02 september 2009

Lagerbäcks nummer på displayen

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte behöva tänka på det där laget igen. Det har blivit som ett dåligt samvete, som en jobbig loser till kompis som man vet att det inte kommer att bli roligt att träffa, men som man inte tycker sig kunna nobba. Man vet man kommer att bli indragen i något man inte har ansvar för men ändå kommer att kleta sig fast på en, man vet man kommer att få jobbiga förtroenden om nån ex och bli avkrävd medhåll i konflikter där man egentligen håller med antagonisten, man vet man kommer att börja snegla på klockan vid tiotiden, dra ut på avskedet en extra timme och sen hata sig själv både för att man gick för tidigt och för att man inte var karl nog att gå ännu tidigare.

Man vet man borde låta bli att bry sig, men man kan bara behålla den inställningen på distans.

Och nu ser jag här på displayen att det är du, Lasse, som ringer igen. Trycker jag bort och tar samvetskvalen? Svarar jag och låter mig dras in igen i ditt förlorarliv, med ditt förlorarlag?

Hur jag än gör så blir det fel.

2 kommentarer:

Max L. sa...

He he...vi är tydligen fler.....

Staffan sa...

Bra liknelse, även om det för min del har gått så långt att det känns som när man känner igen numret som ett telemarketingföretag och man vägrar svarar med den tröstlösa förhoppningen att de nog inte kommer ringa igen.