Nick Hornby formulerade det som så att nuet, för fotbollssupportern, "krymper till ett knappsnålshuvuds storlek". Varje match är en upprepning av tidigare matcher, varje match fogas in i ett långt kontinuum av matcher. Troligen är det därför vi alltid är så besatta av att leta tecken i det förflutna för att få någon indikation om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Tecknen inför semifinalen i U 21-EM är dock motsägelsefulla.

Hoppingivande - eftersom vi får möta England, som vi alltid slår, i stället för Tyskland, som vi alltid förlorar mot.

Hoppingivande - eftersom en 3-1-seger över Serbien (nåja, Jugoslavien) i en stenhård tillställning ledde till vår hittills enda internationella titel, OS-guldet 1948.

Nedslående - eftersom Wernblooms avstängning i semifinalen oundvikligen leder tankarna till hemma-EM 1992 och Schwarz avstängning i semifinalen mot Tyskland.

Dock ska sägas att den andra avstängningen 1992 drabbade Patrik Andersson och inte den tidens motsvarighet till Emir Bajrami, Anders Limpar (Limpar petades ändå i semin). Det hade varit ack så mycket värre med Bjärsmyr avstängd och ändringar i två lagdelar. Själv tycker jag nog att det är bra att ha ett nederlag bakom sig, och att 1-2-förlusten mot Italien på så vis nog kan visa sig fördelaktig ändå. Överhuvudtaget har Sverige visat sig imponerande bra på att komma igen när det har gungat, både efter Vitrysslands ledningsmål och efter Serbiens reducering igår. Kunde ha blivit psykologiskt jobbigt och väckt minnen av Trollhättan 2006 och EM-semin 2004, särskilt som palavern dessförinnan slutade med ett gult kort till vardera laget och inte ett rött till serben, som hade varit helt rimligt.

Men nej, jag vill inte ha Labinot Harbuzi från start. Ändra inte en fungerande modell, det är lärdomen jag drar från 1992. Harbuzi är bra att ha i bakfickan om det skulle gå snett, men från start tror jag inte på honom. Om han inte kan finna sig i att spela på kanten?