Invigning!

Premiär för nya Gamla Ullevi i dag. Själv kommer jag inte att vara där förrän på påskafton när Blåvitt och Djurgården spelar, men oj vilket lyft det kommer att bli. Varje gång jag kör eller går förbi den där nya stadion blir jag alldeles fnittrig av förväntan, det känns helt osannolikt att få se fotboll på en sån arena, med den närheten, med de branta läktarna.
Med detta sagt kan man inte blunda för att processen som ledde fram till att arenan byggdes, och hur den byggdes, var sedvanligt göteborgskt ogenomtränglig och dold för allmänheten. Plötsligt var något bestämt och då gick det rasande snabbt. Det märks på en del lustiga saker. Till exempel var det meningen att arenan skulle ha plats för 18 000 åskådare. Men när stolarna väl monterades visade det sig att de var mindre än man trott och att man fick plats med många fler. Jag har sett uppgifter på 18 800, 19 000 och en bra bit över 19 000. Exakt hur många stolar det blev lär väl visa sig i eftermiddag.

Mitt husorgan Göteborgs-Posten valde som vanligt att nästan inte rapportera om den lustiga kommunala processen, de hade fullt sjå med att utlysa tävling bland läsekretsen om vilket klämkäckt namn bygget skulle ha. (Nyligen reagerade redaktionen likadant på nyheten att Göran Johansson och några snubbar från stadens marknadsföringsbolag Göteborg & Co spontanshoppat ett gigantiskt pariserhjul som de tänkte placera vid Operan).
Nu finns det ändå till slut en kritisk G-P-artikel på arenaämnet, författad av den externe (förstås) arkitekturskribenten Mark Isitt. Ganska underhållande. Bland annat kallar han arenan "lika kommunicerande som ett sängbäcken".

Jaja, själv blir jag ändå, eller just därför, kissnödig av iver över att få gå på fotboll på en ändamålsenlig plats igen, och kul för Gais och Öis att få dra i gång spelet med ett derby. Himlen ser till och med ut att spricka upp när jag skriver detta.