40 mil för att se mitt lag bli utspelat. Jag är glad.

Påstod för en stund sedan att jag köpt kvällstidningen "för att läsa om vår stora triumf". Så märkligt har det blivit med förväntningarna att när mitt lag spelar bortapremiär mot Elfsborg - ja då känns 1-1 som en seger. Men för mig är det ju också nån slags triumf när mitt lag får visa upp sig inför tre läktare när de tackar den nedresta publiken.
Jag var med och hyllade mitt lag i Borås. Kände den där starka känslan av samhörighet med folket runt omkring mig och med spelare som slet som tigrar för samma klubbmärke som förevigats på min axel.
Efter besöket vill jag också hylla Borås Arena. För 170 miljoner har man skapat en exemplariskt enkel arena med traditionell fotbollskänsla. Lite 80-tals Loftus Road. Finare och enklare sittplatser på långsidorna för dem som vill ha det, två rejäla ståplatskortsidor för oss andra. Ståplatserna i betong och fasta räcken som markerar att ståplatserna är permanenta. Tak i någon slags korrugerad plåt. Jag behöver inte mer än så, och jag misstänker att jag inte kommer att trivas på bättre på tvåmiljardersbygget "Nya Söderstadion".

Axén mot stjärnorna

Och matchen då?
Ja, Gais bör vinna mot ett Öis som ser väldigt svagt ut om man bortser från Allbäck, särskilt när Alvaro Santos inte tycks vara i direkt toppform (i nån faktaruta stod det 180 cm/88 kilo, kan det verkligen stämma?).
Karriärmässigt verkar syntaren/anglofilen/AIK:aren Alexander Axén ha gjort ett perfekt val. 2007 förde Roland Nilsson Gais till en allsvensk elfteplats, seglade upp som framtida förbundskaptenskandidat och värvades under buller och bång av Malmö FF.
Förra året kom Gais elva igen, och nye tränaren Magnus Pehrsson fick efter detta stordåd genast ett fett kontrakt med Europasatsande Ålborg.
Om Axén tar Gais till den trygga mittenplacering som spelarmaterialet borde räcka till kan han räkna med samtal från Bayern München eller Manchster City.

Invigning!

Premiär för nya Gamla Ullevi i dag. Själv kommer jag inte att vara där förrän på påskafton när Blåvitt och Djurgården spelar, men oj vilket lyft det kommer att bli. Varje gång jag kör eller går förbi den där nya stadion blir jag alldeles fnittrig av förväntan, det känns helt osannolikt att få se fotboll på en sån arena, med den närheten, med de branta läktarna.
Med detta sagt kan man inte blunda för att processen som ledde fram till att arenan byggdes, och hur den byggdes, var sedvanligt göteborgskt ogenomtränglig och dold för allmänheten. Plötsligt var något bestämt och då gick det rasande snabbt. Det märks på en del lustiga saker. Till exempel var det meningen att arenan skulle ha plats för 18 000 åskådare. Men när stolarna väl monterades visade det sig att de var mindre än man trott och att man fick plats med många fler. Jag har sett uppgifter på 18 800, 19 000 och en bra bit över 19 000. Exakt hur många stolar det blev lär väl visa sig i eftermiddag.

Mitt husorgan Göteborgs-Posten valde som vanligt att nästan inte rapportera om den lustiga kommunala processen, de hade fullt sjå med att utlysa tävling bland läsekretsen om vilket klämkäckt namn bygget skulle ha. (Nyligen reagerade redaktionen likadant på nyheten att Göran Johansson och några snubbar från stadens marknadsföringsbolag Göteborg & Co spontanshoppat ett gigantiskt pariserhjul som de tänkte placera vid Operan).
Nu finns det ändå till slut en kritisk G-P-artikel på arenaämnet, författad av den externe (förstås) arkitekturskribenten Mark Isitt. Ganska underhållande. Bland annat kallar han arenan "lika kommunicerande som ett sängbäcken".

Jaja, själv blir jag ändå, eller just därför, kissnödig av iver över att få gå på fotboll på en ändamålsenlig plats igen, och kul för Gais och Öis att få dra i gång spelet med ett derby. Himlen ser till och med ut att spricka upp när jag skriver detta.

Årets första spark

Man vill ju starta säsongen som Emil Johansson, med en sträckt vrist rakt upp i krysset. Men som tempot har varit på Tre Hörnor Straff på sistone får man vara glad för en start över huvud taget. Jag känner mig lite som en försenad Vasaloppsåkare som kommer ensam till en övergiven startplats när fältet redan gett sig av. Men säsongen är lång, vi på Tre Hörnor Straff är lättränade, vi är snart i form, i kapp och förbi.
THS är i högsta grad lusttyrd och dessutom, som Jesper påpekade, får den lätt spela andrafiolen när andra projekt - till exempel betalda jobbinsatser eller familj - kräver uppmärkamhet.
Nu har min lust smugit sig tillbaka, jobbläget är annorlunda, barnet sover på nätterna - och fortfarande, trots alla bloggare och krönikörer som befolkar världen, vimlar det av ämnen som bör dryftas på den här platsen. Vissa tecken tyder på att även Jesper kan lockas ut på fältet igen. Och jag tänker att om jag hjälper honom att hålla grytan puttrande här dröjer det inte länge innan han är tillbaka på allvar.
I dag såg jag Elfsborg-Hammarby på halvdana Stars ´n´Bars på Järntorget i Göteborg. Alltså, den här serien är så sjukt jämn att det egentligen bara är truppernas bredd som kommer att bli avgörande för vilka lag som blir topp och botten. Bästa 11 mot bästa 11 känns det som om alla matcher kan sluta som i dag, 1-1.
Annars bekräftade matchen alla försäsongsspekulationer: för både Hammarby och Elfsborg finns frågetecken för hur målen ska komma till. Efter att ha sett en frustande och ensam James Keene och en blixtsnabb men nästan ensam Charlie Davies vågar jag också tro att det som verkar vara dagens smak i Allsvenskan - en ensam anfallare - kommer att vara borta till hösten.
Rolig match var det i alla fall, och nästan roligast var när dundermålskytten Johansson tog udden av eftermatchendebatten genom att säga att Elfsborgs båda (tveksamma) straffar var glasklara.
Ah well... säsongen är här, och om det finns nån kringstrykare som fortfarande irrar sig till det här hörnet av Internet - säg till dina vänner och släktingar, vi är igång igen.

Okej rå

Nej, men det var min treårige son som tjatade. "Varför bloggar du inte längre, pappa?" Och man vill ju inte göra grabben besviken, så nu är jag med tills de slänger ut mig, eller rättare sagt, tills nästa gång jag tröttnar och känner att jag vill att världen ska tjata på mig för att jag ska fortsätta...

Skämt åsido. Jag ska inte påstå att jag har blivit nermejlad av folk som vill att Tre Hörnor Straff ska fortleva, men tillräckligt många har i alla fall hört av sig för att jag ska bli övertygad om att vi har en plats att fylla. Vem ska annars ta upp det remarkabla i att Expressens lista över de tio personerna med högst deklarerad inkomst i Hässelby 2008 toppas av någon som heter Moses Nsubuga? Vem ska annars behandla Sergio Ramos med den konsekventa skepsis hans frisyr förtjänar? Vem ska påpeka för er att det riktigt anmärkningsvärda med "The Wire" var likheten mellan Herc och Magnus "Turbo" Svensson"?

Vi fortsätter att driva fotbollsbloggandet enligt Hjalmar Söderbergs motto: "En smal, men klar stråle". Så länge dragningen till innebandyklubban inte blir för stark.

Skotskt P.P.S.

Är det så här det funkar för Henke Larsson? Att i det ögonblick han säger att han tänker lägga av börjar han bli sugen på att fortsätta? För min del skyller jag på att det plötsligt dök upp ett par saker som helt enkelt fordrade kommentar. Som att gårdagens tysta minut i Belgrad för offren för läktarkatastrofen i Elfenbenskusten måste ha varit världens kortaste sorgestund sedan Norrmalspolisens för Olof Palme. Och att Bosse Pettersson blir mer och mer lik Jabba the Hut för varje gång jag ser honom.

Men framför allt är det omöjligt att INTE kommentera ett så fantastiskt lag som Skottland. Inte nog med att lagkaptene Barry Ferguson och reservmålvakten Allan McGregor super ner sig före en avgörande VM-kvalmatch och måste skickas hem. Sen vägrar också förbundspampen Gordon Smith att ställa sig bakom förbundskapten George Burleys beslut utan säger offentligt att man kommer att utvärdera situationen efteråt (=seger i matchen, annars ryker tränaren). Och så träder en klubbtränare, i det här fallet Kilmarnocks Jim Jeffries in med domen över de syndande spelarna: "De har svikit sig själva, sina familjer och sitt land." Varpå alltsammans naturligtvis mynnar ut i en heroisk triumf över övermäktigt motstånd (2-1 mot Island)och upprättelse för den principfaste Burley.

Jag försöker, jag försöker verkligen byta ut namnen i denna historia mot Lars Lagerbäck, Henke Larsson, Johan Wiland, Lars-Åke Lagrell och Nanne Bergstrand. Men det är inte så lätt.

Skotsk-finländskt postscriptum

Knappt hade jag hunnit bestämma mig för att sluta blogga förrän verkligheten ändå trängde sig på och krävde en kommentar. Den verkligheten består, som alla förstår, av Skottlands oförlikneliga landslag. I vilket annat lag kan man tänka sig att kaptenen, några dagar före en avgörande VM-kvalmatch, super till så ordentligt att han måste skickas hem? Och att man offentliggör beslutet på en presskonferens på morgonen före denna samma match? Jag har som nämnts inte hängt med på sistone, så jag kan inte påstå att jag vet att Barry Fergusons icke-närvaro kommer att påverka skottarnas chanser mot Island ikväll. Allt jag vet är att få andra nordeuropeiska länder skulle ha kunnat råka ut för något liknande.

Men det roliga med skottarna är att de troligen kommer att trixa sig fram till en andraplats i gruppen ändå. En heroisk hemmaseger mot ett redan VM-klart Holland och en annan mot antingen Norge eller Makedonien borde fixa den biffen. Sedan kommer de ändå att bli den sämsta tvåa som inte ens går vidare till play-off, men det är en senare historia. Det enda som kan sägas är att varje skotsk triumf bara är ett sätt att göra det oundvikliga fiasko som väntar desto mer smärtsamt, ett skäl så gott som något för att älska laget.

För övrigt är det samma sak med Finland. Visst är det trevligt med en 2-0-seger borta mot Wales (särskilt när det är veteraner från 1809 års krig som Jari Litmanen och Jonatan Johansson som ordnar till saken), men när nu Tyskland och Ryssland spelar i gruppen blir även detta bara en av de ödets förrädiska finter som bara vill se till att det slutgiltiga nederlaget känns desto mer plågsamt.

Farväl till vapnen

Jag vet, jag vet. It’s better to burn out than to fade away. Men det går inte att förneka att de senaste månaderna har varit ett enda långt awayfadande från min sida, ett slags Henke Larsson-vinter där jag har skrotat omkring med innebandyklubba och väntat på att motivationen ska komma tillbaka och att nån ska ta om för mig att nu jävlar ska Helsingborgs IF satsa på Champions League.

Men vad fan, till sist är det lika bra att inse faktum. Tiderna förändras, andra saker kräver uppmärksamhet, jag får konstatera att fotbollsbloggandet har haft sin tid i livet. Delvis har det med det berömda livspusslet att göra, delvis med det faktum att fotbollen helt enkelt inte intresserat mig lika mycket på sistone. Att jag fortfarande, ett par veckor senare, inte känner till resultatet mellan Inter och Manchester United i Champions League är en sak. Men jag upptäckte innan dess att jag inte hade en aning om att TFF värvat Marcus Pode. Jag upptäckte att jag inte visste att det var landskamp mot Österrike förrän landskampen redan var spelad. Och jag upptäckte att jag inte saknade att veta om det. Då är det väl ungefär som när Jonas Thern kom på sig själv med att inte orka ta den där sista spurten till stubben i änden på löprundan längre, då är det dags att lägga skorna på hyllan.

Så vad har hänt under de två och ett halvt åren sedan vi startade denna blogg? Tja, ett svar är ingenting. Det var kris i Malmö FF, folk kastade smällare i huvudet på varandra på stockholmsderbyna och Jan Majlard skrev pekoral i Svenskan. Det var precis före EM-kvalet mot Spanien på Råsunda, i den fadda stämningen efter VM i Tyskland, och den förhärskande känslan var att Lasse Lagerbäcks landslag antingen borde göra total succé och övertyga oss alla, eller bryta samman fullkomligt så att vi kunde börja om från början. Nå, den känslan är ungefär likadan nu, och om den är likadan även om ett och ett halvt år, sedan vi med nöd och näppe tagit oss till Sydafrika och sparkats ut i åttondelsfinal, då skulle åtminstone inte jag bli förvånad.

Men å andra sidan. Jag tänker på Rasmus Elm, jag tänker på Rasmus Bengtsson, jag tänker på Johan Orrenius, jag tänker på Norrtulls SK:s F-01-or och dess lilla framtandslösa måldrottning, jag tänker på nästa korpsäsong för Godismännen på Huvudstafältets grus och jag tänker på att det alltid är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Och på att jag har hört att Henke Larsson ändå fanns på plan i Porto i lördags.

Men tills vidare, allihop - Thank you for the music.

Ett litet inhopp bara

"Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt"

Från ni vet vem.

tabellbitarfunderingar

Allsvenskan är för närvarande en av de klart roligaste ligorna att följa för den som skyr den förutsägbarhet som finns när två-tre klubbar prenumerar på titeln. Skottland är väl paradexemplet, men situationen är tämligen vanlig.
Dock finns hopp om att årets europeiska ligaspel ska utmynna i några oväntade seriesegrar.

I Holland är det inte vanligt att maskinerna Ajax, PSV och Feyenoord hackar samtidigt. Den här säsongen är katastrofal för Rotterdamlaget, usel för Eindhoven och medelmåttig för Amsterdams enda ligalag. Det har öppnat för AZ Alkmaar som kan ta hem titeln och i så fall blir första lag utanför topptrion att ta hem ligan sen 1981.

I Turkiet råder samma trelagsmonopol som i Holland. Istanbulklubbarna Galatasaray, Fenerbahce och Besiktas har delat på gulden sedan 85. 1984 vann Trabzonspor. 2009 kan det vara dags igen för en utmanare: Sivasspor, Trabzonspor och Ankaraspor är alla med i rejset.