Misstanke

Tre byten samtidigt vid 0-1, två av inhopparna målskyttar. Ibland tror jag att Nanne Bergstrand vet något om fotboll.

Kamuran obscura

Ny mark för Zlatan, kanske också för svenska fotbollsspelare, om nu bara "kamuranen" Eto'o (Lundhs etikett idag) går med på sin del av dealen. Varken Patrik Andersson och Henke Larsson gjorde ju bort sig i Barcelona, men handen på hjärtat, det är inte de klubbar man i första hand tänker på när man erinrar sig deras karriärer, och inte de första spelare Barcelonafansen lär minnas heller. Om Zlatan kommer dit, då måste det handla om en annan roll, en annan nivå på saker för att det ska funka. Så är det med honom: allt eller inget. Det är omöjligt att tänka mig honom som en lojal spelare i ett rotationssystem, som Bjärred, eller en visserligen briljant supersub som Henke.

Ny mark också med Marcus Berg. För visserligen gjorde väl Niclas Kindvall ett par mål när han var i Hamburg, men han nämns knappast i samma andetag som Uwe Seeler eller Kevin Keegan. Martin Dahlins dagar som lyxpensionär vid Elbe ska vi bara inte tala om.

»Det namnet börjar bli stort«

Vintern 2000/2001 träffade jag Zlatan säkert ett halvdussin gånger.

Vi sågs på Aldo's kafé på Saluhallen, vi sågs på Restaurang Kulan på Stadion, vi sågs hemma i pojkrummet på Branteviksgatan. Vi ringdes då och då, som när Zlatan ringde från landslagsbussen, på väg till Borås, och viskade att det var klart med Ajax. Den gången ringde jag direkt till Mattias Göransson på Offside. Tidningen hade just gått i tryck. Men ganska snart insåg vi att det inte gjorde något att vi missat »storyn«, ganska snart insåg vi att vi hade STORYN och att det faktum att han skrivit på för Ajax bara var nästa kapitel. Att det skulle komma fler.

Hösten 2001 träffade jag honom i Amsterdam. Han satt och skrev »Z« på en bunt idolkort när vi intervjuade. 50 procent arrogant, 50 procent charmig. Jag frågade om den gamla pojkdrömmen, att en gång få spela med Ronaldo i Inter. Zlatan krafsade ner några nya »Z« och svarade:

»Ja, det hade varit en dröm att spela med honom. Men det är en helt annan sak nu. Det var mer som en pojkdröm. Nu är man typ Zlatan också. Det namnet börjar bli stort. Nej, man får tänka på sig själv. Man får vara lite självisk på den här nivån.«

Under sina år i utlandet har Zlatan vunnit holländska ligan två gånger och den italienska fem. 2008/2009 blev han förste svensk på ett halvt sekel att ta hem den italienska ligans skytteliga.

Det var ganska givet att han skulle gå vidare. Och han skulle, för första gången, göra det utan att tvingas bränna broar bakom sig. Som han gjorde i Ajax och som han gjorde i Juventus.

Den här gången lämnar han Inter med fansens goda minne; när Barcelona och Inter möts i Champions League kommer blåsvarta interistas att applådera sin förra storstjärna, som en gest för att tacka honom för det han gav dem.

För de vet, precis som vi, att Inter inte kommer att vinna ligan 2009/10. Inte utan Zlatan.

Han är en vinnare och det är därför han hela tiden måste vidare: mot nya erövringar, mot nya segrar. Om man får tro spanska källor blev han i natt såld för 440 miljoner kronor - plus Samuel Eto'o och Alexander Hleb. Jag har ingen aning vad dessa båda världstjärnor är värda, men om de ligger på drygt 200 respektive 100 miljoner snackar vi den näst dyraste värvningen någonsin, efter Real Madrids groteska miljardvärvning av Cristiano Ronaldo.

Oavsett vilket distanserar Zlatan sig här än mer från alla andra svenska fotbollsspelare genom tiderna. Han kommer att vinna Guldbollen för fjärde gången i höst. Och nästa år kommer han att slåss om ligatiteln i Europas just nu hetaste liga. Och han ska vara med och försvara Champions League-titeln.

Zlatan och Messi på topp. Nyp mig.

Molnets silverkant

Ingen tjänar på att Kalmar åker ur Champions League-kvalet, skriver Orrenius idag. Tja, möjligen Kalmar. För två månader sen var det helt uteslutet att de skulle försvara sitt SM-guld, som första lag sedan Zorans och Sörens Djurgården 2003. Nu känns det plötsligt inte så omöjligt längre. Med brant stegrande formkurva, med konkurrenter som på olika sätt börjar se skakiga ut, med CL-missen som tändvätska och utan det spelprogram som knäckt alla svenska mästare som faktiskt lyckats ta sig en bit på vägen känns det genast helt tänkbart att bucklan blir kvar på Fredriksskans.

Allons enfants de la Dammfrivägen

Inte mycket fotboll i Frankrikes hetta. Jo, ett kort samtal med emaljmålaren Francois, som förklarade hur desillusionerande det var att hålla på franska landslaget. Spelare som bara tänkte på pengar, tyckte han, och spred taskig atmosfär kring sig (med Franck Ribéry som enda undantag). En nationell atmosfär där förbundskaptenen avskyddes vad han än gjorde. Förväntningar som gjorde att man aldrig kunde vara nöjd, eftersom man ju var tvungen att jämföra sig med länder som Spanien (detta när jag försökte jämföra med Sveriges insatser på sistone).

Jag tänkte att det inte kan vara lätt att hålla på den typen av lag. Men kommer hem och ser Mats inlägg och inser att det naturligtvis är precis så det är att hålla på Malmö FF.

Ord vägda på våg

Den gamle Bragespelaren Lars Gyllenvåg är numera en utmärkt speaker. Det 61:a trampbilsloppet i Vansbro kunde inte skötts bättre.

Ett glädjeämne

Mitt i denna jämmerdal, mitt i denna dystra fotbollstillvaro.

Så bryts plötsligt mönstret, någon antyder att vinden även kan blåsa åt annat håll.

Johan Dahlin.

Med en agent med samma MFF-klingande efternamn.

Man tackar.

Motivationen att bli bättre

Det låg ett meddelande på mitt mobilsvar i eftermiddags. Det lät ungefär så här:

»Tjena, det är Kent Jönsson på Sydsvenskan. Vi skulle gärna vilja prata med dig om MFF. Du kan väl ringa upp.«

Kent är en gammal kompis till mig, ändå anlade han ett närmast polisiärt tonfall. Typ: »Vi skulle vilja tala med dig om den där kassaskåpssprängningen i Beddingestrand igår.«

Det kommer en större enkät i morgondagens Sydsvenskan om problemet med MFF. Om skälet till att laget underpresterar. Jag förstår både enkäten och tonfallet. Jag lämnade Swedbank Stadion med tunga steg i går kväll. En av de största besvikelserna på flera år, kändes det som. Ännu ett kvitto på att de två målsättningar som MFF:s styrelse satt upp inför 2009 - att vinna svenska Cupen och att komma Topp 4 i Allsvenskan - är ljusår från att uppfyllas.

Jag hällde upp en stor whisky när jag kom hem. Började skriva om Roland Nilssons oförmåga att leda sitt lag på den sista tredjedelen. Efter ett och ett halvt år saknas fortfarande en tydlig, offensiv spelidé. Wilton Figueiredo köptes in i sista minuten för svindyra pengar - ändå vet ingen på vilken plats i laget han ska spela.

När han igår äntligen bjöd på ett smakprov av sin berömda högerdojja, när han äntligen visade den hetta och glöd vi längtat efter i nio matcher - då bytte Roland Nilsson ut honom efter en timmes spel. Det står då 1-1 i matchen, det är hemmamatch, MFF borde gå för seger, men lagets tränare väljer att ta ut en avslutare och sätta in en "nummer 10". Tjänstefel.

För att komplicera det ytterligare borde denna mittfältare, Labinot Harbuzi, så klart spelat från start. Han tillhör startelvan, alla dagar i veckan. Det finns bara ett hållbart skäl att inte låta honom spela, och det är de diskussioner om kontraktet som förts i media, företrädesvis i Kvällsposten, där Bengt Madsens gode vän Rune Smith eldat på uppifrån. OM det ses som ett problem, från lagledningen, ska Labinot lämnat utanför truppen. Om det INTE ses som ett problem ska han spela 90 minuter.

Snacket om »mentalt sliten« är så urbota dumt. Ses på Rasmus Elm. Han har spelat i två landslag och var ändå självskriven ledare i Kalmar FF igår. Där har ni skillnaden mellan Nanne Bergstrand och Roland Nilsson. Där har ni skillnaden mellan ett lag i harmoni och ett lag i disharmoni.

Jag sov oroligt, drömde för en gångs skull inte bara om golf. I morse låg där ett mail från min gamle vän Hans-Ola. En klok man, vi lärde känna varann redan i fjärde klass. Idag bor han i Göteborg, men han är medlem med årskort i MFF sedan många år tillbaka. Han skrev så här:

»Det går inte att bortse ifrån att något är fel i MFF - och att det har varit så i många år. Under Madsens tid har vi tagit ett guld - och det med en erfaren och duktig (men inte så flashig) tränare och en extrem matchvinnartyp, som året efter höll på att vinna guldskon. Talande är väl också att Prahl och Madsen/Borg verkade vara i ständig konflikt - på samma sätt som Madsen hamnat i konflikt med en massa andra människor. Raden av spelare som lämnar klubben med en - större eller mindre - tagg i hjärtat till klubben är alltför många för att det inte skall vara symptom på något sjukt. Labinot är det senaste exemplet, men Zlatan kom långt före honom, Maestro följde och på senare tid har vi sett Skoog, Yngvesson, Yksel, Anders Andersson och Jocke Nilsson följa samma mönster. Man talar om att spelarna inte längre visar någon klubblojalitet, men hur är det med MFF:s "spelarlojalitet" och personalpolitik?«

Helt rätt. Det går att kritisera Roland Nilssons brist på taktiskt snille, hans coachning - varför fick stackars Jiloan Hamad spela 90 minuter igår, medan (som sagt) Wilton och Agon Mehmeti byttes ut? Men bristen på framgång för MFF går längre tillbaka än så. Den ende tränare som på allvar vågat ta upp kampen mot Madsen och Borg är också den tränare som skördat flest framgångar. Vi är många MFF:are som sneglar avundsjukt uppåt i tabellen eller, om man så vill, bort mot Vångavallen, bara två mil från var jag sitter och skriver just nu.

Min vän Hans-Ola fortsatte i sitt mail:

»Vi har den bästa ekonomin, bytt tränare, köpt spelare, duktiga juniorer, en ny stadion, ensamrätt på fotboll i rikets tredje största stad etc etc, men ännu en säsong hamnar vi långt långt från de av styrelsen själv uppsatta målsättningarna. I alla "branscher" hade detta inneburit ett byte av ledarskap. Vore det inte hög tid att städa trappan högst uppifrån också i MFF?«

Ett delikat uppdrag. Bollen spelas härmed, från backlinjen, upp till Pelle Svensson, på topp. Vi vill inte att fler begåvningar ska lämna MFF med en tagg i hjärtat. Framför allt vill vi att Labinot Harbuzi ska motiveras att stanna säsongen ut. Om det funnits en vettig dialog mellan ledning och Harbuzi, skulle vi sluppit pajkastningen i Kvällsposten.

Avundsjukt läser jag, i dagens Sydsvenskan, vad Rasmus Elm säger:

»Jag har fullt fokus på Kalmar nu. Det andra kan jag varken påverka eller styra över. Min motivation är inte att komma bort, utan att bli bättre.«

Sommar och sol (2)

På stranden i Cap d'Agde gick en man som var skrämmande lik Peter Antoine fram och tillbaka i vattenbrynet. Detta ledde till följande vetenskapligt utformade lista över fotbollspersonligheter som det vore mest skrämmande att se i tangabadbyxor på stranden:

1) Harry Redknapp
2) Alex Ferguson
3) Vicente Del Bosque
4) Sepp Blatter
5) Lars-Åke Lagrell

Presskåren är utom tävlan i detta sammanhang.

Snart: FOTBOLL

I morgon börjar den viktiga fotbollen igen. 16.00 på Söderstadion.