Två och en halv månad kvar

Jag minns att mötet mellan IFK Göteborg och Helsingborg mitt i sommaren 2007 beskrevs som en stormatch. Då låg det ena laget sjua, det andra åtta i tabellen. Rimligen borde detta då vara en typisk mittenmatch - men jag kan gå med på att det verkligen är en stormatch med allsvenska mått mätt. Vi har ett antal klubbar som genom sin tradition och ambition känns stora även när deras resultat är medelmåttiga.

En effekt av det senaste decenniets sanslösa guldspridning har blivit att vi faktiskt fått fler stora matcher. Det skulle kunnat ha blivit tvärtom, att alla klubbar fallit ner och fått medelmåttighetsstämpel och att deras matcher därmed blivit grå vardag. I stället är de klubbar som en gång var framgångsrika fortsatt "stora", samtidigt som det kommit till klubbar i den här kategorin.

Varför skriver jag nu om detta?
Tydligen längtar jag till Allsvenskan ändå.

Läsfrukter

Har bläddrat genom nya Offside och konstaterat att Simon Kuper har samma syn som Hagström på det nya fotbolls-England: det är en skapelse av Margaret Thatcher. Vilket man kan utnämna till en av historiens mer blodiga ironier, med tanke på Thatchers minst sagt skeptiska inställning till fenomenet fotboll. Kuper menar dock att det var just hennes frimarknadsideologi som gav England det ekonomiska försprånget före Tyskland och Frankrike, där man anser det moraliskt fel att sälja sändningsrättigheter till vem som helst och dessutom inte vill att utlänningar ska äga fotbollsklubbarna.

Det roligaste som står i Offside är dock Teddy Lucics kommentar om Känguru Kid och andra Busterserier - "När man var pojke hade man egentligen ingen uppfattning om att det som stod i Buster var orealistiskt. Man kunde säga 'Nu ska jag skjuta lika hårt som Super-Mac.'" Lucics förmåga att anpassa sig efter motståndet är ofta påpekad, men den verkar sträcka sig längre än någon kunnat tro.

Costaricansk feber

Timmar av oro och förväntan: snart är det dags. En av årets viktigaste fotbollshändelser står för dörren. Landskampen som kommer att följas av en hel värld.

Jag väljer att borra djupare i en annat angeläget ämne: det om publiksnittet för 2007 års allsvenska domare. Många läsare har hört av sig och undrat om det här. Med hjälp av språkröret för Sveriges Fotbollsstatistiker, SFS, går det som tur är att få fram de rätta talen.

Av de som dömde minst tio matcher under säsongen har vi följande snittsiffror (gällande deras totala karriär):

Peter Fröjdfeldt 10 570
Martin Hansson 10 429
Stefan Johannesson 9 792
Martin Ingvarsson 9 396
Jonas Eriksson 9 010
Markus Strömbergsson 8 101
Sven-Martin Åkesson 7 450
Håkan Andreasson 7 283
Daniel Stålhammar 7 228
Keijo Hyvärinen 7 149
Håkan Jonasson 6 866

Så där ja. Då var den saken uppklarad. Skönt.

Lördagsfunderingar över en flaska Red Stripe

Visst gläds jag med Suleyman Sleyman. En bra människa, en lojal spelarkaraktär. Jag gillar honom.
Men kan ändå inte tycka låta bli att det hela är märkligt. Killen är 28 år och knappt självskriven i Bajens backlinje. Nu ska Lagerbäck ha med honom på landslagsturné. Vore det inte bättre att satsa på någon spelare som möjligen skulle kunna bli "riktig" landslagsback så småningom?

För övrigt pågår en debatt i England, initierad av Alex Ferguson som anklagat Manchester Uniteds publik för att vara alltför tystlåten. "Som en begravning" beskrev han stämningen efter Man U-Birmingham. Ja, som man bäddar får man ligga heter det. Den som ställer sig upp på Old Trafford och uttrycker sina känslor blir tillsagd av en steward och riskerar att bli av med sin säsongsbiljett. Man kan inte döda en kultur och sen förvänta sig att den ska återuppstå av sig själv.

Årets vinster och förluster

"Om vi bara vinner den här matchen så är det okej om jag inte blir gravid den här månaden." Jag skämtar inte. Jag hade rätt ofta den sortens förhandlingar med mig själv och en allsmäktig kraft som jag inte ens direkt tror på. Eller i alla fall länge. Jag hade försökt att bli med barn sedan innan vi vann SM-guld för första gången sedan 1966. Under åren 2000-2006 fanns det i mitt liv två saker som kändes viktigare än allt annat. Fotboll och fortplantning.

Månad efter månad gick, inga barn, men allt fler vunna matcher. Sedan slutade vi vinna. Inte fan blev jag på smällen för det. Åtminstone inte på något sätt som räknas, åtminstone inte så att det blev en unge i famnen. Om det kosmiska rättviselotteriet gav mig en dödsdömd graviditet i utbyte mot plattåret 2004 så behöver man inte ha varit light-got som tonåring för att tro på blasfemiska rykten.

Sen vann vi igen. Ingen bebis. Och förlorade igen. Ingen bebis. Jag minns särskilt en bortaresa till Helsingborg sommaren 2005. Vi förlorade med 2-0. Just då gick jag runt och trodde att det kanske kanske hade lyckats, det där andra. Hade tagit det försiktigt med ölen på eftermiddagen. Stående på en parkeringsplats utanför Ljungby Motell och en buss full med brölande besvikna tonåringar började så ännu ett potentiellt barn blöda ur mig. Lars Ohly var förresten där. Han åkte inte i min buss.

Så sammankopplade som mina fram till i år patetiska försök till reproduktion varit med matchprogram och proffsrykten är det kanske inte konstigt att just det här året blivit som det blivit. Det bästa någonsin. Och det första på otroligt länge där fotbollen inte varit särskilt viktig. För om Jesper hämtat kraft i tabeller och laguppställningar har jag inte lyckats lyfta blicken ända dit. Det roligaste fotbollsminnet i år var lille S enorma förtjusning i det prasslande tifo-pappret sista hemmamatchen mot Brommapojkarna, hans livs första match på Stadion. Det säger väl en del, både om Djurgårdens säsong och mina prioriteringar.

Gott Nytt år!

nyårsblues

Tre avbrutna matcher på Söderstadion. Det går inte att komma ifrån att detta satt stark prägel på mitt fotbollsår och bidragit till en allmän nedstämdhet. Jag tillhör visserligen en kategori åskådare som står ut med lite stök kring storfotbollen och måste därför fundera vad det är i just de här händelserna som stör så mycket.

Jag har kommit fram till att det är uppsåtet bakom publikuppträdena vid de stoppade matcherna. Om det verkligen hade handlat om spontana, enstaka händelser utlösta av ett stort känsloengagemang vid infekterade matchsituationer - då skulle det för en fotbollsåskådare av min sort gå att släta över och gå vidare.

Men det är ju inte så. Längre. Eller, visst kan det vara så ibland. Men det är också uppenbart att det finns krafter som har en uttalad vilja att det i samband med fotbollsmatcherna SKA förekomma hot mot spelare och funktionärer, det SKA kastas in föremål. Man förhärligar våld och försöker medvetet skapa aggressiva situationer. Ett exempel är pyrotekniken: att tända bengaler på Söderstadion är knappast längre fråga om att skapa stämning, det handlar snarare om ett maktspel där bengalerna är en del i kampen mot klubbens säkerhetsorganisation. Genom att använda förbjuden pyroteknik visar ultrasgrupperna att de är starka nog att stå emot trycket från klubb, förbund och myndigheter.

Fotbollen har varit (och är, hoppas jag) en så stor del av min tillvaro och identitet att jag inte vill förlora känslan för den. Men de senare åren har det blivit lite motigare att hitta glädjen och engagemanget. Givetvis har det också att göra med den förändring i livet som det innebär när en riktig knickedick och en härlig krabat tar plats i familjelivet. Men jag är säker på att det inte bara handlar om förändrade prioriteringar i tillvaron - det är också fotbollslivet i sig.

Därför var Fredrikstad borta den i särklass viktigaste fotbollshändelsen för mig. Här fick jag tillbaka känslan av att Hammarby och fotbollen är viktig, åter brann jag för någonting, åter kände jag den där starka gemenskapen kring ett lag som gör att här och nu är det absolut viktigaste i livet. När domaren dömde en direkt avgörande straff till mitt lag i 90:e minuten och Sebastian Eguren förberedde sig att slå den, då kokade det i mig och 600 andra på bortaläktaren. I det ögonblicket fanns inga andra tankar än att det måste bli mål. Familjrelationer, besvärliga situationer på jobbet, oro för ekonomin, ja vad som helst som annars är viktigt i livet existerade inte. Allt som var viktigt fanns runt omkring mig, mitt lag och några av mina bästa vänner förenade i ett enda nu.

Och dit vill jag då och då.

Du glädjerika sköna

Det har varit ett tungt år, det här. För mig personligen har det varit motgångar, kriser och smärta, ett sånt år när fotboll inte spelar så stor roll. Eller ibland tvärtom - ett sånt år när jag gått upp klockan fem på morgonen, när det inte länge varit lönt att ligga och skruva sig i sängen, för att kolla resultaten från Superettan på text-tv.

Och så minns jag den där halvtimmen före Sverige-Lettland, när jag satt på Råsunda med Siri och hennes kompis Simone. Till och med kolugne Henke sms-ade att han var nervös, men själv kände jag, plötsligt och oväntat, samma sorts lugna lycka som fotbollen kan erbjuda ibland, samma sorts glädje jag kunde känna när jag var pojke. Vi sjöng med i nationalsången, flickorna med sina klara röster, Simone viftade med sin lilla svenska flagga och Siri ropade "Heja Sverige", och jag kände mig befriad från alla problem och all ångest för ett ögonblick, inte för att jag trodde att Sverige skulle vinna, utan bara för att den friheten, den glädjen, finns det ibland i fotboll för mig.

Gott nytt år, allihop!

Fabio Capello och grandet i din nästas öga.

I det som nått fram till svenska tidningar om debatten som föregick Fabio Capellos anställning som engelsk förbundskapten finns det ett element som kan sammanfattas som en nationellt självbelåten inställning till nationell självbelåtenhet. Att engelsmännen är obotliga chauvinister vet vi ju, och det bereder oss en liten kittling av överlägsenhet (sådadana är i alla fall inte vi...) när vi citerar deras våndor över att behöva anställa utbölingar som Capello, eller tidigare Svennis, för att ta hand om deras nationalklenod. Det är nästan så vi håller på att glömma att vi faktiskt inte är så mycket bättre själva.

Jodå, vi har haft utländska tränare i det svenska landslaget. Svennis drog själv fram George Raynor när han anställdes i England och talade om engelsmannen som ledde Sverige till VM-silver. Innan Raynor fanns ungraren Joszef Nagy, som tränade Sverige både under den sensationella bronsturneringen i Paris-OS 1924 och under VM 1934 och 1938. Men det bör påpekas att detta var under det gamla UK-systemet, där tränarna tränade ett lag som togs ut över deras huvuden av ett gäng myndiga svenska gubbar; någon utländsk förbundskapten har Sverige aldrig varit i närheten av. Tvärtom är vi just nu ett av de länder som gått längst åt andra hållet, med en förbundskapten som i första hand anställdes just för sin förankring i det nationella Fotbollförbundet (jämför Söderberg-Lagerbäcks profil med föregångarna Olle Nordin och Tommy Svensson!). Utländska förbundskaptener hittar vi, om vi bara kastar ett öga på våra VM-konkurrenter, i länder som fått erkänna att deras egen inre situation blivit för kaotisk, i Polen, i Ryssland och i Grekland. För grekerna, liksom en gång för Danmark med Sepp Piontek eller Irland med Jackie Charlton, blev denna smärtsamma självinsikt nyckeln till deras senare framgångar. Vad än resultatet blir för England är processen knappast någon som vi svenskar kan betrakta med någon sorts stroppighet.

Från oss alla, till er alla

Jag vet, det har varit kasst med uppdateringar här länge, men om Gud vill och våra Adidas Beckenbauer håller ska det bli ändring på det i framtiden. Tills dess vill jag bara passa på att önska alla eventuellt kvarvarande läsare en riktigt God Jul - tänk att vi har fått se ett år där Petter Hansson gjorde mål, där Helsingborg slog Galatasaray på bortaplan och där TFF hängde kvar i Allsvenskan. Tomten finns nog trots allt!

EM-guiden: Tyskland-Polen.

Jag hoppas Natalia förlåter mig, men Tyskland-Polen på fotbollsplan påminner ganska mycket om Tyskland-Polen genom historien. Det vill säga att polackerna aldrig har vunnit över den jobbige grannen, fast de har varit ganska nära ibland.

Dessutom inträffade fyra av fem tävlingsmatcher mellan lagen under polsk fotbolls storhetstid på sjuttiotalet. När de möttes i två EM-kvalmatcher hösten 1971 hade västtyskarna överraskande tappat en hemmapoäng mot Turkiet och Polen låg tätt i hasorna på dem - två poäng efter, men med bättre målskillnad och en match mindre spelad. Dessutom tog de ledningen hemma i Chorzow genom Robert Gadocha. Då trädde dock, som vanligt på den tiden, Gerd Müller in i bilden och gjorde två mål när Västtyskland vände till 3-1. I returen räckte det med oavgjort på hemmaplan för att tyskarna skulle säkra en EM-kvartsfinal och det blev föga överraskande 0-0. Sen vann Västtyskland hela EM-slutspelet 1972 (medan Polen, för sin del, vann OS-fotbollen i München) och de båda nationerna stötte på varandra i de två kommande VM-slutspelen.

I München 1974 var det hällregn som fick matchen att skjutas upp i en timme medan folk med vältar var inne på plan och försökte få undan vattnet och Gerd Müllers dag igen. Det var avgörande match i finalgruppspelet, båda lagen hade slagit Sverige och Jugoslavien, men Västtyskland hade den bättre målskillnaden och kunde gå till VM-final genom att spela oavgjort. Istället vann de med 1-0 sedan Sepp Maier i mål gjort en makalös insats, Uli Hoeness bränt en straff som Bernd Hölzenbein ramlat till sig (precis om han gjorde i finalen) och Gerd Müller, återigen, avgjort. VM-final och så småningom guld för tyskarna, match om tredje pris och tredje pris för polackerna.

Två åldrade varianter av dessa lag möttes sen i inledningsmatchen till VM 1978. Sepp Maier i det västtyska målet och den polske backen Jerzy Gorgon var de enda som återstod från lagens alla tidigare 70-talsmöten och resultatet blev 0-0, efter en match som knappt innehöll en målchans. Av nån anledning väntade man sig alltid 0-0 i VM-inledningsmatcher på den tiden (det var den fjärde raka mållösa), så det var ingen som hetsade upp sig för mycket.

Om det hade blivit 0-0 i det senaste mötet, i VM 2006, hade det dock inte varit av brist på målchanser. Som jag minns det sköt tyskarna i stolpe och ribba en gång var femte minut ungefär och man hade börjat skratta åt det hela innan Oliver Neuville kom in och slog in ett inlägg i slutminuten. Bara av det skälet hoppas man nästan att Polen kan få nån form av revansch i Klagenfurt i sommar - men jag tror det inte. 1-0 till Tyskland känns nog ganska troligt den här gången också.