Drömmen om Jay Weinberg

Som vi oroade oss. Vi skrev långa mail, gjorde omständliga analyser, vi lyssnade till och med på Little Steven och trodde att hans dravel om att "Max understands Bruce, he feels him". Eller nåt sånt. Att det hade absolut relevans.

Vi var så oroliga att 18-årige Jay Weinberg skulle göra de tre spelningarna i Stockholm till en sekunda upplevelse.

Så fel vi hade.

Så dead wrong vi var.

För medan den lönnfete Little Steven stod där och knappt fick ur sig ett enda fungerande solo under de tre dagarna och medan man stilla frågade sig om den närmast livlöst leende Clarence Clemons hade somnat på sin post - var det 18-åringen bakom trummorna som blåste in nytt liv, nytt syre, ny energi i The E Street Band.

Ja, Chefen själv var ju fullständigt makalös och Nisse Löfgren tog hand om allt gitarrspel värt namnet.

Men Jay Weinberg. Han fick mig att drömma om ett evigt E Street Band, där sönerna och döttrarna till originalmedlemmarna kliver in och ser till att detta underbara band aldrig får dö.

När jag lämnade Stockholms Stadion den sista kvällen, efter närmare nio timmars med E Street Band var det oundvikligt att associera till det svenska fotbollslandslaget. Och i synnerhet på den match jag hade sett kvällen före, på Råsunda.

Det var ju när Viktor Elm kom in i matchen som mittfältet plötsligt fick lite energi. Och det var hans bror som gjorde det där makalösa volleymålet mot Österrike, som gav en hel nation hopp om en framtid i Sydafrika 2010.

Landslaget behöver ett helt gäng hungriga 18-åriga trummisar som blåser liv i den trötta spelmodellen. Vi behöver unga, snabba ytterbackar (hej då, Mikael Nilsson) som överlappar, tar löpningar upp till kortlinjen och slår hårda passningar snett inåt bakåt.

En av anledningarna till att MFF gör så lite mål heter Ulrich Vincentz. Om han går förbi sin gubbe så söker han sig ofelbart in i banan, inte ner mot kortlinjen. Men oftast slår han det alldeles för tidiga inlägget. När motståndaren har en man mer att försvara sig med.

Landslaget uppvisade i lördags samma syndrom - på båda kanterna. Vi behöver snabba, offensiva ytterbackar som överlappar tio gånger per halvlek. Och vi behöver mittfältare som tar löpningar i djupled, in i boxen, när de där sena inläggen kommer.

Men framför allt behöver vi föryngring. Det räcker inte med Adam Johansson och Rasmus Elm. I synnerhet om båda två spelar på fel plats. Adam har ingen vänsterfot och Rasmus är ingen kantspelare.

Jag hoppas på ett halvt lag Jay Weinbergs i kvällens lag, jag hoppas Lagerbäck vågar ta risker, vågar göra det oväntade, i en match som vi inte bara måste vinna, utan dessutom bör vinna med en 4-5 mål för att få tillbaka självförtroendet.

Låt oss se båda bröderna Elm från start, låt oss se Adam Johansson på sin rätta kant, låt oss se Behrang Safari, låt oss se Tobias Hysén, låt oss se Sebastian Larsson och rentav även Samuel Holmén.

Tänk er ett mittfält fullt med Jay Weinbergs: Holmén, Elm, Elm, Larsson.

Som jag hoppas.

Och som jag vet.

In my dreams.

Satt röv sitter

Kollektiva yttringar är inte min starka sida. När Stockholms Stadion gjorde "Vågen" i fredags, i hopp om att få in Springsteen snabbare på scenen, satt jag följaktligen stilla, medan hustrun frejdigt deltog. Jag försökte lönlöst argumentera att "Vågen" ju är sååå 90-tal, men det bet inte på henne.

"Det är ju ett sätt att hålla värmen, i alla fall", sa hon.

På söndagens konsert var jag, ur just den aspekten, i mer lojalt sällskap, med kompisen Pelle, som till vardags är något så olyckligt som supporter till Landskrona BoIS.

Strax före åtta satte samma fåniga excess igång. Om och om igen, runt hela Stadion.

Jag och Pelle satt stoiskt kvar på våra platser.

Kände oss stolta, i det att vi var de enda på hela arenan som stod för något, som hade en hållning.

Och till slut slog Pelle fast:

"Vi skulle aldrig göra Vågen på Landskrona IP. Satt röv sitter."

Jag föreslog då att det ju heller inte finns särskilt mycket att göra "Vågen" åt på IP.

Pelle nickade sammanbitet.

"Skulle vara slutsignalen då".

Bossen och landslaget

För en hel del år sedan, då samtliga i THS-redaktionen även var en del av Offsides redaktion, hade vi en redaktionshelg som bland annat innehöll den skojiga leken "Vilken svensk landslagsspelare är du"?

Jag vill minnas att jag valde Fredrik Ljungberg, något jag möjligen skulle vilja revidera idag. Även dåvarande annonssäljaren Hermann Dill valde nämligen Ljungberg. Och alla som träffat både mig och Hermann kan väl med blotta ögat avgöra att någon av oss gjorde fel val.

Största skrällen var att två av redaktionens medlemmar bekände sig stå närmast Andreas Jakobsson, medan det möjligen mest alarmerande var att hela tre medlemmar hävdade att Anders Svensson var deras man.

Ryktet om denna teambuilding-lek har till slut nått det svenska fotbollslandslaget. Men istället för att "komma ut" och bekänna vilken Offside-medarbetare de känner sig närmast, har landslagsspelarna valt vilken som är deras favoritlåt med Bruce Springsteen. Detta ligger mer nära till hands, eftersom en del i uppvärmningen inför matchen på lördag blir att se The Boss på Stockholms Stadion på torsdag.

Föga överraskande antyder Anders Svensson, för Sydsvenskan, en något tjejig approach i sitt val av "My Hometown", medan mittfältskompisen Daniel Andersson tog famnen full och valde både "The Rising" och "The River". Valet leder onekligen till funderingen om Andersson satt ner fingret i blindo på en lista och hamnat på bokstaven R, mittemellan dessa låtar, och då inte kunnat välja.

Detta är dock bara en spekulation.

Däremot har THS fått ta del av hemligstämplad information om de övriga spelarnas preferenser, vilket vi härmed vill delge läsekretsen:

Daniel Majstorovic står för det mest förväntade tipset när han väljer "Tougher Than The Rest". Christian Wilhelmsson antyder något om eventuella dubier i sitt val av klubbhemvist med annars otippade valet "Badlands", medan den ständigt löpvillige Behrang Safari inte tvekade en sekund med "Born To Run".

Norrlänningen Petter Hansson avslöjade, i förtroende, en känslomässig koppling till en nyare sång, nämligen "Outlaw Pete", medan bröderna Viktor och Rasmus Elm valde att enas om en sång, som möjligen reste fler frågor än den gav svar, nämligen "Adam Raised A Cain".

Som landslagets ålderman kände Henrik Larsson att "The Ghost Of Tom Joad" låg honom närmast. Johan Elmander tittade länge i golvet innan han vände blicken mot Zlatan och mumlade "Cover Me", medan Zlatan, i sin tur, log stort, slog ut med armarna och konstaterade: "It's Hard To Be A Saint In The City".

Andreas Isaksson? Jo, även han tvekade länge, innan han slutligen pekade på sitt straffområde, tog på högstämda minen, och fastslog: "This Land Is My Land". Ingen av kompisarna hade hjärta att förklara att Isak nog hade missuppfattat något med den titeln. Kim Källström sa till exempel: "Låt honom tro det. Det kanske betyder tur".