Plats för en ny profil

Om Djurgårdens två tränare sades före säsongen två saker. Det ena var att det var kul för Allsvenskan att profilen Zoran Lukic var tillbaka.
Det andra var hur Andrée Jeglertz skulle klara klivet från Damallsvenskan till Djurgårdens herrlag.

Jag gillar Zoran, men jag tror att Jeglertz första steg som allsvensk tränare hade blivit betydligt enklare att ta om han inte hade behövt gå i takt med Zoran Lukic.

Göran Aral har uttlat sig, i sin märkligt överordnade sportchefsroll.
Han säger att han själv blev överraskad av Zorans beslut.
Han säger att spelarna inte blev överraskade, att de känt att något var på gång.
Han säger att det delade ledarskapet inte har fungerat som klubben hoppats.

De två första uttalandena är mest lustigt motsägelsefulla, det sista är märkligt.
Här organiserar sig klubben för att bygga om och bygga stort, den tillsätter en ny sportslig ledning, den ska ta tillbaka förlorad mark. Och så tussar man ihop två tränare som aldrig har träffats, som aldrig har pratat taktik eller fotboll med varandra, ger dem en taktiktavla med 4-3-3 inristat - och håller tummarna för att de ska finna varandra.

Visst är det märkligt? Men det är väl så man gör i näringslivet också, på företag, på Aftonbladets kulturedaktion och i fotbollslag. Ibland funkar det, ibland inte.

Jag kände samma tvekan när Håkan Mild gav tränarjobbet till sina gamla lagkompisar Stefan och Jonas. De började heller aldrig prata träningsupplägg med varandra förrän kontrakten var påskrivna. Men de hade åtminstone spelat i samma lag i ett antal år.

Jag ser fram emot att se Jeglertz, hoppas att han kan bli en profil. Jag kommer att sakna Zoran en smula. Fast han kanske kan ta över Öis innan serien startar igen.