Söderstadion 23 september 2009

Det är en sån där dag när jag ångrar att jag en gång i tiden blev intresserad av fotboll över huvud taget. Vad känner man efter ännu en miserabel afton på Söderstadion?

1. Vårt lag är inte tillräckligt bra och resultaten är logiska. Vår enda stjärna - Rami Shaaban - tycks totalt omotiverad. Han har egentligen inte gjort en avgörande räddning på hela säsongen och det duger inte. Dessutom utstrålar han inte vilja att syssla med toppfotboll. Intervjusvaren är påfallande ofta "skadan får ta den tid det tar" och liknande. Vilket inte behöver vara felaktig hållning, men kanske inte den man vill ha när allt håller på att falla samman.
När det gäller utespelarna finns vissa kvalitéer, men det är sådana som skulle behöva bättre omgivning för att komma till sin rätt. Ta Sebastian Castro-Tello - han förväntas både vara framspelare och målskytt men är inte tillräckligt bra för att axla dessa roller i motgång.
Vi har ett rutinerat utlandsproffs i Fredrik Söderström som jobbar och sliter men kan misslyckas med enkla passningar. Det är lite förvånande att han överlevt alla dessa år i sydeuropa med sådana uppenbara brister i tekniken. Våra nyförvärv från de senaste åren, med undantaget Igor Armas, har inte alls lyft laget utan platsar enbart i brist på annat. När sydafrikanen Nathan Paulse ska ta emot bollen studsar den fyra meter framåt. Vlado Zlojutro från Husqvarna kom in som en frisk fläkt på kanten men är trots allt en div 1-spelare och blir inte allsvensk över en natt. De två sommarbrassarna Claudio och Rafael gör varken till eller från. Och så vidare.

2. Dessa återkommande publikskandaler är sorgliga. Nu tänker jag inte främst på att det tändes bengaler, detta inslag förtjänar visserligen en egen diskussion men var i går egentligen något som skedde oberoende av den övriga upploppsstämningen. För allmänheten såg det säkert inte ut så, men just den här gången råkar jag ha så pass mycket insyn att jag vet att bengaleldandet inte hängde ihop med de andra händelserna som fick domaren att bryta matchen i tio minuter.

Jag har alltid tyckt att det finns ett visst berättigande i spontan vrede i samband med fotboll. Att elitidrotten skapar känslor är en del av poängen med den. Men det som händer på Hammarbys matcher är att vissa krafter ser det som ett egenvärde i att det ska vara stökigt. De bara väntar på en situation liknande den i går när Bajen i ett utsatt läge får en straff emot sig. Det de behöver är ett läge när även vi andra, som inte är våldsromantiker, också känner missnöje och vanmakt över matchutvecklingen och visar det. Vid dessa tillfällen bidrar vi till att skapa den dynamik som krävs för att utlösa upploppssituationer.
Nu när jag formulerat mig så inser jag att det blir lite problematiskt i framtiden, jag borde kanske ta konsekvensen och följa fotbollen på ett annat sätt än jag gör nu. Men jag kan inte riktigt acceptera att det inte skulle funka med en hängiven publik som visar både glädje och ilska (rituell och spontan) utan att det leder till nedrivna stängsel och folk som försöker ta sig in på planen.

3. Bråken i går handlade det inte bara om Martin Hansson och dålig fotboll, även ett utbrett missnöje med att klubbens ledning på två säsonger förvandlat en stadig medaljkandidat till ett lag i förfall kunde kanaliseras. Det missnöjet delas av många och är inte bara något som drivs av kepskillarna i KGB. Jag är ju en av dem som går på årsmöten och har därmed röstat fram nuvarande styrelse (som i sin tur tillsätter klubbledningen). Uppenbarligen har jag inte röstat på tillräckligt bra kandidater, för den här utvecklingen är inte rimlig. Hur kan Hammarby vara så dåligt? Vi har bra publiksiffror, får hyggligt med tevepengar, tillhör de bättre på marknadssidan. Vi borde vara där vi varit under åren 2001-2007, ett lag som återkommer i medaljstriden och då och då har chans till guld.
Även om jag själv inte deltar i ropen "avgå styrelsen" har jag full förståelse för dem som väljer att uttrycka missnöje i samband med matcherna. Det tycker jag är en supporters rättighet, att jag själv inte deltar är mer en principidé om att jag kan rösta bort dem på ett årsmöte. Det känns också som en lite för lättvindig lösning att styrelsen avgår - då får man ju faktiskt inte chansen att ställa dem till svars på årsmötet. Däremot deltog jag i ropen "Avgå KGB".