Nåja. Vad är en bal på slottet?

"Han missar", sa jag till Anders när Guillermo Molins gick fram. Det sa jag å andra sidan när Berg, Lustig, Bjärsmyr, Rasmus Elm och Rasmus Bengtsson gick fram också. Efterklokhet bygger alltid på selektivt minne. Det kan dock sägas att det naturligtvis finns en lag som säger att det lag som varit utspelat, alternativt varit i kraftigt underläge under en match kommer att vinna straffläggningen. Precedensfall: Holland-Italien i EM-semifinal 2000, Milan-Liverpool i CL-final 2005. Fast det existerar en tilläggsklausul som säger att om det lag som varit i underläge kämpat sig tillbaka till ett överläge under mstchens själva gång, då blir det det laget som förlorar straffläggningen. Den tilläggsklausulen tillämpades igår. Det var under förlängningen detta var Sveriges match, men i det ögonblicket pipan gick för straffläggning var det Englands igen.

Det är tur att vi finns, som gör att länder som alltid förlorar på straff kan återfå självförtroendet igen. Först Holland, nu England.

Sen var det oförsiktigt av Johan Dahlin att ge sig in på en irriterande-beteende-tävling med Joe Hart. Harts sätt att räcka ut tungan, vicka på den och slicka sig på nästippen avslöjade så tydligt det rutinerade Premier League-proffset. Man förstod att Stuart Pearces två år av straffläggningsträning hade lönat sig, och i fallet Hart fanns det ju uppenbarligen så mycket naturlig talang att bygga på.

Jag undrade också vad som skulle ha hänt om det fortfarande stod lika efter tio straffar. Rimligen skulle stackars Robin Söder ha varit tvungen att linka fram och skjuta då, eftersom han formellt sett inte kunde bytas ut.

Med sådana här funderingar får man försöka skydda sig mot känslan av bitterhet över att detta svenska lag hade förtjänat så mycket bättre. Ingenting, absolut ingenting, fick det att kännas som om de skulle kunna komma tillbaka när de stod 0-3 i början av andra halvlek. Det var sömnigt, England såg ut att kontrollera matchen utan att egentligen behöva anstränga sig så mycket, jag och Anders började snacka om att ta ner en parabolantenn som blivit kvar på balkongen i lägenheten där jag precis flyttat in istället.

Och sen var det ju Sverige som spelade. När hände det senast att Sverige hämtade upp ett 0-3-underläge i paus? När hände det senast att Sverige överhuvudtaget låg under med 0-3 i paus? (Det hände i Belfast hösten 1980, om vi räknar tävlingsmatcher, och då blev 0-3 också slutresultat) Sen trädde Molins och Berg in i handlingen och parabolantennen fick sitta kvar. Upphämtningen känns fortfarande overklig och kanske är det den overklighetskänslan som gör straffnederlaget lättare att bära. Särskilt som det var upphämtningens stora hjältar, Marcus Berg och Guillermo Molins, som missade straffarna, medan syndabocken Bjärsmyr satte sin. En folkhemsartad utjämningsprincip opererade trots allt i detta ofolkhemskt dristiga landslag, och det var som det skulle, på något sätt, eftersom Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg har stått för allt som är fint och värt att bevara i den svenska modellen, omsorgen, snällheten och tryggheten, och det var det som låg bakom hela denna dristighet. Det kändes bra att ta med sig. Jag tog ner parabolen efter matchen istället, tittade ut över Skanstull där sommaraftonen stod ljus över trottoaren översållade med gamla tidningar och nerrivna affischer. Nåja, vad är en bal på slottet? tänkte jag.

Slutord? Låt mig citera Olof Lundh: "Tekniska. Kvicka. Nyskapande. Vårt sexiga U21-landslag. De terränglöpare som springer i A-landslagets tröjor är långt borta... laguppställningen är en våt dröm för dem som förfasats över Lasse Lagerbäcks landslag..." Ah, lyssna på namnen! "Kennedy Bakircioglu, Tobias Linderoth, Nisse Johansson, Fredrik Berglund och Pontus Farnerud". Ur Offside 4/2000 som jag precis hittade i en flyttkartong.