05 januari 2010

Olssons pastejer

Nytt år, nya förhoppningar. Men fortfarande ockupation av Västbanken, ockupation av Tibet och svenska fotbollsjournalister som ser världen genom sin egen navel. Mats Olsson, som gärna vill framstå som, och i sina bästa stunder verkligen är, en fri och obunden röst, framträder här återigen som talesman för sina egna kårintressen. Jag undrar om inte Lars Lagerbäck ler lite mjugg där han sitter och dricker kaffe bland pärmarna på Förbundskansliet. Här har han och hans buttra personlighet målats ut som det största hindret för landslagets rykte i världen, här har hans efterträdare mer eller mindre handplockats i egenskap av halsduksklädd spelevink och pressdomtör. Hur länge tog det innan även han ansågs ha ett "katastrofalt" handlag med media? Hur länge tog det innan Mats Olsson och alla de där andra som äter Förbundets kanelbullar för att sedan muttrande och svärande gå ifrån presskonferensen utnämnde dett bristande handlag till det absolut viktigaste delen av hela förbundskaptenns yrke?
Jag vill inte mer. Jag vill inte vara instängd i denna paranoida värld av självbespeglande, självbekräftande mummel. Jag vill inte läsa en enda rad till om den svenska förbundskaptenens förhållande till journalistkåren. Är det nån som kan tipsa om vem jag kan läsa? Vem som fortfarande har tillräckligt mycket yrkesheder för att skriva om det hon eller han har betalt för att skriva om, stället för att gnälla om sig själv och sina villkor?

14 kommentarer:

Anonym sa...

Dags är det. Inte bara för fotbollsjournalister. Vem vet var? Inte jag.
/ Poppy

Malena sa...

Jag håller verkligen med.

Tyvärr blir man ju indragen och börjar tänka lika småaktigt. Jag tror att jag har försvarat Lagerbäck betydligt hårdare just eftersom landslagsjournalisterna har förklarat krig emot honom, och känner mig automatiskt väldigt skeptisk till Hamrén just för att han beskrivs som så himla charmig.

Jesper sa...

Malena: Ja visst. Jag inser att min inlägg är en del av samma slutna system. De där människorna lyckas dra in en i sin egen värld, precis som narcissister och dramadrottningar alltid lyckas med. Det är det om gör mig så ursinnig. Du som kan jämföra, är situationen något liknande i Italien?

Malena sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, har inte tänkt på jämförelsen. Men att diskutera huruvida en förbundskapten är bra på att "hantera medierna" - det finns ju inte. Ingen skulle komma på att ta upp en sån sak, det skulle ju vara helt skrattretande.

Jag tror att det skulle vara mycket långt under de flestas värdighet att diskutera sina egna arbetsvillkor på det sättet som svenskarna gör eller explicit beskriva sig själva, "medierna", som en faktor.

Det betyder väl i och för sig inte att de italienska journalisterna är bättre på att beskriva verkligheten eller att de är mer oberoende. Men det skulle vara väldigt pinsamt för dem att prata om såna saker. De anpassar sig istället.

Kanske finns det i svenskarnas klagan något av inställningen att makthavare själva ska ställa upp och göra sig tillgängliga för granskning (eller i det här fallet för att vara glada och trevliga eller vad det nu är), och på det sättet tänker man knappast i Italien.

Men jag antar att själva grundförhållandena är samma överallt, alltså att medierna och fotbollsförbundet i det stora hela har samma intresse och ingår i samma apparat, men har kortsiktigt olika metoder och det uppstår någon slags skenkonflikt.

Har för mig att när jag läste All Played Out för ett tag sen om det engelska landslaget -90, så påminde relationerna mellan den engelska presskåren och fotbollsförbundet väldigt mycket om Sverige nuförtiden.

Jesper sa...

Det är just den där elementära värdigheten jag saknar hos Olsson och de andra. Det är fan som att lyssna på en hypokondriker som gnäller över sin senaste krämpa. Vem tror de vill lyssna?

Hermann Dill sa...

Håller med dig hundra procent Jesper. Det är väl egentligen allt jag har att säga.

Malena sa...

Ja, det är ju exakt lika pinsamt för de svenska journalisterna som det skulle vara för de italienska. Men de fattar det inte själva.

Insu sa...

Aftonbladets nu nedlagda sportmagasin hade för några år sedan ett långt VM-reportage, som handlade om en enda sak: relationen mellan landslaget och medierna under turneringen i fråga (jag minns inte vilken). Aftonbladet skröt om sin förnämliga journalistik medan jag själv bara var uttråkad. Exempelvis Offside-redaktionen hade inte ens övervägt att ta in ett sådant navelskådande reportage, som möjligen hade kunna vara intressant läsning i journalisternas facktidning.
Under de senaste olympiska spelen har vi också fått läsa spaltmetrar (inte minst av Mats Olsson) om vilka OS som är bra respektive dåliga ur en enda utgångspunkt: vilken service journalisterna själva har fått.
Så jag instämmer helt och hållet med Jesper.

Ulf sa...

Insu: Visst var det Bladet efter Tysklands-VM?

Insu sa...

Ulf: Ja, det känns bekant. Det kanske var huvudtidningen och inte sportmagasinet. Men samma skribenter.

Hermann Dill sa...

Jag tror texten ni syftar på var med i Sportmagasinet 2004, och den skrevs av Laul.
När den kom var fenomenet att beskriva medias förutsättningar etc runt landslaget förhållandevis ny, så då upplevde jag inte den som onödig, jobbig eller äcklig. Men sedan dess har det blivit hyperinflation flera gånger om...
Ska man dra det till sin spets så kan man diskutera Offsides mest omtyckta text någonsin (The Koburi Way) också. Fast den texten tycker jag funkar än i dag, eftersom udden mer är riktad mot övriga sportjournalister.

Jesper sa...

Hermann: För mig är ju inte problemet i sig att journalister beskriver sin situation. Problemet är när de inte gör det på ett spirituellt och humoristiskt sätt, som Mattias gjorde, utan tvärtom med ett harmset och självrättfärdigt tonfall.

Mats sa...

Dessutom: Mattias reportage, som var, om jag minns rätt, på historiska 107 tusen tecken, handlade ju om hemskt mycket mer än journalisters arbetsvillkor. Ett obetalbart stickspår om Patrik Sjöberg. Till exempel. Fan. Jag måste läsa om det.

Patrik sa...

Tack för allt!