Bärs o thinner - Bajen vinner! Olé, olé - socialgrupp 3

Hammarby-Gefle förra tisdagen. Några minuter efter kickoff banar sig två minst sagt oregerliga jeppar genom publikhavet och ställer längst upp på klackläktaren. De väljer att ställa sig bredvid mig, vilket innebär att de stundtals står på mig eller lutar sig över mig. När de över huvud taget orkar stå, lika ofta måste de sätta sig och ägnar sig då att krama varandra eller plåstra om den hand som kommit för nära den medhavda och sedermera trasiga whiskyflaskan. Emellanåt kommer killarna ihåg var de befinner sig, ställer sig upp och hojtar "BAJEN!". Det handlar helt enkelt om två killar som suttit i nån lägenhet i söderort, knarkat lite grann, kommit på att det är Bajenmatch och bestämt sig för att åka in. Den här kategorin supportrar syns knappt till längre. 8000 säsongsbiljetter och borttagna direktinsläpp har sorterat bort de socialfallsgäng som brukade komma indråsande via tunnelbanans gröna linje. Saknar jag dem? Ja, faktiskt. Inte så att jag längtar efter närkontakten med missbrukarna eller tycker det är bra med folk som blandar ihop sångerna och har svårt att koncentrera sig på matchen. Det jag saknar är snarare idén om att gå på fotboll som en spontan handling. Och så vill jag att de här människorna ska fortsätta känna att Hammarby är deras lag.

Perpetuum mobile

Man vet att man bor i Stockholm när morgontidningens bevakning av Elfsborgs SM-guld inleds med ett uppslag om den "missade straffen". Plus en slingerbultig Majlardkrönika med sedvanligt språktrassel: "..den flagranta armföring som Andreas Augustsson utförde...". Rimligen slutar det här med att vi byter tidning igen, varefter DN:s kulturskribenter och Johan Esk driver mig tillbaka till SvD, och så vidare i evigheters evighet... Tertium non datur, som kanske T.S. Eliot sa.

Wigar Bartholdsson lever

Jag erkänner att det var ett dilemma. Det finns två sorters matcher jag absolut ser direkt på tv: antingen en där ett lag jag håller på är inblandat (svenska landslaget, Trelleborgs FF, MFF om de spelar en jävligt viktig match) eller en viktig match där jag utan psykiska men kan se vilketdera av laget vinna (typ VM-finalen). Detta var en duell där jag, som landsortsbo, inte ville se Elfsborg förlora; men jag visste också att jag skulle kunna distansera mig från smärtan om jag valde att inte se matchen på tv. Det alternativet existerade ju faktiskt.
Och till sist tog beslutet från mig. Först krävde barnen en utflykt till Naturhistoriska muséet (där jag f ö såg gamle örebroaren, hif-aren och högst temporäre djurgårdaren Johan Wallinder stå med en liten flicka och beundra den skånska simdinosaurien Thalassomedon). Sen, när jag väl kommit hem, visade det sig att Canal+ inte fungerade. Troligen ligger det en obetald räkning i ett bortglömt fönsterkuvert nånstans.
Lika bra, insåg jag. En sån här match, allsvenskan överhuvudtaget, ska avlyssnas på Sportradion. Som det varit hela mitt liv. Men det var nervöst att lyssna. På radio låter det som kan bli mål vilken sekund som helst. Jag fick fly skräcken för ett djurgårdsmål genom att växla teorier om hur det kommer sig inspelningen av Beatles "Rain" låter så egendomlig på min iPod med den beundrade bloggkollegan grönasidanupp (som säkert är lika glad som jag i detta ögonblick, av samma skäl fast kanske ändå något annorlunda).

"Vad fasen säger man?" säger just nu Mathias Svensson och ursäktar sig i nästa andetag för att han svär i radio.

Västergötland tillhör ett annat sekel. Ett jädra stort grattis, dock!

Andersson i nedan

Eftersom vi på TRE HÖRNOR STRAFF ständigt strävar att lyfta blicken från nuets efemära stök och bök (guldstriden i Allsvenskan) mot de stora och eviga frågorna, och eftersom Isobel redan varit inne på en viktig namnskicksfråga, tänkte jag ta upp en annan som sysselsatt mig en del. Jag talat naturligtvis om de försvunna Anderssonarna. Många med mig minns väl landslaget för en nio-tio år sedan som till mer än hälften verkade bestå av folk som hette Andersson. Detta vid en tid då, precis som nu, Sveriges vanligaste efternamn (276 131 mot 273 669 Andersson i SCB:s senaste mätning), var Johansson. Detta har alltid synts mig som en gåta som kräver sin lösning. Rekryterar fotbollen sina spelare ur befolkningslager (klassmässigt eller regionalt) där namnet Andersson är vanligare än rikssnittet? Faller folk med namnet "Johansson" bort innan de når eliten? Eller mindes jag fel, helt enkelt?
Nej, en förteckning över Sveriges landslagsmän genom tiderna avslöjar att Andersson leder stort - 59 stycken mot 37 Johansson. (Carlsson/Karlsson, som sammanräknat enligt SCB är Sveriges tredje vanligaste namn, står för 39 landslagsmän genom tiderna). Listan på svenska elitspelare (Allsvenskan+proffs) i "Årets fotboll 1999" upptar 22 Andersson mot 9 Johansson (och 13 Karlsson/Carlsson). Uppenbarligen mindes jag rätt.
Men det är chockerande att behöva berätta: när jag kollar upp dagens elitspelare är bilden plötsligt en annan. SvFF:s egen statistik över spelare i Allsvenska och superetta år 2006 omfattar 17 Andersson (9 i Allsvenskan, 8 i Superettan) mot 21 Johansson (11+10). Den enda proffs-Andersson jag kommer på (Christoffer i Norge) förändrar knappast den övergripande bilden. Vad som ligger bakom denna fotbollsnamnens egen växthuseffekt vågar jag mig inte på att spekulera om. Inte heller hur det på sikt påverkar svensk fotbolls kvalitet. Jag bara pekar på vad som håller på att hända. Kan vi agera innan det är för sent?

Konsternas vagga, la douce France

Jag ser mer och mer Johan Orrenius som den svenska fotbollsjournalistikens framtid. Fin stuns i intervjun med Mathias Svensson idag. Rolig exposé över Elfsborgsspelarnas konsumtionsvanor igår också, särskilt detaljen om att Léandre Griffit var den ende som brukade besöka Akademibokhandeln "där han köpte vykort och frimärken". Glöm aldrig att Frankrike är en kulturnation!

Alla heter Glenn

Det finns vissa myter som kringgärdar svensk fotboll. Trelleborg anses spela tråkigt, AIK anses vara en "storklubb", alla anses heta Glenn i Göteborg. Inför allsvenskans avgörande finns det goda skäl att undersöka dessa saker närmare. Det har Tre Hörnor Straff förstås gjort. Via en bloggkollega kom vi över siffror på hur många som egentligen heter Glenn. I Göteborg, Stockholm, Malmö och Sundsvall. Beväpnade med SCB:s siffror över tätorternas invånartal har vi slitit med miniräknaren. Resultatet är häpnadsväckande.

Glenntoppen
4. Stockholm. Föga förvånande för den som besökt en stockholmskt ståplatsläktare under matcher mot västsvenska lag är Glenn inte särskilt populärt i huvudstaden. Blott 0,1 promille av Stockholms befolkning heter just så. Tyvärr har vi ingen uppfattning om könsfördelningen.

3. Malmö. Inte heller i södra Sverige står Glenn stark. Men med 0,3 promille Glenns i befolkningen tredubblar man huvudstadens andel, och om man jämför med inhemska profiler bör tilläggas att blott 0,2 promille av Malmöborna lystrar till namnet Percy.

2. Göteborg. Nå. Heter alla Glenn i Göteborg? Svaret blir ett rungande "Nej". Även om 0,8 promille av göteborgarna går under det mytomspunna namnet är resultatet tragiskt för alla dem med högre pretentioner för den regionalnominala självkänslan. Kanske skulle resultatet ha blivit mer tillfredsställade om Hovås tillåtits bilda egen kommun.

1. Sundsvall. Att åka ur Superettan torde för GIF Sundsvall vara mindre kvalfyllt än det här resultatet. Landets Glenn-tätaste stad ligger inte ens på västkusten. I Sundsvall ståtar nästan en hel promille, eller specifikt 0,9 promille, med namnet Glenn. Det är bara att öva in nya ramsor nu. Alla heter Glenn i Sundsvall må ha sämre rytm, men det är åtminstone mer med sanningen överrensstämmande.

Tre Hörnor Straff återkommer med fler lösta mysterier. Som t ex varför AIK, med två SM-guld de senaste 59 åren, alltså färre än Halmstad och Öster men lika många som Åtvidaberg, kallar sig själv för storklubb.

Alfabetets användning anar aporna aldrig

På tal om stilistik fick jag mail från Henke Ystén som lyssnat genom en gammal intervju med Rikard Norling:

"Hur det skulle kännas att ta AIK tillbaka till Allsvenskan?

- Det kommer mer att vara som pricken över ett väldigt långt och mödosamt i."

F ö undrar jag vad expressenläsarna gjort för att förtjäna "Sveriges galnaste sporttyckare", Anders Timell.

Ernst Brunners långa skugga; eller, ett svar till Hagström

Det här är Richard Williams. Han är en av världens bästa fotbollskrönikörer.










Och det här är Ernst Brunner (eller skulle ha varit, om inte bildinfogningsmekanismen på Blogger plötsligt upphört att fungera). Det är hans fel att Richard Williams inte är svensk.



Och det som följer är ett sorts svar: ett svar på Magnus inlägg igår och ett svar på ett anonymt inlägg för en vecka sen som frågade mig om jag var trött på fotboll.

Jag funderade en del på den frågan. Och jag kom fram till att svaret var ja: jag var trött på fotboll. Och i nästa ögonblick kom jag fram till att svaret var nej: jag var inte alls trött på fotboll. Men däremot var jag trött på ett sätt att skriva om fotboll som kändes som det enda tillåtna i Sverige och eftersom jag är skribent och eftersom jag skriver på svenska får ni ursäkta om den bristen på tillåtelse, verklig eller inbillad, är något jag tar personligt. Jag läste Bodil Malmstens blogg och upplevde hur vardagliga observationer, gjorda av någon som verkligen kan använda språket, kan befria, kan öppna dörrar läsaren aldrig hade anat fanns där. Jag läste Nick Hornbys litteraturrecensioner och upplevde samma sak. Och jag stångade pannan mot känslan av att det sättet att skriva inte var tillåtet om man skrev om fotboll. Det enda som var tillåtet var att skriva om spelet i rent saklig bemärkelse, eller om sina reaktioner på det i den mest omedelbara och begränsat emotionella bemärkelsen av ordet "reaktioner". Det fick mig att känna att ja, jag var trött på fotboll.

Så läste jag Richard Williams ”The perfect 10”. Richard Williams är nog den bäste fotbollskrönikör jag vet: han skriver i The Guardian och jag råder er att kolla upp honom. "The perfect 10" handlar om speluppläggare, från Puskas till Zinedine Zidane: Williams är mycket noga med att han ska ha sett spelarna själva, åtminstone på tv. Flera av dem har han träffat själva: han är trots allt journalist, inte en skicklig sammanfogare av andrahandsuppgifter. Men när han skriver om Gianni Rivera hänvisar han till författaren Albert Camus och skådespelaren Alain Delon. När han talar om Puskas gör han en lång utvikning om regissören Jean-Luc Godard. Inte ett ögonblick känns det som om han gör de jämförelserna för att glänsa, eller för att plocka poäng hos någon elitistisk publik: han gör det för att de alla finns i hans huvud – Godard, Delon, Camus, Rivera, Puskas – och för att han inte har någon anledning att dra gränser inom sitt eget huvud; är det inte just det en skribent inte ska göra.

Sen läste jag om Tim Adams Being John McEnroe. Självklart sakkunnig, självklart stringent, samtidigt självklart fri i sina referenser – till Christopher Laschs bok om narcissistisk kultur, till J.D. Salinger, till Robert Bly och Järn-Hans. Går det att föreställa sig en sån bok om Tomas Brolin? Går det ens att börja föreställa sig ett sådan bok om Tomas Brolin som inte vore ett uppenbart skämt? Och varför inte?

Och det slog mig att det är Ernst Brunners fel. Det är fjorton år sedan Barcelona-OS, då Brunner satt i tv-soffan och gjorde en hel nation fientligt stämd mot alla slags intellektuella reflektioner om idrott. Det är tolv år sedan USA-VM, när Anton Glanzelius gjorde samma sak för fotboll. Sedan dess har det rituella avståndstagandet mot ”kulturknuttar” varit en självklar beståndsdel av fotbollskrönikörens repertoar, det han har använt för att urskulda sin egen brist på intellektuell stringens eller stilistisk kompetens, det han har kunnat använda för att markera sitt eget revir. Och därför har vi ingen Richard Williams; och därför har vi ingen Tim Adams; och därför händer det att jag blir trött på fotboll. Och om ni säger att det väl bara är att göra det bättre själv, då ger jag er rätt och önskar samtidigt att det vore så enkelt; för en av de jobbiga sakerna med oss patetiska skribenter är att vi är beroende av uppmuntran, vi är beroende av inspiration och konkurrens, vi är beroende av någon som förstår vad vi vill göra och sporrar oss att göra det.

Så avslöjades planerna på terroristattacken som skulle ge Öster allsvenskt guld

De småländska terroristerna var bara ett par dagar från att göra allvar av sina planer – då kom uppmaningen från den SÄPO-agent som infiltrerat terrorcellen:
-Grip alla. Nu.

Det var en SÄPO-agents mod som stoppade terroristerna från att genomföra sin djävulska plan.
Mannen infiltrerade gruppen och myndigheterna har därmed kunna hålla koll på deras förehavanden sedan december 2005.
Idén var att infiltrera samtliga allsvenska klubbars klackar och sedan samordna planinvasioner vid de avslutande matcherna på söndag. "Operation Teitur" skulle resultera i att de inblandade klubbarna diskvalificerades och det Allsvenska guldet 2006 gavs till Öster.
-Det skulle ske genom särskilt beslut på Representantskapsmötet, säger en källa. Öster skulle tilldelas SM-guldet och de tre Royal League-platserna skulle gå till IFK Värnamo, Myresjö och Ljungby. Lagrell skulle fixa allt.

"Lagrell och Svensson delaktiga"

Det finns, erfar TRE HÖRNOR STRAFF, klara belägg för att Svenska Fotbollförbundets ordförande, smålänningen Lars-Åke Lagrell, varit inblandad i planerna. Även andra kända smålänningar, som f d Österspelaren Tommy Svensson, har avslöjats som delaktiga i komplotten. Det var Svensson, numera expertkommentator på Canal+ som skulle ge signalen att aktionerna skulle utlösas, genom att i direktsändning deklamera första versen av Värnamovisan.
-Vi har ju vetat längre att det finns småländska terroristceller i hela Sverige, säger Magnus Ranstorp, terrorexpert vid St Andrews universitet, men jag tror alla är chockade över hur många de var och hur välorganiserade de verkar ha varit.
Tillslagen skedde samtidigt i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle, Borås, Halmstad, Helsingborg och Kalmar. Bland de misstänkta terroristerna, av vilka flera misstänks ha varit så kallade "sovande agenter" i så länge som tio år, fanns en biokemist, en receptionist på First Grand hotell i Borås och en musiker i ett s k ”straight-edge-band” i Gävle. Riksbanken släppte på onsdagen en lista med namnen på 19 av 24 gripna som misstänks för inblandning i den nära förestående terroraktionen. Deras tillgångar frystes omedelbart.

Brukade spela pingis.

I Hagsätra utanför Stockholm greps ett brödrapar, två väldigt viktiga figurer i terrorplanerna, enligt uppgifter till TRE HÖRNOR STRAFF.
-De brukade komma ner på fritidsgården och spela pingis, men isolerade sig när de blev äldre, säger Jimmy Pernram, en gammal bekant till bröderna.
Grannar uppger att bröderna ofta besökte en småländsk bokhandel i närheten. En granne försvarar dem:
-De är goda vänner till mig, praktiserande smålänningar. De har lärt sig att inte säga emot äldre och att aldrig köpa något utan att pruta. En av dem har en liten flicka och han älskar sin fru så att han går sönder. De här killarna skulle aldrig vara inblandade i terrorism.

Föräldrarna helt normala

Sone Öde i Hönsaskruv, som tidigare hette Robin Parnefjord och bor på Nytorgsgatan i Stockholm, har en mamma från Stockholm och en småländsk pappa. Enligt en släkting är Sone Ödes föräldrar oskyldiga till sin sons förändring.
-De är helt normala människor. Hon är socialassistent och blev av med sin dator vid tillslaget. Båda är mycket upprörda och traumatiserade.
En granne berättar att Sone Öde började bära typiska småländska kläder i tonåren. Ytterligare en annan, Willy ”Nypan” Nyberg, 66, säger att han känt Sone Öde hela hans liv.
-Han var en mycket artig ung man. När han föddes bjöd hans pappa mig på en bira på Gröne Jägarn.

”Jag är smålänning”

En av Sone Ödes vänner från Bajenklacken var chockad över att få veta att vännen i hemlighet var småländsk agent. Han förklarade att kamraten hade förändrats på sistone.
- Det märktes att han blev väldigt intresserad av sitt småländska ursprung. Han var som vilken Bajenkille som helst, hängde på Riche halva nätterna och jobbade på Strix Television. En dag sa han bara upp sig, startade eget företag och köpte upp ett parti tubsockor som han började sälja på Internet. Jag är smålänning, sa han.

Reinfeldt: "De flesta smålänningar hederliga"

Den småländska radikalismen räknar sitt ursprung från 1992, då det gamla storlaget Öster under kontroversiella omständigheter förlorade SM-guldet. En boll som varit inne i mål studsade ut från ett av misstag utfällt hjul och Öster förlorade den avgörande matchen mot AIK.
-Det spelade en avgörande roll för att småländska aktivister skulle radikaliseras, menar professorn i smålandologi, Jan Hjärpén-Cavallius. Man fick klart för sig att man inte skulle få rättvisa med fredliga medel. Dessutom har vi Hyltebruksfrågan [småländska Hyltebruk är sedan länge ockuperat av Hallands län, vår anm.] som gör många smålänningar väldigt upprörda. Incidenten häromåret, då östgötska tidningar publicerade karikatyrer av Nils Dacke, Astrid Lindgren, Jan "Lill-Damma" Mattsson och Big Bengt Erlandsson, gjorde också sitt till för att öka de antisvenska stämningarna på det som brukar kallas ”den småländska gatan.”
Oroliga röster befarade igår repressalieaktioner mot smålänningar i Sverige, särskilt sedan extremnationalistiska demonstranter samlats i Malmö och Linköping för att krossa Kosta-Boda-vaser och bränna böcker av Vilhelm Moberg.
-Det är viktigt att minnas att de flesta smålänningar är hederliga fredsälskande medborgare, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tv-tal igår. De arbetar för brödfödan, de betalar sin tv-licens och de spelar innebandy som du och jag.

Farlig utveckling

I somras läste jag National Geographics specialnr om fotboll. Den ena platta texten följde efter den andra, skrivna av människor inom kulturvärlden som just upptäckt fotbollen och nu ville missionera. Det blev ett antal mångordiga beskrivningar gällande den fantastiska skönheten i en nedtagning och liknande drapor.
Jag har alltmer kommit att gilla The Beatles och känner emellanåt för att försöka förmedla gruppens storhet. Men den stora förtjänsten med National Geographics fotbollsnummer är att jag för all framtid kommer att bespara omgivningen de tomma hyllningsfraser som annars lätt hade kunnat slippa ur min mun. Efter att ha tagit del av ett antal pretentiöst presenterade plattityder om fotboll aktar jag mig för att träda in på samma väg - mina analyser om Beatles storhet skulle med all säkerhet förefalla lika generande ytliga som fotbollstexterna var för mig.
Som DN-läsare påminns jag dessutom regelbundet om att inte försöka mig på att berätta självklarheter. Ledarsidans Per Ahlin har med stor iver tagit på sig uppgiften att genom exceptionellt banala fotbollsbetraktelser ge mig ett varningens pekfinger. I går lydde rubriken"Farlig utveckling" och bestod av några tankar efter skandalscenerna när Assyriska åkte ur Superettan.

Om detta kan man säga mycket, men allvarligast är kanske vad denna och liknande situationer under årets säsong betyder för fotbollens framtid. Den dag våldet får fäste på arenorna bryts den positiva utveckling som fotbollen upplevt med stigande publiksiffror. Och då kan spiralen lätt börja snurra åt fel håll.

Någon mer än jag som får en känsla av att Per Ahlin kanske inte följt fotbollen särskilt länge? Jag antar att han inte enbart skriver för att ge eld åt frukostkonversationen i det Perols-Hagströmska hemmet i Fruängen, utan faktiskt själv tror att han har kloka insikter att förmedla till en okunnig omvärld.
80-talet var på många sätt en deppig tid för fotbollen och som fan hade man med automatik en underklasstämpel. Men det händer att jag längtar till en tid då inte varenda jävel sjöng fotbollens lov.