I Lissabon där dansa de men i Solna går det sämre.

Vad säger Rain Man? Jo, att Portugal är ett av de länder som vi har minusstatistik mot i tävlingsmatcher på hemmaplan. Däremot har vi klar plusstatistik borta - 4 matcher, 3 segrar, 1 oavgjord.

1.6.1967 1-1 (0-1) EM-kval
Sveriges mål: 90:e Svensson.
Publik: 49 689.
Sverige: Ronney Pettersson, Hans Selander, Kurt Axelsson, Björn Nordqvist, Rolf Björklund, Jim Nildén, Ingvar Svensson, Roger Magnusson, Tom Turesson, Agne Simonsson, Örjan Persson.

24.6.1981 3-0 (1-0) VM-kval
Sveriges mål: 39:e Börjesson, 58:e Hysén, 73:e Svensson.
Publik:34531.
Sverige: Thomas Ravelli, Stig Fredriksson, Glenn Hysén, Bo Börjesson, Peter Nilsson, Ingmar Erlandsson, Tony Persson (Greger Hallén), Andreas Ravelli (Thomas Nilsson), Karl-Gunnar Björklund, Jan Svensson, Thomas Sjöberg.

12.9.1984 - Portugal 0-1 (0-0) VM-kval
0-1 Gomes (78)
Domare: Joel Quiniou, Frankrike
Sverige: Bernt Ljung - Ingemar Erlandsson, Glenn Hysén, Sven Dahlkvist, Stig Fredriksson, Ulf Eriksson, Thomas Bergman (Hasse Borg 77), Tord Holmgren, Tommy Holmgren, Håkan Sandberg, Hans Holmqvist

23.9.1987 - Portugal 0-1 (0-1) EM-kval
0-1 Gomes (34)
Publik: 28 916.
Domare: Valerij Butenko, Sovjet.
Sverige: Thomas Ravelli (Östers IF) - Stig Fredriksson (IFK Göteborg), Glenn Hysén (AC Fiorentina), Peter Larsson (IFK Göteborg), Torbjörn Persson (Malmö FF) - Roland Nilsson (IFK Göteborg) Robert Prytz (BSC Young Boys) (Anders Limpar, ÖIS, 74), Glenn Strömberg (Atlanta BC) Björn Nilsson (BSC Young Boys) - Mats Magnusson (SL Benfica) (Lennart Nilsson, IFK Göteborg, 55), Johnny Ekström (Empoli FC).

Nån match som påminner om dem här? Tja, med de vanliga förbehållen för att historien inte upprepar sig, etc, etc, konstaterar jag:

*Enda gången Sverige inte var segertippat var 1967. Trots 2-1 borta mot portugiserna hösten innan var de blågula, precis som nu, härjade av återbud (fast den gången pga icke tillgängliga proffsspelare, snarare än skador). Spelare som Ove Kindvall, Ove Grahn, Bosse Larsson, Kurre Hamrin och höstmatchens hjälte Inge Danielsson var utanför laget. Portugiserna var däremot VM-bronsmedaljörer och hade spelare som Eusebio i laget. Ändå 1-1 på grund av ett sent slumpmål av ganske anonyme mittfältaren Ingvar Svensson, IFK Göteborg. GOTT TECKEN.

*Enda gången Sverige var drabbat av skador på nyckelspelare i samma grad som nu var 1983. Thomas Ravelli, Glenn Strömberg, Robert Prytz och Dan Corneliusson borta, Torbjörn Nilsson landslaggstrejkade fortfarande. Resultat: att mittförsvaret stod och väntade på att AIK:s Bernt Ljung skulle komma ut som Ravelli brukade göra, och att Fernando Gomes smög fram och nickade in 1-0. Lyckligtvis lär Sverige nu inte fylla ut tomrummen efter de skadade med AIK-are, som Laban gjorde med Ljung och Thomas Bergman. Ändå: DÅLIGT TECKEN.

*De gånger vi har spelat mot Portugal på hösten har det blivit stryk med 0-1 båda gångerna. Försommaren går däremot finfint. DÅLIGT TECKEN.

*Enda gången vi har slagit Portugal hemma hade vi fem spelare från Öster och en från Kalmar FF på banan. Ingelsten och Viktor Elm från start! Snabbinkalla Micke Svensson och de andra Elm-bröderna! Småland ska rädda oss! Annars: DÅLIGT TECKEN.

Kassandras dröm

Den 26 april 1995 spelade Sverige EM-kval borta mot Ungern. Det blev 0-1 i regnväder med följande lag: Thomas Ravelli, IFK Göteborg - Roland Nilsson, Helsingborgs IF, Patrik Andersson, Borussia Mönchengladbach, Pontus Kåmark, IFK Göteborg, Roger Ljung, Duisburg - Niclas Alexandersson, Halmstads BK (Niklas Gudmundsson, Halmstads BK, 83), Håkan Mild, Servette (Robert Andersson, Halmstads BK, 63), Pär Zetterberg, Anderlecht, Stefan Schwarz, Arsenal, Klas Ingesson, Sheffield W. - Kennet Andersson, Caen. Jocke Björklund var avstängd, Jonas Thern, Martin Dahlin och Tomas Brolin skadade.

Det är det hittills största manfall på ordinarie landslagsspelare som jag minns och det gick mycket riktigt åt pipan. Visst är det lätt att säga att Sveriges styrka är att lagets helhet är större än summan av delarna, visst är det lätt att påminna om Spanienmatchen för två år sen. Men då var ju kuggarna just för att spela den typen av match på plats - Anders Svensson, Linderoth och Alexandersson på mittfältet, Mellberg därbak, Edman, Chippen och Marcus Allbäck som kunde stå för blixtsnabba omställningar. Nu är det Elmander kvar av de som gjorde succé den gången och så Zlatan och Kim istället. Bara de får bollen nån gång.

Konstgräs vs Konståkning

Just nu spelar Enköping mot Örgryte på Valhalla IP i Göteborg. Enköping spelar utan Jesper Blomqvist, eftersom hans knä har svullnat upp. Han nöjer sig med att coacha från tränarbänken.
Historien om Jespers comeback var sommarens mest hjärtevärmande eller ledsamma eller melankoliska. Plötsligt var Blomqvist tillbaka, och spelade vänsterback så bra att Bosse Pettersson (jag brukar sällan fästa någon vikt vid vad Viasat-Bosse säger, men det här var annorlunda) jämförde honom med ryssen Zjirkov och tyckte att han var klippt och skuren för en ytterbacksroll i Lagerbäcks landslag. Pettersson berättade om en Jesper Blomqvist som alltid var först ut på träningsplanen för att värma upp sin halvläkta kropp eller bara leka med bollen, om en Blomqvist som alltid var kvar sist på träningsplanen för att slå frisparkar eller passa lite med någon junis.
Det är något vemodigt med stympade idrottskarriärer (förresten kan man läsa om ett antal skadeskjutna fotbollsspelares öden i senaste Offside) och det blir ännu mer vemodigt med en karriär som innehåller proffsspel i Milan, Parma, Manchester United och Everton, segrar i Premier League och Champions League - men som trots meriterna känns stympad och oförlöst (en statyett med kopior på Uniteds tre bucklor från trippelsäsongen 1999 står förresten fortfarande på hedersplats i Jesper Blomqvist vardagsrum).
Petterssons snack om Jespers ambitioner och envetenhet - eller kanske hans osläckbara kärlek till fotbollen - räckte för att få mig att börja drömma rosaskimrande drömmar om en Lance Armstrong- eller Micke Svensson-inspirerad återkomst för Jesper.
Naivt och löjligt förstås.
Men kanske inte lika löjligt som Stjärnor på is.
Om du är en verklighetsförnekande idrottsinvalid och spelande tränare i ett elitlag i fotboll - hur smart är det då att ge sig ut på isen och träna enkel Lutz? Tro fan att knät är svullet. Eller var det verkligheten han accepterade när han gav sig in i TV-projektet?
Jag antar att konståknings-Jesper är ett bra wake-up call för en orealistisk nostalgiker som jag.
Men hur många spelare i Enköpings trupp hade fått tränarens tillstånd att vara med i Stjärnor på is om de bett om lov?

En optimistisk betraktelse

Det är kanske så här körigt det måste vara för att nåt nytt ska kunna födas. Åtminstone låter det alltid så på de trösterika ordspråken. Kris och skapande. Skapande förstörelse. Natten är dagens mor. När nöden är som störst är hjälpen närmast. Fast svarta måndagar kan såvitt jag vet också leda till långvariga depressionsperioder, och ser man på lag som Malmö FF (över en längre tid) och Kalmar FF (över den senaste veckan) verkar det snarare som det är en gångbar lag inom fotboll. Små motgångar blir större motgångar och så har man, innan man vet ordet av, hamnat i en ond cirkel.

Precis var svenska landslaget befinner i för sorts cykel är alltid lika svårt att lista ut. Ibland får jag för mig att Lagerbäcks hela idé är att undvika cykler, tendenser och konjunkturer överhuvudtaget (hade han varit ekonom skulle han förmodligen klamrat sig fast vid byteshandeln och/eller guldmyntfoten) Skadeläget påminner om klassiska katastrofer (VM 1990, våren 1995 när Tommy Svenssons skamfilade bronsmedaljörer tappade bort EM-chansen, EM 2000), men man skulle också (som Alfelt påpekar i Aftonbladet idag) kunna fokusera på Zlatans klack, Henkes serie av drömmål och Rosenbergs toppform. Hoppas på att Sverige skulle satsa på att gå ut och vinna - som man ju faktiskt måste göra i en kvalmatch på hemmaplan - istället för att undvika nederlag.

Fast fan vet. 1-1 låter mest troligt. Och ett lika obestämt läge som alltid.

Sladjan ska förresten skriva en deckare om den korrupta fotbollsvärlden. Som inspirationskälla citerar han "det sätt England tilläts vinna VM 1966". Tja, att engelsmännen gynnades den gången kan man nog hävda, men knappast mer än Italien 1934, Brasilien 1950 eller Argentina 1978. Men vad fan, om det är något svenska språket behöver så är det fler kriminalromaner...

Se inget-hör inget

Jag får frågor om jag fortfarande är allsvenskanförnekare. Och jag tvingas medge att min revisionism kanske är inte är av det mest stabila slaget. Åtminstone inte om Hammarby förlorar mot IFK Göteborg så att vi tillfälligt (ytterst tillfälligt, I'm sure) är bäst i Stockholm under en hel omgång. Ni hör, man kan väl inte hålla koll på tabeller och målskillnad och ändå förneka helheten? Eller det kanske är just det de vanliga revisionisterna brukar göra när de frenetiskt räknar och räknar om döda judar för att hitta luckor i verkligheten.

Nu väntar jag på Jespers jubel över gårdagens guldfrossetillställning på Vångavallen. Kanske kan Rain man rent av ge oss en ny analys. Guldfrossa förresten - så ovärdigt. Varför tycks inga svenska lag klara av framgång?

Majlard slutligen över gränsen

Som alla trogna läsare av den här bloggen vet kan inget göra mig så förbluffad som Jan Majlard. Det är otroligt (och pinsamt för svensk fotbollsjournalistik i allmänhet) att en stor svensk dagstidning kan ge utrymme åt en stilist som han. (Dagens obegripliga mening att foga till samlingen - "Följde jag HIF i ur och skur bredvid störste supportern Vesa skulle jag undra om kärnan i Henrik Larssons engagemang för Helsingborg är synonym med stadens medeltidsborg med samma namn?") Bara hans egen obefintliga respekt för sitt eget hantverk borde ogiltigförklara alla hans anspråk på att bedöma andras.

Men som om inte det räckte är han en sällsynt småskuren person med en löjeväckande förmåga att odla personliga vendettor. Det var denne man som beklagade sig i tryck över att Lasse Lagerbäck kastat "ett hätskt ögonkast" på honom i en korridor i Slovakien. Det var denne man som drev en evighetslång fejd med Zlatan och i patetiska ordalag drog upp att Zlatan inte hälsat på honom nån gång när han besökte Ajax träningsanläggning.

Nu är det Henrik Rydströms tur. Visst, Rydström förtjänar kritik för att han drar på sig en utvisning i ett känsligt skede för laget. Visst, Rydström är en storkäftad herre som gott kan få svar på tal ibland. Men det ska inte komma från nån som har uppenbara personliga skäl att driva frågan. De fejder Rydström och Majlard redan har haft (och som för några månader sen fick Majlard att påstå att Rydström aldrig gjort mål i allsvenskan, trots att han gjort sex eller sju stycken) borde ha fått Majlard själv att förstå att han i fortsättningen är diskvalificerad som skribent i frågan. Istället kommer detta av skadeglädje drypande inlägg idag. Inget är så pinsamt som skribenter som drar in läsarna i sina personliga trätor och antipatier, och om skribenten är för dum för att fatta det själv måste tidningen ta beslutet åt honom.

Avskeda denne man, Svenska Dagbladet! Avskeda honom idag!

Fint att vara feltippare

Redan den 19 september beseglades Kalmar FF:s öde. Då skrev jag så här (ah, tänk att få låta som en riktig kvällstidningskrönikör!): "Kalmar FF är svensk fotbolls framtid". Som varje läsare av denna blogg vet var detta en obönhörlig dödsdom. Ingen har väl glömt hur jag dömde ut Spanien före EM? Eller hur jag, före EM-kvalet i Belfast, förklarade att detta var den typen av matcher Sverige numera alltid vann? Ja, ni märker ju hur jag försöker plocka poäng genom ödmjukhet snarare än genom stöddighet, hur jag försöker vara den nya typen av man och fotbollsskribent, kort sagt. Älska mig för detta, käre läsare!

Och älska också Nanne Bergstrand för hans mjukt småländska variant av dålig förlorare. Tänk så bitter och sur Bosse Nilsson eller Nebo skulle ha låtit om han skyllt nederlaget på arenan. Ändå är det underligt. Varför gick det att spela mot Gent på Fredriksskans och inte mot Feyenoord? Och hade inte Uefa lagt märke till att det satt en stor reklamskylt för MAX ovanför ena läktaren? Många frågor. Inga svar. Vi mjuka, moderna män och fotbollskribenter är helt ok med det.

20 oktober 2008

Ett idiotiskt förslag har blivit mindre idiotiskt. Fotbollförbundets bestraffning av Hammarby efter derbyskandalen mot AIK där Hammarbyfans slängde in fyrverkerier mot spelare och polis blev ju ursprungligen att stänga hela södra läktaren. Häromdagen ändrades det till att enbart gälla den nedre delen av läktaren.

Det ursprungliga beslutet var dåligt därför att den publik som är ett problem för fotbollen ju ändå skulle ha gått på matchen, men då på läktare som arrangören (Hammarby) hade haft svårare att kontrollera. Ett beslut som syftar till att stävja publikoroligheter ska ju rimligen inte försämra möjligheterna till bättre ordning. Bland annat ledde beslutet till att vissa fansgrupperingar inom Hammarby uppmanade folk att köpa biljetter på den kortsida som är tänkt att användas av djurgårdssupportrar. Nu är sista ordet inte sagt, det är möjligt att vissa fans inte nöjer sig med det nya beslutet, men för Hammarby underlättas arrangemanget. Nu kan man låta de som har säsongsbiljetter i klacken få platser på Södra läktarens mellansektion i stället för att tvingas placera ut dem på långsidor som saknar både nät och stängsel.

I sådana här diskussioner får vi som motsätter oss de påbud som lanseras av förbund, klubbar och myndigheter ofta motfrågan "vad vill ni göra i stället?" Det är en helt rimlig begäran och jag bör därmed framföra något om hur jag anser att problematiken kring en del fotbollssupportrarnas uppträdande bör hanteras.

Det är inga sensationella saker jag har att komma med, men ett par åtgärder som borde kunna ge resultat stöder jag:
a) kamerabevakningen bör kunna användas mycket effektivare än i dag. Med hjälp av filmbilder borde det att plocka ut vissa individer som gör sådant som är straffbart i en rättegång. Och det behöver egentligen inte handla om jättegrova grejer. Är det tydligt att en supporter rycker ner ett staket borde han (sällan det handlar om kvinnor) kunna åtalas för skadegörelse till exempel.
b) Försök att smuggla in fyrverkerier borde kunna åtalas och ge avstängning. Den som tar med sig pyrotekniska artiklar till en fotbollsarena är helt enkelt inte mogen att gå på match, han har överträtt en gräns för det acceptabla. Nu är jag förstås medveten om att de flesta lyckas passera insläppen utan att ertappas med olovliga föremål, men någon gång lyckas väl ändå visiteringen få fram smuggelförsök?

One size doesn't fit all

En liten revolution är det när Roland Andersson talar om 3-5-2-systemet som ett sätt att göra plats för "de elva bästa spelarna". Fast det är så ironiskt som Ulf påpekade igår att just de spelare systemet skapades för inte längre finns kvar i kurant skick återstår faktum att detta är ett tänkesätt som ett svenskt landslag inte har kunnat unna sig på många herrans år. Närmare bestämt sedan fyrtiotalets slut, då Sverige hade en unik position tack vare att vår fotboll, ekonomiskt och organisatoriskt sätt, befann sig i en storhetstid samtidigt som omvärlden raserats av kriget. Det var då, i OS 1948, som Putte Kock satte ordinarie högerhalven Kjell Rosén som högerytter och ordinarie vänsterinnern Nisse Liedholm som vänsterytter, bara för att få in dem i laget. Sen dess har folk som Pär Zetterberg och Stefan Pettersson hamnat utanför landslaget fast de sannerligen tillhört landets "elva bästa", och till och med Vm-bronset -94 byggde ju på att formtoppade Anders Limpar sattes på bänken. Och när jag snackade med Roland Andersson efter VM 2006 menade han att själva grundvalen för det svenska landslagets filosofi var att man för det mesta hade tio spelare som på pappret var sämre än motståndaren.
Dessutom - fast det sa han inte - har det funnits en annan princip, nämligen att man även i matcherna mot på pappret sämre lag måste spela med samma system som mot på pappret bättre. Detta på grund av att vanan, inkörningen, kontinuiteten etc uppenbarligen har ansetts som ett överordnat värde, vilket har lett till uppställningar som den i Luxemburg 1999 där det ansågs nödvändigt att skicka ut Turbo Svensson för att jaga ner de luxemburgska mittfältsfantomerna och den mot Trinidad i Tysklands-VM där Tobias Linderoth ansågs behöva patrullera framför backlinjen för att skydda dem mot den väntade karibiska anstormningen.
Om man tänkt om nu? Tja, det är väl frågan - om man skulle ta ut de elva "bästa" svenskarna då skulle vi spela med minst fyra anfallare, Zlatan, Henke, Rosenberg och Elmander. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg för Sverige i en fotbollsvärld som förändrats ganska mycket sedan 1948. Däremot vore det rimligt att man skulle kunna spela mer flexibelt - vi borde inte behöva spela likadant mot Malta hemma som Portugal borta. Eller?

Som sportkeps

Visst känns det egendomligt passande att Malmös nya arena ska få namn efter Swedbank? Nu när det ska spelas superettafotboll på den?