Under de sista fem minuterna av matchen dök inläggen plötsligt ner i straffområdet hos Rubin Kazan. På fem minuter skapade Barcelona lika många målchanser som under hela matchen i övrigt.
Kommentatorn (Strömblad, tror jag) undrade med all rätt: »Varför gjorde man inte detta tidigare?«
För oss som älskar Barcelonas »possession football«, som njuter av de omöjliga insticken och de otippade löpningarna in bakom backlinjen, kan det (också) ibland vara en plåga att se dem. Som när man möter ett så positionsäkert, välorganiserat och konditionstarkt lag som de ryska mästarna.
Vi har sett det förut. Barcelona får inte ytorna, straffområdet krymps ihop så fort de går till anfall. Och är man då så grymt kontringseffektiva som Rubin Kazan, ja då kan det sluta så illa (med mina ögon) som i tisdags kväll.
Sällan har man saknat Thierry Henry en kväll som denna, en spelare som faktiskt vågar ta de där skotten utifrån, som kan bryta mönstret. Ja, om nu inte Barça gör som sista fem, att man spelar något som påminner om traditionellt 4-4-2.
Överhuvudtaget skjuts det alldeles för lite i modern fotboll. Och om det skjuts så skjuts det så illa att man förstår att den där med skyttet inte är prioriterat på träningarna.
Som ni säkert förstår tänker jag på Malmö FF.
Jag satt och led igår kväll framför GAIS-MFF. Det slutade med 20-6 i avslut för MFF, och ändå kom vårt enda mål på en straff. Jag satt och tänkte på Roy Andersson, guldbollvinnaren, landslagsmannen, pappan till Patrik och Daniel - och den spelare som gjort näst mest matcher för Malmö FF genom tiderna. (Utan knäskadan det sista året hade han lätt passerat Krister Kristensson. Roy gjorde 623 matcher, Krister gjorde 626).
Jag tänkte på Roy och vad han berättade för mig när jag porträtterade honom i min bok "Blått ett lag". Roy tillhörde ju en generation då det fortfarande fanns ökända skyttar i landslagen. Spelare som Ari Haan, Teofilo Cubillas och Peter Lorimer. De sköt på det mesta som rörde sig. En frispark från 35 meter var en giftig målchans.
Roy sa:
»Jag försökte alltid träffa inom ramen, jag spred sällan bollarna. Det var dels stor chans att man fick en touch på frisparken, dels fanns det en väldigt stor möjlighet att vi kunde vara etta på returen. Våra spelare var ju oftast rättvända, det är svårare som försvarare att vänta på en retur.«
Det där senare gällde visserligen mest på frisparkar. Men Roy lossade kanonen annars också. Och alltid var det någon som rusade på returen.
Jag messade till min kompis Jim igår:
»Det var bättre på Tore Cervins tid. Då hade vi alltid en anfallare som högg på returerna...«
Jim svarade:
»Och Lasse var ännu vassare...«
Oavsett om man växte upp med 70-talets eller 80-talets MFF, så kan man sakna de giftiga avslutarna, de som alltid stack på de här skotten (som vi också saknar) för att kunna peta in ett skitmål, som räknades precis lika mycket i protokollet.
Spelare som var beredda att offra några tår eller en arm för att komma först på bollen. Var är dom idag?
Jag satt alltså och stönade igår. Visst sköt MFF - men generande illa. I veckan valsade det runt en video på nätet om en stackars Hull-spelare som fick till ett avslut (i bortamatchen mot Fulham) som gissningsvis hamnade i Themsen.
Men de skott som avlossades igår, av (fritt ur minnet) Ricardinho, Guillermo Molins (som inte hade många rätt igår), Jiloan Hamad och Edward Ofere - hade nära nog platsat i samma video.
Jag anbefaller härmed akut skott-träning på MFF:s återstående träningar. Och jag kräver att Tore Cervin kallas in som specialkonsult för att visa fördelen med att rusa på mål, för att snappa upp en eventuell retur.
Som video till de här passen kan jag rekommendera Cervins 3-1-mål i kvartsfinalen mot Wisla Krakow. Titta noga hur han springer i exakt samma ögonblick som Roy tar sin ansats. Han är klart först på bollen, sekunder före de polska backarna.
Jag kan titta på det hur många gånger som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar