18 april 2008

In search of non-excellence

Denna morgon, rentav den senaste veckan har jag tillbringat i hat. Jag har tillbringat den i hat med dem som har gjort programmet Excel. Hur en så depraverad, obegriplig och djävulskt ond företeelse kan få förekomma övergår mitt förstånd. I synnerhet vill jag ha svar på varför man ska behöva konfronteras med den bara för att man har tagit på sig att vara lagledare för ett gäng oskyldiga nioåringar och ska försöka åstadkomma ett rullande schema för S:t Erikscupen.

Den enda lättnad jag har erfarit under de senaste dygnen har varit att föreställa mig Lagerbäck och Roland Andersson i samma situation. Svettiga framför Excelarket på Fotbollförbundets kansli medan timmarna går och kaffekopparna töms och de ska lägga schema för landslagsåret: "Ja, men mailade inte Chippens mamma och sa att han inte kunde mot Slovenien.... då måste det vara Ljungans tur, eller är det Kims?... kan Mackans pappa köra till Ukraina, eller vad sa han...helvete, nu blev det tolv man i laget!!... nej för fan, vi kan inte ta bort Zlatans, hans morsa ska ju ha med kaffet... hur fan får man bort den där färgen i rutan... pröva att högerklicka!... JÄVLAR, NU FÖRSVANN ALLTIHOP... ring på Balsom!!!"

Elmarna åt folket

Kalmar FF nu i topp även enligt Rain Man-tabellen. Inga tappade poäng i Sundsvall gör +1 medan Göteborg är nollade (de vunna bortapoängen i Halmstad och Malmö kompenseras av de förlorade mot Gais igår). Egentligen borde naturligtvis även en derbyfaktor räknas in (det känns mer ursäktligt för IFK att tappa poäng mot Gais, liksom det känns mer ursäktligt för MFF att spela oavgjort på Vångavallen), men då börjar man undra om kanske Ljungskile-Elfsborg också var ett derby, eller åtminstone ett halvderby... Det finns gränser även för vad en autist kan räkna ut...

17 april 2008

Vi tar dom med traktorn!*

En sentens att reflektera över i Borås-trakterna en kväll som denna.

* Enligt säkra källor finns den, sentensen alltså, uppspikad utanför den arena i Allsvenskan med roligast namn.

Lyssnar man på en AIK-supporter är det alltid domarens fel om publiken bråkar på Råsunda. Lyssnar man på Richard Slätt är det alltid polisens och säkerhetsvakternas fel om de snälla Hammarbysupportarna inte får utöva sin fotbollskultur. Läser man en gratistidning i Stockholms tunnelbana är det en otrolig triumf av ett självutnämt topplag att klara 1-1 mot Örebro. Jag tror att Djurgården ska se det som två förlorade poäng istället. Nu är det bara IFK Göteborg och Kalmar som låtit bli att tappa mark.

16 april 2008

Rajalalala fortsätter

Är det någon som känner till när en nykomling i allsvenskan sist gjorde mål i de fem första matcherna? Visst, de pratar om den Ouden (som ju alltså gjorde mål sina sex första matcher) men han hade trots allt spelat i bättre ligor än superettan innan. Här behövs en mästare i gammal fotbollstatistik och vilken tur att vi har en sådan här då. Jesper?

Hjärtats nyckel heter Kristoffer Näfver

Stort steg mot SM-guld för Malmö FF. För dem gäller nämligen väldigt speciella regler - full pott mot Gefle och GIF Sundsvall (eller åtminstone 8 poäng) så går mästerskapstiteln automatiskt till dem enligt de nya reglerna.

Jag ser att göteborgarna tror att de ska klå Stockholm fotbollsmässigt bara genom att samla fler människor på Ullevi för derbyt. Men herregud, har de inte fattat vad fotboll handlar om? De här människorna måste BRÅKA också. De måste kasta in TÄNDARE. De måste se till att AVBRYTA MATCHEN SÅ FORT DET SER UT TT GÅ DÅLIGT FÖR DERAS LAG och utstråla en sån MAKT och en sån FARLIGHET att Pontus Wernbloom tackar dem efteråt för att de är såna fantastiska supporters. Och innan dess får de gärna SKRIVA UPPROP SOM KLAGAR PÅ HUR MISSFÖRSTÅDDA DE ÄR. För det är passion, eller hur? Och det är vad fotboll handlar om, va? Och det har ni inte i Göteborg, va, eller i Malmö, för den delen, eller i Halmstad, eller Kalmar, eller Norrköping, eller Åtvidaberg eller Degerfors heller.

Eller i Örebro.

Tim, förresten! Tim Nielsen! När hände det senast att nykomlingarna efter 4 omgångar hade samlat inalles en seger (tagen mot annan nykomling) och en oavgjord (tagen mot Trelleborg)?

Så här efteråt

Så är det väl, att bakom allt som skrivs och görs, bakom allt arbete som utförs, finns en historia som bara den som gjort det känner till.

Jag tittar på den lilla boken jag har ägnat det senaste halvåret åt - "Blågult, en historia om fotbollslandslaget"- och tänker på dagen när jag fick idén. Det var en solig sommardag och jag gick hemma i en lägenhet med smutsiga fönster. Min ettochetthalvtåring sov i rummet bredvid och jag hade ett äktenskap som höll på att gå åt helvete. Jag började putsa fönstrena och sa till mig själv att jag var tvungen att konfrontera tanken jag bara ville fly från: var skulle jag göra av mig om det blev skilsmässa? Och jag insåg att jag måste ha en arbetsidé som tog upp all min tid, hindrade mig från att falla samman och gå ner mig, och samtidigt var tillräckligt väldefinierad för att jag skulle kunna förverkliga den under ordnade former. Då slog mig tanken: hundra år sen första landskampen, ett EM som låg och väntade. Jag tog upp telefonen och ringde Tobias på Offside.

Det var ett halvår sedan dess. Det var ett halvår av ångest, kamp och sömnlöshet - tankarna på allt som höll på att falla ihop, oron för de mina tre barn som jag älskar över allt annat i världen - innan jag till sist gav upp och la vigselringen i myntfacket på min plånbok. Det var också ett halvår av intensivt arbete. När jag ser på resultatet frågar jag mig ängsligt om det bär spår av de omständigheter den blev till under. Och då talar jag inte bara om de mentala: jag stötte också på ett material som var betydligt mer svårhanterligt än det jag hade att göra med när jag skrev min historia om fotbolls-VM för två år sen. Detta var större, detta involverade både intervjuer och arkivmaterial, detta krävde en betydligt noggrannare avvägning när det gällde att välja rätt avstånd till det som skulle berättas. Detta tvingade mig också - ett problem som andra skribenter kanske känner igen - att skriva om ämnen jag hade skrivit om tidigare (VM 74, VM 94), med allt vad det kan innebära av skräck för att upprepa sig. När jag läste Gunnar Bergdahls fina recension i HD idag och hörde honom efterlysa ännu fler samtidshistoriska kopplingar, ännu fler samhälleliga paralleller och resonemang, kunde jag inte låta bli att nicka medhåll. Det var många gånger under arbetets gång jag önskade att jag hade haft mer tid på mig, att jag hade hunnit läsa hundra gånger så många tidningsklipp, intervjua hundratals ytterligare människor och haft ett par år till att putsa stilen och fördjupa resonemangen på.

Men så här blev det. Trots allt en bok jag är väldigt nöjd med. Sedan hör det till sakens natur att det finns en dimension av den som bara räknas för mig och bara kan räknas för mig; men den är jag stolt över.

Varav hjärtat är fullt...

2001 var jag i Istanbul och skrev om derbyt mellan Fenerbahçe och Galatasaray för Offsides räkning. Att komma in på Sükrü Saraçoglu-stadion som Galatasarayspelare är ingen lek. Under 90 minuter regnade det projektiler – telefoner, tändare, mynt, batterier – mot boratalagets bänk. Galatasarays manager Lucescu kunde inte resa sig upp och coacha sitt lag under hela matchen, avbytarna kunde inte värma upp. Galatasaray hade inget kantspel över huvud taget – ingen spelare ville befinna sig nära sidlinjen.
Stämningen överraskade mig inte. Ett derby är ett derby, i Istanbul, Glasgow eller Stockholm. Den där febriga uppiskade stämningen som är härlig och fientlig på samma gång är det som kittlar.
Det som förvånade mig var att det ansågs okej att det gick över gränsen – att matchen inte var i närheten av att avbrytas trots att Hasan Sas fick en flaska i skallen. Och att Fenerbahçemålvakten Rüstü efter matchen helt coolt gick ut i TV och tackade fansen som han tyckte hade uppträtt ”som föredömen och gentlemän”.
Jag kunde skriva om kaoset kring matchen med den fascination och den distans man kan tillåta sig när det inte handlar om ens egen vardag.
Nu gör det det.
Lagkaptenen Bojan Djordjc efter Hammarby-AIK: ”Chanko är inte den första som får en papperstuss på sig. Det var inte så att det regnade knivar direkt.”
Tränare Rikard Norling: ”Det tyder på mognad hos fansen att de slutade.”
Dulee Johnson: ”Jag är glad att de stoppade matchen. Kanske kom vi tillbaka för att våra supportrar hejade på oss.”
Allsvenskans internationalisering fortsätter uppenbarligen.

15 april 2008

Derbydesperation

På förhand är en match på Råsunda som inte slutar med förlust alltid ett bra resultat. I efterhand kan det förstås finnas en massa invändningar mot den hållningen. Sålunda var jag inte glad i går trots 1-1. Som enögd supporter väljer jag att skylla den tappade segern på AIK-publiken, som än gång fick utdelning efter att ha saboterat matchen. Efter matchavbrottet kunde ett tillbakapressat AIK med tio man komma tillbaka i matchen.

Det börjar bli en tradition att AIK-fansen stoppar matcher till gagn för deras eget, för tillfället, utmanövrerade lag. Företeelsen började på 90-talet när fansen stoppade en hockeymatch, där motståndarlaget Boden just fått en straff och kunde spela bort AIK från Elitserien. Publiken tvingade fram en omspolning av isen och sedan kunde AIK komma tillbaka i matchen.
Samma sak var det när AIK till slut åkte ut Allsvenskan 2004 - den gången sprängde fansen en grind i mötet med Bajen och ändrade matchbilden efter ett 50 minuter långt uppehåll. Precis som i går kvitterade AIK Hammarbys 1-0-ledning efter avbrottet.

Vän av ordning kanske undrar om det inte vore klädsamt att i min sits även fördöma Hammarbypublikens mindre tilltalande insatser - exempelvis den inslängda smällare som gjorde att Canal+ kameraman ansåg sig tvingad att avsluta sitt uppdrag. I princip är svaret: jo, det borde jag förstås. Men som sagt; dagen efter ett derby är jag mer enögd supporter än neutral och rättvis bedömare. Faktum är att jag vid avbrottet önskade att matchen inte skulle komma i gång, vilket troligen hade gett oss 3-0. En seger mot AIK är alltid en seger även om den avgjorts vid ett kommittésammanträde.

En annan dag kanske jag kan kombinera förnuft och känsla. I dag regerar känslan.

13 april 2008

Rajajajajajajalakso

Första matchen, Norrköping borta, såg jag på en suddig storbildsskärm och kunde inte se skillnad på dem. "Pannbandsligan är ju riktigt bra", enades vi snabbt om. Vi var dock inte helt säkra på vem av dem som gjorde vad. Mer än att det bara var en av dem som gjorde mål, då.

Andra matchen, hemma mot Malmö, såg man bättre. Den lite mindre var utseendemässigt otroligt lik Fredrik Stenman. Den lite större och snyggare var en klippa på mittfältet. Den lite mindre gjorde mål, igen.

Och sen igen. Och sen igen. Nu vet förhoppningsvis även Siggi Jónsson att Mr Stenman-lookalike heter Rajalakso och inte Rajalasko och gör mål på ett sätt som vi inte sett sen Sören Larssen. Låt oss hoppas att laget lärt sig avstå från besvärliga vidareförsäljningsklausuler sedan dess. För om han stannar, och om de här fyra matcherna faktiskt avspeglar hans verkliga kvaliteter och inte bara nybörjartur och -entusiasm, så kan det räcka nästan hur långt som helst.

Jag vet att 19 inte är särskilt ungt för en anfallare internationellt sett (jag vet också att han räknas som mittfältare, men i realiteten spelar han lika mycket vänsterytter) men som bland annat kunde utläsas ur den där artikeln i senaste Offside så är Djurgården inte direkt bortskämda med tonårs-succér längre. Det var roligare förr, har jag sagt i några år. Inte längre. Det är roligare nu.