Det dånar uti rättens krater

Göransson på Offside berättade att det en gång varit nära. På upptaktsträffen för ett och ett halvt år sen hade han slagit sig ner vid Lagerbäck och Roland Andersson där de satt, lite grann för sig själva, isolerade av sin särställning, "Lagerbäck ganska full och Roland Andersson ännu fullare". Där och då gjorde Mattias ett resolut försök att sälja in "Ordförande Persson"-konceptet till Lagerbäck - en närgången bevakning i kulisserna, som skulle publiceras senare, när detaljerna inte var känsliga eller kontroversiella längre. Och som jag minns Mattias berättelse hade Lagerbäck, med snuset rinnande verkligen verkat tänka på saken, och Roland hade hela tiden suttit och gnuggat honom på axel och om och om upprepat: "Ordförande Lagerbäck! Ordförande Lagerbäck!"

Det sprack, naturligtvis. När den bleka morgontimmen infann sig följdes den av eftertankens gift, och när Lagerbäck ringdes upp om saken förklarade han att han hade talat i stundens hetta. Lars Lagerbäck är trots allt inte Göran Persson, ingen offentlig person i behov av bekräftelse och upprättelse.

Eller så tänkte jag fram till alldeles nyligen. För, som Ulf var inne på i inlägget här nedan, den 3-5-2-modell som nu offentliggjorts inför en oviss kvalmatch mot oförutsägbart motstånd är naturligtvis ett brott mot allt Lagerbäck hittills har stått för. Men kanske är det så att han är ganska lik Göran Persson ändå. Kanske är det så att han, som under hela sin tid vid makten verkar ha varit helt obekymrad av den offentliga bilden av honom, nu ändå, när den tiden nalkas sitt slut, börjar bekymra sig om sitt eftermäle. Kanske börjar han rentav törsta lite grann efter den folkets kärlek han hittills verkat helt likgiltig inför. Nu, i sin sista kvalturnering, kanske han har tänkt att de som vill se chansningar, offensiva vågspel och Kim Källström i tongivande mittfältsroll kanske ska få som de vill ändå. Det är lite grann som om han hade rest sig från sitt bord där på upptaktsträffen och hållit ett brandtal inför alla de allsvenska tränarna om att han hade haft fel, han hade kommit på det nu, det gällde att våga, att kasta loss och satsa framåt och han att de alla skulle befria sig från sin fruktan och sina tvivel. Och han skulle ha gått från bord till bord och omfamnat dem alla, omfamnat Nanne Bergstrand och omfamnat Tom Prahl och med snuset och tårarna rinnande talat om att han älskade dem som bröder och han skulle ha slutat med att leda dem alla i "Internationalen".

Det är det han gör, ikväll i Tirana. Jag hoppas det går bra.

3-5-2. Trodde ni ja.

Det var i går kväll och hjärnan hade precis slappnat av och förberett sig för sömn när jag plötsligt ryckte till av en sista tanke för dagen: "Han kan väl ändå inte spela 3-5-2?"
Nej, det borde han ju faktiskt inte kunna. Han är ändå Lars Lagerbäck. Lars Lagerbäck chansar inte med ett icke-inövat spelsystem. Lars Lagerbäck åker inte till en svår bortamatch i Albanien och tänker att anfall är bästa försvar. Lars Lagerbäck tar det säkra för det osäkra, han byter inte mer än en position i taget, han petar Kim Källström när det börjar regna, för det känns ändå lite säkrare, lite tryggare med Anders Svensson.
Jag inser att allt - trupputtagningen, träningarna, vad han säger - talar för att han faktiskt tänker sjösätta det här spelsättet... men jävlar vad underligt det känns. Nu valde ju Lagrell att behålla Lagerbäck, var det då inte för att han skulle vara just Lagerbäck? Om landslaget nu ska förnya, hade det inte varit bättre att låta det göras av en förnyare?
Om Lars Lagerbäck låter Sverige marschera in till matchen och ställa upp i 3-5-2 begår han påtagligt våld på sig själv och allt han tror på och jag skulle gärna titta in i hans hjärna och se vad som händer i det ögonblicket, eller åtminstone få veta vad hans puls är.
Nu läser jag i Bladet att allt är Roland Anderssons påfund, och då känns det aningen bättre, för det är åtminstone än förklaring, till och med en ganska intressant sådan.
Men ändå. Jag tror på 3-5-2 när jag ser det. Och när regnmolnen drar in över stadion i kväll, när Lasse hör de albanska fansen, när han tittar sig runt i omklädningsrummet och ser spelarna han ansvarar för och som han ska ge ansvar, då blir jag inte överraskad om han lutar sig mot Roland Andersson och säger: "Du Rolle, det var en kul idé det här, men... vi kör som vanligt va?"

Bra eller bu för Chippen?

Den här krönikan av Anna Larsson i Svenskan är det första jag har sett som ifrågasätter Christian Wilhelmssons val att spela fotboll i Saudiarabien. Åtminstone utifrån andra frågeställningar än de som handlar om ligans kvalitet, hans framtida landslagschanser etc.
Det har varit sommartider och jag har förstås inte lusläst allt, men jag tycker att det är märkligt att han kommit så lindrigt undan kritik på sportsidorna. Det har handlat om hur det ska gå för vår busige Chippen i ett så konstigt land, om saudiernas tossiga mode där Oksana måste bära slöja och om det inte är svårt att prata med alla araber i laget. Däremot har det handlat väldigt lite om Chippens sätt att förhålla sig till landet och regimen som gör det möjligt för honom att casha in sina 83 miljoner. Jag förväntar mig verkligen inte att Wilhelmsson ska vara en stor politisk analytiker eller samhällsdebattör. Och jag tyckte att kraven på att enskilda idrottsmän skulle bojkotta OS i Peking var dumma. Men till skillnad från OS är det här en enskild idrottsmans beslut om fyra år av sin karriär, och Chippen borde rimligtvis kunna ha fått ett kontrakt i ett mindre kontroversiellt land, om än med mindre i lön.
Vad borde man tycka? Vad tycker ni?

Teckentyderi

Ett tydligt tecken på att det blir 3-5-2 är väl ändå att Safari kallas in när Chippen åker hem. Det enda system där de är utbytbara.

Kapitel två i kaptensdebatten, i vilket Turk-Tobbes öde berättas, och där bristen på innermittfältare plötsligt blir uppenbar

Om man basar för ett landslag som till viss del är präglat av grupperingar det förstås svårt att utse en kapten. Vem man än väljer har man premierat det ena eller andra lägret. Henrik Larsson tycks ha stått utanför (eller kanske över) det där, förmodligen eftersom han är den han är och eftersom han kom in i landslaget när de som bildar dagens klickar var på elitpojkläger i Halmstad och sov i sovsäck på Sannarpsskolan.
Därför tror också jag att det hade varit svårt för Lagerbäck att välja Linderoth.
När det gäller Linderoth finns det också mörkare orosmoln. Han verkar visserligen ha blivit kvitt sin envetna skada, men någon central mittfältsplats har han inte tagit i årets Galatasaray. Som Jesper nämnde i en kommentar har han spelat högerback. Jesper antog den härligt positiva attityden att det kunde vara bra för landslaget, men jag är inte lagd åt det hållet.
När Tobbe kom till Galatasaray fick han spela direkt. Han var en etablerad landslagsstjärna, värvad för miljoner och förvaltade förtroendet.
Efter sju matcher satte höften stopp. Ett hårt slag för Galatasaray, och den ende de hade att kasta in var orutinerade 21-åringen Mehmet Topal, nyvärvad från lilla Dardanelspor och med mindre än ett dussin inhopp i a-laget att luta sig mot.
Men, well, den enes bröd...
Mehmet Topal höll sig kvar i startelvan, togs ut i landslaget och slank in i EM-truppen som ett av de sista namnen och började dominera även på landslagsträningarna. När EM var över var plötsligt Mehmet Topal en av Turkiets stora semifinalhjältar: stark, snabb, ung, snygg... vilken tränare skulle flytta på honom i dagsläget? Något säger mig att Linderoth kan bli kvar på den där högerbacksplatsen ganska länge.
Det märkliga är ju att Källström har hamnat i en liknande situation i Lyon: först bänkad, sedan vänsterback. Och Anders Svensson är skadad.
Snart är det bara Daniel Andersson som verkligen spelar innermitt i sin klubb - och mitt i denna röra ska Lagerbäck - kanske - introducera ett spelsystem som ingen har den minsta vana vid.
Hösten kan bli... intressant. Låt oss hoppas att Elm gör en Topal.

Gamla hundar

Kapten när Sverige tog VM-silver 1958 var för övrigt Nils Liedholm, 36. Som var två år yngre än sin innerkamrat Gunnar Gren, som spelade i Milan ända till 1961 och förmodligen skulle ha spelat VM för Sverige i Chile 1962 om han och de andra italienproffsen bara hade fått spela kvalet för sina klubbar och Sverige hade kvalificerat sig. Bara på tal om Henkes ålder.

Zlatan är grym, men kanske inte just som kapten, va?

Kanske är det för att motståndet är så tråkigt som Albanien som försnacket inför EM-kvalet har handlat så mycket om lagkaptensfrågan. Nu blev Henrik Larsson ny svensk landslagskapten, och den utnämningen var väl ungefär lika överraskande som en slips på fars dag.
Jag medger att det hade sett snyggare ut om jag hade skrivit den här bloggposten innan beskedet kom, men allvarligt talat: var det någon som på allvar trodde att Zlatan skulle få bindeln?
Jonas Thern har ju blivit någon sorts mall för hur en lagkapten ska vara: en stjärna, internationellt respekterad, ha gruppens förtroende, en bra talesman utåt. Visst är Zlatan en stjärna och har omvärldens respekt som bollspelare, men det där andra? Här har Lagerbäck under de sista fyra-fem åren haft som en av sina största utmaningar att överbrygga klyftorna och luckra upp klickbildningarna i landslagstruppen - att då utse Zlatan till boss på planen skulle vara ungefär lika passande som att skicka en spelmissbrukare till Las Vegas för rehabilitering.
Det är ledsamt på sitt sätt, men jag gissar att åtminstone en handfull av spelarna i den mer välkammade delen av landslaget hellre skulle bli bingolottoförsäljare på heltid än spela i ett landslag med Zlatan som kapten.
3-5-2 eller 4-4-2 däremot: det är en införmatchenfråga som man faktiskt kan grunna på.

Tidningsläsning på gott och ont

Citat Petter Andersson i DN i morse:
"När man är på plats känns det här väldigt bra och med tanke på hur Hammarby ligger till i serien, plus att vi åkte ur cupen, så kändes det som rätt läge att dra".

Jag ska väl inte förvänta mig så mycket annat från fotbollens yrkesarbetare men det är ju inte vad man vill läsa.

Däremot gladdes jag åt AIK-supporterns KO-anmälan av sin klubb. Till en början av sedvanliga anti-AIK-skäl: aikare som tror att den egna klubben är större och bättre än den är, ja det är ju alltid kul. Men när jag läste artikeln fick jag mer sympati för saken. Killen vände sig emot den marknadsföringsstil som blivit alltmer utbredd bland fotbollsklubbarna. Man talar om sitt lag som en "produkt" och supportrar som "kunder".

Det här är naturligtvis en rimlig konsekvens av den synen på fotbollens åskådare. Säljer man biljetter till en "högklassig produkt" och den inte lever upp till de fina orden, då har ju "kunderna" rätt att agera.

Röd gryning

Hammarbys största nederlag sedan augusti 2003 på Malmö stadion, när det blev 0-6 och målskyttarna hette sånt som Tobias Grahn och Markus Rosenberg. Stockholmsfotbollens sämsta runda sedan elfte omgången 2004, när Hammarby förlorade med 0-2 i Sundsvall, AIK med 0-1 i Borås och Djurgården med 0-2 hemma mot Malmö FF (om man nu ska räkna den, med tanke på att hammarbymatchen av nån anledning spelades två månader före resten av omgången). Ja, ni hör ju medlidandet i min röst.

Det man nyktert sett kan konstatera: Hammarby säljer sin landslagskandidat för vad kollegerna på GvSU betecknar som en spottstyver. De säljer honom med omedelbar verkan, havererar sportsligt på kuppen och får dras med trivselspridaren Zengin resten av året. Kalmar FF säljer också sin landslagskandidat, men ser till att behålla honom säsongen ut (något som den unge landslagskandidaten själv verkar ganska nöjd med, eftersom det ger honom chansen att vinna allsvenskt guld md sin brorsor). AIK gör sig av med Dulee Johnson, mer eller mindre av nödtvång ser det ut som, och drabbas genast av sportslig kris utan att i någon större grad ha vunnit ekonomiskt på affären. Kalmar FF säljer César Santin, gör en dygd av nödvändigheten, byter pengar mot en viss skakning i maskineriet, men ser ut att kunna absorbera det hela och jobba vidare. Nånting säger ju detta om planering, framförhållning, relationer mellan klubb och spelare och hunger efter framgång. Jag förstår varför kineserna dras till Kalmar. Nanne Bergstrand förblir den store rorsmannen.

Ro, ro barnet, Enver Hoxha spinner i garnet.

På tal om Albanien - Lundh menar att utvecklingen i landet får Enver Hoxha att "spinna" i sin grav. Kanske har han själv anlitat den där översättaren från albanska fotbollförbundets hemsida?