Tre hörnor goes Stureplan.se

Plats: Riche, Stora baren
Tid: I natt, någon gång kring tvåtiden.
På bilden: Björn Runström, Johan Kinde. I förgrunden Gustav Gelin.

Jag fick en puss på kinden av Runström. Han tog tålmodigt emot vuxna mäns hämningslösa kärleksförklaringar. Han hade aldrig hört talas om Lustans Lakejer.

Inatt, inatt, är det du, är det jag...

"Pyha!", som min danske vän kommenterade när jag berättade om svenska landslagets pågående sönderfall. Man kan inte säga det bättre. Även de har sin tunga landslagsvägrare, i form av Thomas Gravesen (känd som Danmarks motsvarighet till Henrik Rydström), men det låter på Rico som om de tar det med en klackspark. Tja, de vann ju EM utan Michael Laudrup, så varför inte? "Jeg krydsernu alligevel fingrene for, at de svenske reserver hiver et eller andet udaf ærmet på lørdag!" fortsatte Rico vänligt. Och ja, ser man det på det viset börjar det faktiskt kännas hoppfullt igen. Klassiskt Sverigeläge, helt enkelt. Skador och reserver, motvind och konflikter och allmän dysterhet och så en överlägsen sydeuropeisk motståndare på andra planhalvan. Inget kan stoppa oss nu.

That ole devil called Roland Sandberg

På tal om att alltid vara på rätt plats, i rätt ögonblick.

Kan få vem som helst att se stjärnor och månar. Och hela solsystem.

Fight club

Apropå elaka defensiva spelare utan hår:

"Men jag menar att det är publikens förbannade skyldighet att sätta tryck på motståndare och domare, och med alla lagliga medel psyka, påverka och göra avtryck. Stämningen får gärna vara hätsk, hatisk och laddad. På samma sätt som det är spelarnas och ledarnas skyldighet att tänja på varje millimeter av regelverket och tillskansa sig så många fördelar det bara går."

Henrik Rydström i senaste Offside.

Visst är det tjusigt med precisa 70-meterspassningar och helikopterfinter. Men det tycker ju alla. Därför är det kanske ännu härligare när någon vågar stå upp för tjuvnyp och aggressivitet.

Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår ett folk med år av elände

Det verkar oundvikligt. Den som tillräckligt länge betraktar det trögflytande, kompromissvilliga, pragmatiska och försiktiga som är den svenska politikens särart, den grips till sist av en längtan efter apokalypsen. Det är därför svenska poeter alltid betett sig som Stagnelius, Fröding och Bruno K Öijer. Det är är därför folk med jämna mellanrum drömmer om att återerövra Finland, få Sverige att gå med i Första världskriget på Tysklands sida, eller att åstadkomma omedelbar världsfred genom ensidig svensk nedrustning. Jag har en teori (som det inte finns plats att helt utveckla här) är att det är denna apokalyptiska strävan som får folk som Sven Lindqvist och Jan Myrdal att, från ett moraliskt grundat äckel över den försiktiga trygghet de själva utgår från, kasta sig i armarna på idéer som förkroppsligar deras självhat - på den kinesiska kulturrevolutionen, på de röda khmererna och på Hizbollah.
Vad som fick mig att tänka på det denna gången var Goesta Aaron på Det ljuva livet: "Det går åt helvete". http://detljuvalivet.blogspot.com/2006/10/tillbaka-till-framtiden.html . Jag förstår den där drömmen om att det tröga, leriga, pragmatiska Petter Hansson-sverige ska sprängas sönder och samman på lördag så att något nytt ska kunna födas. Som Heidenstam sa: driv oss samman med gisselslag och blåaste vår ska knoppas. Men jag tror inte på det (och det är inte bara för att jag är för gammal för att misstro det apokalyptiska överhuvudtaget, för gammal för att se det som något annat än ett projicerat och i grunden destruktivt självhat). Jag tror, som Goesta också är inne på, att även om vi fick stryk med 0-6 på lördag så skulle det bara leda till en väldigt utdragen och jobbig självprövningsprocess, som skulle leda till att någon som påminde väldigt mycket om Lars "Ingvar Carlsson" Lagerbäck fick jobbet.
Och är verkligen den inte särskilt skapande förstörelse som kontinuerligt pågår inom svensk klubbfotboll något att föredra?

That ole devil called love

Jag vet att det skulle kunna antas handla om skönhet. Jag är ju inne på sånt, för all del. Och han är otvivelaktigt en av de allra vackraste. Å andra sidan - för att försvara mig från de anklagelser om objektifiering som lätt och självklart inte helt oförtjänt drabbar kvinnor som med klappande hjärtan och snålvattnet forsande beundrar manliga idrottsstjärnor - han är inte min typ. Köttsligt sett föredrar jag stenhårda elaka defensiva mittfältare. Helst utan hår. Jag ska inte gå in på det närmare.

Men att han inte är med gör mitt missnöje med frånvaron av biljetter till på lördag långt mindre. För, som Jesper påpekade, jag håller alltså inte nödvändigtvis på Sverige. Landslagsfotboll får inte mitt hjärta att klappa mer än ibland, och dessutom tror jag ändå inte att Sverige klarar av att ta sig till EM. Kanske vore det förresten rätt bra om vi missade de här mästerskapen. Kanske är det det enda sättet att bli av med Lars Lagerbäck och hans pärmar och hans oförmåga att få ut mer än i alla fall en gång i tiden stabilt habila insatser ur spelare som borde vara bättre. Som är bättre i sina klubblag. Nu, och då syftar jag till exempel på Sverige-Tyskland x 2, är förstås habilt inte längre helt rätt valt ord. Håglöst, hafsigt, harigt. De h-orden känns närmare sanningen.

Medan Spanien, detta lag av tonåriga fantomer, löper i böljande vågor, anfaller med alla utom en eller två, Iker inräknat, har en försvarslinje i nivå med mittcirkeln och en guldpojke i straffområdet som skrattar så lyckligt efter varje mål att man knappt kan tro att han gjort hundratals. Jag vet att jag öppnar för ohöjt förakt från förespråkarna av en mer, hrm, trelleborgsk, spelidé, men det svenska språket saknar den dubbeltydighet i ordet spel som kan beskriva det det här landslaget gör med bollen. De leker. Som ett gäng övertalangfulla ungar, uthällda på en fotbollsplan, spelar de med så mycket bekymmersfri glädje att man knappt kan tro att det inte längre är sommarlov. Den här lättjefulla, glädjefyllda modellen är inte utan brister. Luckorna bakom de där hämningslösa anfallen kan bli stora nog för till och med Christian Wilhelmsson att utnyttja. Som Iker är van vid i Real Madrid (och där har modellen ärligen inte fungerat särskilt väl sedan del Bosque fick sparken ) blir det många tillfällen när målvakten har det totala försvarsansvaret. Men han är oftast bra nog för det. Precis som Isaksson var i (inga jämförelser i övrigt) det ystert anfallsglada Djurgården, precis som Lehmann inte var hela tiden i Arsenal i ligan förra året. Iker Casillas är bara 25. Han kommer att bli bäst i världen. Han kanske redan är bäst i världen.

Inte många utanför Madrid menar att älskade Raúlito är bäst i världen längre. Om de nu någonsin begrep det. Och kanske har de rätt. Han är visserligen den största målskytten i spanska ligans historia, i Champions Leagues historia, i spanska landslagets historia. Men han är inte lika bra som för fyra, fem år sedan. Och han har aldrig varit spektakulär på det sättet som en Zidane eller Ronaldinho, aldrig varit snabbast, skjutit hårdast eller skruvat vackrast. Hans genialitet är mer lågmäld. Kanske är den därmed för långt från vansinnets gräns för att locka de riktigt stora beundraskarorna. För hur många ser stjärnor av att någon nästan alltid lyckas vara på exakt rätt ställe? Av att någon inte har några svagheter? Av att någon är nästan snabbast, nästan mest teknisk, nästan starkast, nästan alltid gör mål? Jag förstås. Stjärnor och månar och hela solsystem.

Hade han kommit hit hade jag offrat armar och ben för att få tag på en biljett. Som det nu är ska jag se Sverige förlora på teve.

Sista striden det är

Vissa andra händelser skulle behöva inträffa för att Roland Andersson skulle bli ledig för posten som MFF-tränare. Även om Sverige åkte dit med 0-3 både mot Spanien på lördag och Island på onsdag är det svårt att föreställa sig att Lagerbäck skulle gå innan hoppet om EM-slutspel definitivt var släckt (om inte stämningen inom landslaget havererar så totalt att folk börjar slåss med varandra inför öppen ridå) och det kan väl inte hända förrän tidigast nästa höst, inte ens i teorin. Nej, det känns lite grann som Göran Perssons sista valrörelse när jag ser Lagerbäck. Han har tröttnat på alltsammans, och oppositionen inom Rörelsen börjar bli för tydlig för att han ska kunna ignorera den, men han tänker sitta kvar tills den sista valkretsen är räknad. Sen är Lagerbäck en Ingvar Carlsson mer än en Göran Persson, men det är en annan sak. Svensk fotbolls Reinfelt heter förmodligen antingen Rikard Norling eller Magnus Haglund.

P.S. På tal om MFF, Tom Prahl är väl också ledig? Och Bob? Och hur är det med Thijssen eller Micke Andersson? D.S.

Ett nej är inte alltid ett nej

Två dagar i rad har Bengt Buffalo Madsen dundrat (han pratar tydligen aldrig i samtalston) och dementerat uppgifter om att Hasse Backe eller Arne Erlandsen skulle vara på väg att ta över från Åkeby i MFF.
Samtidigt går MFF:s spelare ut offentligt för att betyga Snuffe sitt helhjärtade stöd.
Dessa till synes entydiga ställningstaganden kan bara tolkas på ett sätt-tvärtom.
Det är i alla fall så det låter på Himmelrikets forum där nya kandidater lanseras på löpande band.Någon vill ha in Jonas Thern och an annan Bjärred. Signaturen Ill communication spekulerar i Roland Andersson men hotar samtidigt med att ta sig själv av daga om så skulle bli fallet.
Men varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får se matchen efteråt?
Tre hörnor straffs största medgångssupporter ordinerar den deprimerade mff:aren ett gäng Gertten-filmer och ett par lågprisöl på Möllan som tröst. Rota fram ett par vykort med kockumskranen på och tagga ner.
Vi syns på ståplats (Om vädret är okej och matchen inte krockar med desperate housewives)

Näpp, sa Alfons Mellberg

Svårigheten just nu är väl att överhuvudtaget piska upp nåt slags engagemang för Spanienmatchen (om man inte är som Isobel, förstås, och håller på spanjorerna...). Det är tidigt i kvalet och jag har mentalt förberett mig på ett nederlag som i och för sig inte ens det vore en katastrof eftersom Spanien har fått däng av Nordirland och det hur som helst är de två första i gruppen som går vidare. Det är nästan så jag är tacksam mot den irriterande Mellberg som sätter lite dramatisk snurr på det hela. Ibland baxnar jag över hur omogna elitidrottsmän kan vara. Mellberg och de andra två bröt medvetet mot reglerna när de begav sig ut på nattsudd och det är klart landslagsledningen kunde löst frågan "internt" om regelbrottet skett "internt". I det ögonblick det nådde offentlighetens ljus måste Lagerbäck också reagera offentligt. Allt det vet Mellberg och nu vill han bara markera prestige på ett pubertalt sätt, ungefär som Zlatan gör genom att bojkotta hela matchen. Jag har en femåring och en sjuåring själv så jag vet att det är så barn fungerar - om man gör en grimas samtidigt som man lyder tillsägelsen att plocka upp sina leksaker efter sig, eller tar en extra gnölande halvminut på sig när man gör det, då känner man att man har räddat lite grann av sin stukade självaktning. En klok förälder kanske väljer att inte se de där minerna eller höra de där kvidande protesterna utan fokuserar på att det som ska göras blir gjort istället, men om barnungen heter Olof Mellberg och fyllde 29 för en månad sen...

Se dig om i vrede

Var kommer den ifrån, den melankoli som inte låter sig förklaras med kärleksproblem eller pengarelaterade bekymmer? Tony Ernst skrev på Rootsy nyligen att han trodde att det var begångna elakheter som kom tillbaka för att hemsöka sin upphovsman, och för en hyggligt temperamentsfull skribent är det naturligtvis alltid en levande möjlighet. Men lika troligt är att melankolin kan komma sig av att begrunda det svenska landslaget och dess framtidsutsikter.
Jag vet inte hur det har gått till, men precis som alla andra har jag börjat ta för givet att vi kommer att missa EM. Det är som det finns en rent fysiskt påtaglig känsla av att en tidscykel har gått till ända, att en solid men kanske inte så briljant epok när svenska landslaget alltid kunde kämpa till sig ett oavgjort mot bättre motstånd och en seger mot sämre nu slutligen är över.
För att i någon mån bearbeta denna överhängande känsla av annalkande katastrof har jag konsulterat arkiven och konstaterat att Sveriges tävlingsmatcher mot Spanien omväxlat mellan att vara generalfiaskon och jättesuccéer. Och att, om man ska hitta något cykliskt mönster i detta, det faktiskt är dags för en succé. Som en liten tröst för dem som letar efter Guds, världsandens eller den dialektiska processens hand i historien.

1.Antwerpen (OS, 1/9 1920) 1-2.

Robert Zander (Örgryte) – Valdus ”Gobben” Lund (IFK Göteborg), Bertil Nordenskjöld (Djurgården) – Albert Öijermark (Djurgården), Ragnar Wicksell (Djurgården), Karl ”Köping” Gustafsson (Djurgården) – Rune Bergström (AIK), Albert Olsson (Gais), Herbert ”Murren” Karlsson (IFK Göteborg), Albin Dahl (Landskrona), Mauritz Sandberg (IFK Göteborg).

Det är naturligtvis en svår brist att det inte finns någon spelare som heter Valdus "Gobben" Lund i dagens svenska fotboll. Men att det finns en viss kontinuitet i svensk klubbfotboll är uppenbart - alla de lag som fanns representerade i det landslag som för 86 år sedan mötte Spanien för första gången spelar än idag i Allsvenskan. Utom Landskrona BoIS, som nästan gör det.
Andra saker har ändrat sig. Det är i efterhand svårt att inse att förlusten i Antwerpen 1920 bedömdes som ett sånt fiasko, men sydeuropéerna ansågs vid denna tid som blåbärsnationer i fotbollssammanhang och Spanien hade innan denna turnering faktiskt inte spelat en enda landskamp. Att de i första omgången slog ut Danmark - silvermedaljörer vid OS 1908 och 1912 och den första nation utanför brittiska öarna som på allvar tagit till sig fotbollen - var en enorm överraskning ("lördagen den 28 augusti 1920 kan betecknas som fotbollhistoriens mest sensationella bemärkelsedag" skrev Idrottsbladet).
Sverige var dessutom ett lag i svår disharmoni. Svenska Fotbollförbundet leddes vid denna tid av sin utan konkurrens mest omstridde ordförande, Anton Johanson, som trots att han verkar ha varit hatad och avslydd av halva den svenska fotbollsvärlden ändå lyckades klamra sig fast vid sin position i över 30 år (som sekreterare 1905-23 och ordförande 1923-37). Till detta OS (som innan VM instiftades 1930 var den största internationella fotbollstävling som fanns) hade han utsett en engelsman vid namn Butterworth som tränare och denne blev impopulär eftersom han "strängt tillämpade engelska proffvanor på svenska amatörer". Särskilt hans dietkrav väckte ogillande: "Han ordnade med maten, så att de som skulle spela fingo en biffstek två timmar före matchen och ingenting till, varken potatis eller något annat." Det påstods dessutom bestämt om att svenskarna, kvällen före kvartsfinalen mot Holland, skulle ha haft en "stor supé på Grand hotell, vilken pågick till långt inpå natten". Detta ansågs ha haft en avgörande betydelse för att Sverige förlorade den matchen, med 5-4 efter förlängning, sedan den bohemiske skyttekungen "Murren" Carlsson först missat en svensk straff och därefter, med två minuter kvar, vållat en holländsk. I förlängningen hade de utfestade svenskarna inga krafter kvar.
Den svenska lagledningen skyllde emellertid nederlaget på domaren (som underkänt vad de menade var ett regelrätt svenskt mål) och meddelade att de tänkte dra sig ur turneringen. Sverige skulle nu egentligen möta Spanien (som under tiden åkt ut mot hemmalaget Belgien) i en så kallad "tröstturnering", men detta kunde först ske sedan ordförandena i Svenska Olympiska Kommittén och Riksidrottsförbundet tillsammans med generalkonsuln i Belgien uppvaktat landslagsspelarna och vädjat till dem om att inte ställa till skandal. Och så blev matchen mot Spanien alltså ändå ett "blamant nederlag". De okända spanjorerna hade den blivande världskändisen Ricardo Zamora i mål och Barcelonas store speluppläggare Pepe Samitier på mittfältet och vann efter en sällsynt rå match där svenskarna än en gång missade en straff (som nervöse centerhalven Ragge Wicksell sköt utanför). "Sverige spelade matchen igenom nästan så dåligt, som man någonsin kan påminna sig ha sett ett svenskt landslag göra, och det vill inte säga så obetydlig" kommenterade Idrottsbladets "Ceve" Linde. Spaniens segermål kom sedan svenske målvakten Robert Zander "förfallit till sin gamla kardinalförsyndelse att placera sig en god bit utanför målet" och blivit överlobbad. Matchen slutade med tumultartade scener, då först "vänsterbacken Vallana satte sig på Alb. Olsson, så att nyckelbenet brast". "Skandalen kulminerade i alla fall" fortsätter IB "då den temperamentsfulle Acedo utan minsta anledning rusade på Nocke [vänsterbacken Nordenskjöld] och i fullt raseri sparkade honom i underlivet. Spelarna rullade runt flera gånger i minuten."
Den svenska insatsens fiaskostämpel borde ha mildrats något av att spanjorerna, på ett minst sagt underligt sätt, kom att bli turneringens silvermedaljörer. Finalen mellan Belgien och Tjeckoslovakien avbröts nämligen efter 40 minuters spel när tjeckerna, som ansåg sig missgynnade av domaren, helt sonika lämnade planen. De diskvalificerades nu helt och hållet, varvid man skulle kunna tänka sig att de lag som slagits ut i semifinalen, Holland och Frankrike, borde få göra upp om silvret. Fransmännen hade dock redan åkt hem, och arrangörerna kom då på att holländarna skulle få göra upp om medaljen med tröstturneringens segrare, nämligen Spanien. Spanien vann med 3-1, Zamora blev världskändis, och i en nation som just då kände sig ganska bortglömd av världen firades medaljen som en gigantisk framgång.
Men i Sverige stundade alltså räfst och rättarting. Den som tror att hårda ord i svensk fotbollsjournalistik är något nytt kan läsa "Ceve" Lindes slutomdöme över OS 1920:

"Vår fotboll har ett utmärkt material till spelare, stora resurser och en entusiastisk publik, men vi komma alltid att bliva på efterkälken då det verkligen gäller, alldenstund fotbollsspelet, den mest demokratiska av alla idrotter, icke kan främjas under en despotisk och härsklysten tyranns envåldsregemente.
Men nu är måttet rågat!
Bort med de fotbollfördärvande elementen, bort med de ordensjagande egoisterna, bort med de svansviftande småpåvarna, som i åratal ha låtit sig duperas av den potemkinske byggmästaren Johansons fagra läften och välberäknade valmanövrar, bort med intrigmakarna, nollorna och de tanklösa eftersägarna!
Bort med Anton Johanson!"

Synd bara att inte polemiken mot Lagrell/Lagerbäck är lika vältalig...

2.São Paulo (VM, 16/7 1950) 3-1

Kalle Svensson (Helsingborg) – Lennart Samuelsson (Elfsborg), Erik Nilsson (Malmö FF) – Sune ”Mona Lisa” Andersson (AIK), Gunnar Johansson (Gais), Ingvar Gärd (Malmö FF) – Egon Jönsson (MFF), Bror Mellberg (AIK), Ingvar Rydell (MFF), Calle Palmér (MFF), Stig ”Vittjärv” Sundkvist (IFK Norrköping).

Nästa Spanienmatch blev dock succé. Det var sista matchen i finalgruppspelet i VM 1950 och Sverige behövde vinna för att ta brons. Efter ett lyckat gruppspel där Sverige sensationellt slagit ut regerande världsmästarna Italien hade nämligen krafterna falnat och svenskarna åkt på två nederlag mot de sydamerikanska stornationerna - förödande 1-7 mot värdnationen Brasilien och snöpliga 2-3 mot Uruguay. Spanien (som sedan 1920 seglat fram som en högt respekterad fotbollsnation) hade slagit ut England i gruppspelet, åkt på ett nästan lika katastrofalt nederlag mot Brasilien som Sverige (1-6) , men klarat 2-2 mot Uruguay.
Till denna sista match hade Sverige bytt ut ett par trötta succémän från gruppspelet, "Nacka" Skoglund och Hasse Jeppson, mot AIK:s Bror Mellberg och Malmö FF:s dalslänning Ingvar Rydell. Nacka, säger min vän Gunnar Persson som med sann forskariver gått genom de noveller som den store söderbohemen författade till ett antal porrtidningar mot slutet av sin karriär, lyckades troligen göra sig omöjlig genom att under en bankett smita ut i trädgården med en brasiliansk förbundspamps flickvän. Mellberg (som i tidens yviga stil kallades "Den vilde jägaren från Ambjörby", fast troligen inte av sina kompisar) låg bakom 1-0-målet och gjorde själv det andra och Sverige gjorde sin bästa insats dittills i VM. Matchen fick sin särskilda atmosfär av att den spelades samtidigt som den avgörande match i Rio, där Uruguay sensationellt slog Brasilien med 2-1 och berövade dem guldet. Flygblad med texten "leve de brasilianska världsmästarna" släpptes ner på planen under matchen och Spaniens reduceringsmål, med några minuter kvar, hälsades med ett avgrundsvrål av åskådarna. De svenska journalisterna häpnade över att spanjorerna kunde vara så impopulära, men förstod snart att det var nyheten om Uruguays segermål i Rio som meddelats på radio.

3.Buenos Aires (VM 11/6 1978) 0-1

Ronnie Hellström (Kaiserslautern) – Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (MFF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (MFF) – Lennart ”Lie” Larsson (Schalke 04), Bosse Larsson (MFF), Olle Nordin (IFK Göteborg) – Ralf Edström (IFK Göteborg) [Benny Wendt, Kaiserslautern], Thomas Sjöberg (MFF), [Anders Linderoth, Olympique Marseille], Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg)

Från succé till fiasko igen. VM-matchen i Argentina är mest värd att minnas för att ett gäng så fantastiska personligheter som Hasse Borg, Bosse Larsson, Olle Nordin, Ralf Edström, Anders Linderoth och Torbjörn Nilsson befann sig på planen samtidigt. Sveriges avancemangschanser hade mer eller mindre försvunnit redan med 0-1-förlusten mot Österrike i andra gruppspelsmatchen och det sades att Åby Ericssons beslut att ta ut tre blåvita spelare i startelvan var en demonstrativ gest mot den röststarka göteborgsfalangen inom sportpressen.

För sakens skull lägger vi också till två vänskapslandskamper:

4. Salamanca (1/6 1988) 3-1

Thomas Ravelli (Öster) - Roland Nilsson (IFK Göteborg), Glenn Hysén (Fiorentina), Andreas Ravelli (Göteborg), Dennis Schiller (Lilleström) - Jonas Thern (Malmö FF), Robert Prytz , Leif Engkvist (MFF), Joakim Nilsson (MFF), Hasse Eskilsson, Hammarby, Mats Magnusson (Benfica) [Hasse Holmqvist, Young Boys]

Är det någon som minns Olle Nordins förlovningstid som svensk förbundskapten? Är det någon som minns den ärorika "för-EM" segern i Berlin våren -88, då Hasse Eskilsson och Hasse Holmqvist (som då ännu inte anlagt den skinnväst vari han senare brukade framträda inför en andlös tv-publik) firade triumfer som svenskt landslagsanfall och Dennis Schiller plötsligt dök upp från Norge som vänsterbacksgigant? I matchen mot Spanien var både Peter Larsson och Glenn Strömberg skadade, men den vajande rapssplantan Jocke Nilsson slog in ett inlägg över Zubizarreta (jodå, det var han redan då), Glenn Hysén slog in en volley i mål (!) och Masse Magnusson reste sig vid ett tillfälle från den punkt innanför straffområdet där han vanligtvis liggande brukade tillbringa matcherna och språngnickade in ett inlägg. Ett stort svenskt fotbollsögonblick. Tänk om Schiller, Hasse & Hasse fått vara med i Italien två år senare...

Jag har f ö undanhållit uppgiften om vilken klubb Robert Prytz spelade i vid denna landskamp. Den som kan nämna detta vinner ett hedersomnämnande av TRE HÖRNOR STRAFF.

För symmetrins skull ska vi också nämna den mest uttjatade matchen i modern svensk fotbollshistoria:

5. Vigo (25/3 1998) 0-4

Håkan Svensson (Halmstad) - Roland Nilsson (Coventry), Patrik Andersson (Borussia Mönchengladbach), Joachim Björklund (Glasgow Rangers), Gary Sundgren (Real Zaragoza) [Teddy Lucic, Göteborg] - Klas Ingesson (Bari) - Henrik Larsson (Celtic), [Yksel Osmanovski, Malmö FF], Pär Zetterberg (Anderlecht), Stefan Schwarz - Kennet Andersson (Bologna), Jörgen Pettersson (Borussia Mönchengladbach) [Håkan Mild, Real Sociedad]

Nytt spelsystem, vänskapsmatch borta i mars mot sydeuropeisk toppnation. Fortfarande är det ett mysterium varför denna match i så hårda ordalag dömdes ut som fiasko. Fortfarande tror jag att Tommy Söderbergs erkänt spända förhållande till medierna spelade in, fortfarande tycker jag att det är beklämmande och oproffessionellt att sådana faktorer ska få så stor betydelse, och fortfarande baxnar jag att atmosfären. åtta år senare, i stort sett är densamma kring svensk landslagsfotboll. Men i den omväxlande följden av fiaskon och succéer passar denna spanienmatch onekligen in...

Utslagsfråga - vem spelade Schwarz för vid denna match?

Och ja - den som någon gång undra vad man kan fördriva en melankolisk förmiddag med har nu fått ett gyllene tips...