Det verkar oundvikligt. Den som tillräckligt länge betraktar det trögflytande, kompromissvilliga, pragmatiska och försiktiga som är den svenska politikens särart, den grips till sist av en längtan efter apokalypsen. Det är därför svenska poeter alltid betett sig som Stagnelius, Fröding och Bruno K Öijer. Det är är därför folk med jämna mellanrum drömmer om att återerövra Finland, få Sverige att gå med i Första världskriget på Tysklands sida, eller att åstadkomma omedelbar världsfred genom ensidig svensk nedrustning. Jag har en teori (som det inte finns plats att helt utveckla här) är att det är denna apokalyptiska strävan som får folk som Sven Lindqvist och Jan Myrdal att, från ett moraliskt grundat äckel över den försiktiga trygghet de själva utgår från, kasta sig i armarna på idéer som förkroppsligar deras självhat - på den kinesiska kulturrevolutionen, på de röda khmererna och på Hizbollah.
Vad som fick mig att tänka på det denna gången var Goesta Aaron på Det ljuva livet: "Det går åt helvete". http://detljuvalivet.blogspot.com/2006/10/tillbaka-till-framtiden.html . Jag förstår den där drömmen om att det tröga, leriga, pragmatiska Petter Hansson-sverige ska sprängas sönder och samman på lördag så att något nytt ska kunna födas. Som Heidenstam sa: driv oss samman med gisselslag och blåaste vår ska knoppas. Men jag tror inte på det (och det är inte bara för att jag är för gammal för att misstro det apokalyptiska överhuvudtaget, för gammal för att se det som något annat än ett projicerat och i grunden destruktivt självhat). Jag tror, som Goesta också är inne på, att även om vi fick stryk med 0-6 på lördag så skulle det bara leda till en väldigt utdragen och jobbig självprövningsprocess, som skulle leda till att någon som påminde väldigt mycket om Lars "Ingvar Carlsson" Lagerbäck fick jobbet.
Och är verkligen den inte särskilt skapande förstörelse som kontinuerligt pågår inom svensk klubbfotboll något att föredra?
05 oktober 2006
Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår ett folk med år av elände
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men Jesper. Att jämföra Lars Lagerbäck med Ingvar Carlsson är alldeles för snällt. Jämförelsen med Stalin är bättre. Hur han hela tiden smög i skuggorna av sin mer karismatiske, ideologiske företrädare; hur han helt odemokratiskt trädde fram från att ha varit "Söderbergs kompis, som fick bli assisterande, som fick bli co-driver"... till att bli STALIN. Tystnaden kring laget, utfrysningar av spelare, bristen på förmåga att ta till sig nya idéer... Usch, jag ryser. Håller den analogin, får vi stå ut med honom i typ 20 år till, och han kommer att hinna ta kål på alla talanger och och alla konkurrerande förbundskaptensalternativ tills dess...
Vore det förmätet att hoppas på en palatsrevolution på svenska fotbollsförbundet? En kupp som på ett snabbt sätt ser till att vi en gång för alla gör upp med Lagrell/GIH-maffian, en ny ordning som inte ersätter Lars Lagerbäck med Lars Lagerbäck.
Din jämförelse har onekligen en stark poetisk kraft... Det är bara att vänta på att Olof Mellberg gråtande ska bekänna sina fel och att Roland Andersson ska deporteras till Boden.
Jag tror inte heller på det egentligen, det är en fåfäng dröm och skulle jag själv tvingas välja skulle jag antagligen troget sätta mig i Lagerbäcks knä och fråga om det inte bara kunde få bli vi igen, om det inte gick att rädda det vi en gång hade, om vi inte bara kunde fortsätta precis som förr.
Skicka en kommentar