Att vara Samuel Holmén

Ni vet. Det var bättre förr. Bättre smeknamn och allt sånt. Hette man Samuel Holmén så fick man kanske heta »Lill-Hinken«. Vilket, i sin tur, antydde att det fanns en »Stor-Hinken« en gång, eller i alla fall en »Hinken«. Vilket, i sig, antydde att Samuel hade en pappa eller en storebror som hade spelat fotboll i (sannolikt) samma klubb. Vilket då för oss till det sorgliga kapitlet om klubblojalitet...

Och kanske är det så att färglösa smeknamn och färglösa spelare walks hand in hand. Samuel Holmén kallas nämligen inte »Lill-Hinken«.

Han kallas - »Sampa«.

Jag menar. »Slampa« hade ju i alla fall varit lite roligt. Men »Sampa«.

Och just idag erbjuder den ständigt rappa och förträffliga Fotbollskanalen möjligheten att chatta med denne »Sampa«.

Jag har ju suttit här under förmiddagen och skrivit ett antal blogginlägg, en sjuhelvetes massa mail; en hiskelig mängd bokstäver har helt enkelt smattrat iväg ut i (det som min vän Halvar kallar för) sybehörsrymden.

Men här gör jag fan i mig halt på stället. Jag blir mållös. Tangentbordet fryser till is.

Jag har inte en enda fråga till »Sampa«. I min nöd vänder jag mig då till Fotbollskanalen, som föreslår:

»Hur det är att spela i landslaget och Bröndby, vilken som är hans favoritmusik och lag och hur högt han siktar. Och hur är danskarna?«

Mnjä, jag tror inte det. Allvarligt, vem bryr sig om Bröndby? Och jag vill absolut inte höra »Sampa« svara att han »är allätare, lyssnar på allt möjligt, det som lagkompisarna spelar i bussen«. Och jag tror, ärligt talat, inte han har en enda värdefull analys att göra om danskarna inför den 10 oktober. Bara för att han spelar i Bröndby. Inget som jag inte kunnat räkna ut i förväg i alla fall.

Så jag får lämna in blankt klockan tre i eftermiddag. Det smärtar, nu när man hade chansen och allt.

Men vänta. Kanske ändå. Jag kan ju fråga hur det känns att kallas »Sampa«.

Känns som nationen håller andan.