och alla andra inser att det – rent objektivt – är störst, mest rättvist och vackrast om IFK Göteborg vinner i kväll mot Örebro, sedan resten av höstens matcher och alltså även serien.

Pärlor och höstmörker

Lång hösts färd mot mera höst. Jag underskattade nog känslan av vad utsatthet betydde för mitt engagemang i Trelleborgs FF - nu, när de på sin höjd har en intern tävlan med Örebro, Häcken, Gefle och BP om att vara bäst av alla de andra lagen som ingen bryr sig om så känns det som om jag får kämpa för att ens notera hur det går. Och så är AIK på god väg att vinna Allsvenskan. Och så är Sveriges VM-kvalchanser, trots allt, om vi ska vara ärliga, så små att man knappt kan tro på dem. Och så är det fortfarande omöjligt för mig att bry mig om företeelser som heter Manchester United eller Chelsea, oavsett om de gör mål på sex minuters övertid eller inte.

Några ljuspunkter, dock. Att Zlatan Ibrahimovic återigen visar att hans belackare har fel är inte upplivande för att jag är 100% pro-Zlatan - tvärtom tycker jag att han kan uppträda ganska osympatiskt ibland (precis som Puskas Ljungberg, Thomas Ravelli, Tomas Brolin och Martin Dahlin, för att blott nämna några äktsvenska fotbollsdivor). Men han är en person om sätter saker och ting på spel, som placerar sig i situationer där allt han uppnått hittills plötsligt är ingenting värt, och i de situationerna "levererar" han (för att nu använda ett förhatligt verb). Det är beundransvärt. Förhoppningsvis kan han känna så också inför matchen mot Danmark, då kanske VM kan bli en realitet ändå och hösten bli lite mindre höst.

Och ett annat hoppingivande tecken. Vi har äran att presentera en ny medarbetare. Mattias Göransson, Offsidegrundare och f d chefredaktör, sedan ett par år tillbakaka i exil från fotbollen på Magasinet Filter, gör härmed comeback. Vi känner oss ungefär som Häcken när de värvade Stig Tøfting.

En afton med dåliga förlorare

Jag brukar då och då skriva om det illustra sällskapet MFF-hatets vänner. Det dök upp på Stockholm Stadion igår kväll igen. Man behövde nämligen inte lyssna länge på Petter Johansson, kommentator för Canal Plus i matchen mellan DIF och MFF, för att förstå vilket medlemskort som låg i hans plånbok.

Hans "MÅÅÅÅÅÅÅLLLLLLLL", när Youssef stänkte upp 1-0 för Djurgården, var gränslöst, helt i paritet med det kommentatorvrål som utlöstes när Zlatan bröstade in 2-1 mot Ungern.

Jag kan säga: det blev inte riiiiktigt samma liv i luckan när Ofere kvitterade.

Jag tappade räkningen (och här fyllde även Granqvist i, i halvlek) på hur många gånger det påpekades att det var en målvaktstavla. Implicit: Djurgårdens första var minsann ett riktigt mål, det andra borde ju i princip inte godkänts.

Än värre blev det i andra halvlek, i samband med publikpalavern. Då samsades samtliga kommentatorer kring att den egentlige syndabocken skulle vara Rick Kruys. Detta för att han gjorde en tystande gest mot publiken. En gest som den mer än lovligt förvirrade major Lerjéus gav Kruys en varning för.

Låt oss av denna anledning tillsammans minnas en händelse från när Djurgårdens Sebastian Rajalakso gjorde 1-1 på Swedbank Stadion i våras. När han firade rusade han nämligen bort till MFF-klacken. Någon som kommer ihåg vad han gjorde? Jo, han hyschade mot publiken.

Och nu kommer tre frågor:

Fick han någon varning? Kastade MFF-fansen in flaskor och mynt? Stigmatiserades han som syndare?

Svar: Nej. På samtliga frågor.

Och vi kan ju också passa på att blanda in Andrei Arshavin och ett antal andra världsstjärnor som har för vana att, i glädje, hyscha mot motståndarfansen när de gör mål. Utan att det ger gult kort.

Som jag ser det är det helt bisarrt att Kruys blev varnad igår. Att springa och fira är långt mer provocerande än att lugnt och stilla försöka tysta publiken när man ska slå en hörna. Det är klart som fan att Kruys visste vad han gjorde, att alla spelare då och då vill vara med och elda upp publiken. Men han hade aldrig fått en varning om det inte kastats in flaskor och mynt. Och DET är bisarrt.

Men det var många dåliga förlorare igår. Även i studion, som sagt. Inte en enda gång sades det självklara: att det var en rättvis seger. Att Djurgården öppnade bra, gjorde ett mål, men sen blev alldeles mjältsjuka över att vara i ledning och omgående bjöd in MFF i matchen. Som tog över i mitten av första halvlek och ägde hela den andra.

Jo, förresten. En sak i den riktningen yttrades. Det var när Fjellström, som den ende av alla de fyra kommentatorerna, hade den goda smaken att uppskatta något som måste ha varit ett av Allsvenskans snyggaste anfall, den här säsongen. Det som ledde fram till Oferes 2-1. Fjellström log med hela ansiktet och sa att det var så snyggt att Arsenal, Liverpool eller Barcelona kunde gjort det.

Denna spontana replik gav Granqvist akut hjärtflimmer. Han tittade på Fjellström, som om han skulle vilja fråga: "Är du nykter?"

Jodå. Det var Fjellström. Och han fortsatte att le. En fin stund.

Lika barn leka bäst

Kommentatorn hade koll. Han pratade om hur Zlatan saknade sina lekkamrater på bänken. Messi, Iniesta, Dani Alves och dom. Vad är det nu Zlatan brukar säga: »Stora spelare hittar alltid varandra«.

Det stämde. Jag fick gåshud redan när Zlatan och Iniesta gjorde en diskret high five efter ett enkelt missförstånd vid sidlinjen.

Tänkte: Det hade inte hänt i Inter. Zlatan har redan sugit till sig spelglädjen i Barça. Igår såg vi honom inte slå ut med armarna en enda gång. Vi såg inga sura miner, inga protester.

Vi såg bara glädje. Och tacka fan för det. Med sådana lekkamrater.

Och kort efter Messis och Iniestas inhopp började leken på allvar.

Zlatans 1-0, hans andra mål på lika många matcher i La Liga, var exakt ett sådant mål som Johan Elmander inte var i närheten av att göra, i matchen mot Malta, när Zlatan serverade en så intelligent höger yttersida nere från vänstra hörnflaggan.

Elmander upptäckte inte chansen förrän den var förbi. Igår fällde Zlatan ut långa benet och 46:orna och tåade in det förlösande målet.

Ändå var det hans lekfulla halvvolley, fram till Messis elastiska nickmål, som fick de spanska tidningarna att gå bananer. Högsta eller näst högsta betyg rakt över.

Jag, för min del, minns en debatt här för någon vecka sedan, med anledning av Majlards tidiga spådom över Zlatans framtid i klubben som är mer än ett lag.

Jo, jag vet att inte ens denna succéstart i La Liga kommer att tysta Zlatans mest inbitna belackare. Men det struntar jag i.

För jag vet vem som hade rätt om Zlatan. Den här gången också.

Mitt liv har gjort att jag ömmar för blåbärsnationer.

Innan den viktiga fotbollen återstartar i morgon har jag ett förslag gällande landslagskvalen. Är det inte dags att låta Europas riktiga C-nationer bilda en egen grupp när det kvalas till VM och EM? San Marino, Andorra, Liechtenstein, Malta och några till skulle tävla mot varandra i "kval till kvalet". Vinnaren i denna kvalserie kunde få genomföra en playoffmatch mot sämsta nation i de "riktiga kvalgrupperna" om en plats i nästkommande kvalserie.
Det här skulle ge många fördelar: bottengängen skulle få matcher mot något så när likvärdiga lag vilket rimligen borde vara mer utvecklande för dem än de matcher man spelar nu. De övriga lagen slipper dessa ganska meningslösa matcher, och de skulle dessutom kunna delas in i grupper med lika många lag i varje.
Gruppspelet skulle dessutom gälla mer även för dem som i ett tidigt skede missat VM- eller EM-chansen. de skulle nu tvingas kämpa för att undvika att hamna i ett jobbigt playoff.

Vad tror ni, kan detta vara en vettig utveckling?