En vanlig psykologisk mekanism när människan hotas av vidriga framtidsutsikter hon inte har någon kontroll över är att bestämma sig för att det hemskaste alternativet är oundvikligt. På så vis har man redan på förhand accepterat det värsta och kan unna sig att glädjas om ens farhågor ändå inte besannas. På så sätt har jag förhållit mig till ett eventuellt AIK-guld.
Nu visar sig dock IFK Göteborg lika envetna i att gneta fram segrar som megalomanerna från Solna. Jag hoppas bara de inser vad de gör när de på det här viset leker med våra förhoppningar. Ska de ta det så här långt ska de också vinna, annars blir det psykiska lidandet för oss alla dubbelt så svårt.
24 oktober 2009
Väck ej det hopp som sover
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, AIK eller Blåvitt? Här snackar vi inte precis om en win-win-situation. För mig är det lika illa, oavsett vilket, och eftersom inget annat lag hotar dem och jag inte kan göra något åt det, så kan jag lika gärna ta en whisky och projicera mitt fotbollsintresse i annan riktning.
Till exempel hoppas jag löjligt mycket att ÖIS ska klara sig kvar.
Lustigt, jag tänker likadant. Fast tvärtom.
(För övrigt undrar jag om inte AIK:s eventuella storhetsvansinne är ett resultat av att andra tillskriver AIK ett storhetsvansinne. Hönor och ägg.)
dennis: Nja, AIK:s storhetsvansinne betraktar jag som ett objektivt konstaterbart faktum. De är allmänt stöddigare än IFK Göteborg, fastän de inte vunnit ens en fjärdedel så mycket, och de är lika stöddiga som Malmö FF, trots samma förhållande där. Detta är också skälet till att jag så ogärna vill se dem vinna. Däremot skulle jag gärna se Assyriska ta sig upp igen. F d sportchefen Charlie Sharro, som jag fikade med idag, ville f ö helst se Djurgården som motståndare i kvalet, men trodde på Örgryte.
Skicka en kommentar