Ingenting om Lützen

Krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister. Jag trodde det var Gustaf Vasa som sa det, men jag upptäcker att det var Gustaf II Adolf. Avskedstalet till ständerna före avfärden till Tyskland, säger Bevingade Ord. Det var meningen som fanns i huvudet på mig när jag vaknade efter matchen igår, men jag tänker inte försöka vrida någon större symbolik än så ur det. Det går liksom inte att pressa in Lagerbäck i någon metaforik med Lützen, ärorika svenska vapen och hjältedöd på slagfältet. Det är ju därför jag har gillat honom.

Nej, om Lagerbäck har stått för någon svenskhet är det samma tradiga svenskhet som den skäggige gubben som kom på cykeln när jag lämnade vallokalen imorse. Jag kom dit tidigt, som man gör när man är småbarnsförälder, och gubben med skägget var den första valsedelsutdelare som anlände. Han ställde sin rostiga gamla DBS mot en häck, krängde på sig ett band som det stod Miljöpartiet på och plockade upp valsedlarna ur en papperskasse från Konsum. Det rörde mig, precis som det rörde mig att gå in och rösta med treårige Vilhelm i handen, att stå där framför bordet där fyra frivillga människor sitter och kollar röstkortet, bockar av namnet i vallängden och lägger kuvertet i lådan. Det är stillsamt, det är icke-teatraliskt, det är svensk medborgerlighet och det rör mig. Jag la en socialdemokratisk valsedel i kuvertet, inte för att jag brinner för sossarna på något sätt - jag tror inte de på allvar har tänkt igenom varför polska hantverkare gör ett bättre jobb än svenska - utan för att det var det bästa alternativ jag kunde fundera ut just nu i striden mellan alla dessa goda och motstridiga principer. Ett pragmatiskt, oentusiastiskt, förnuftigt val; ett Lasse Lagerbäck-val, hlt enkelt. Ett uttryck för samma oheroiska mentalitet som gör att vi har vår nationaldag på ett datum när grundlagen stadfästes och inte när en eller annan kung lyckades ta död på sina motståndare eller själv bli tagen död på.

Och ändå: krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister.

Jag satt bland tomma ölburkar och hopskrynklade chipspåsar sent igårkväll och såg på en typisk östeuropeisk fotbollarena på tv. Enorma löparbanor, kuslig elljusbelysning, ett märkligt burkigt läte från en publik som lät som om den var instängd i en container som hängde från en lyftkran. När Portugal missade en chans på två minuters övertid skrev jag ett sms till Ulf: "bara 1-1 för Portugal i alla fall". Sedan tofflade portugiserna in en höjdboll till i straffområdet och nån hoppade högre än en klantig målvakt, ungefär som Kennet gjorde mot Rumänien när det begav sig, och så fick jag radera det sms:et.

Jag antar att alla uträkningar finns i tidningarna, men själv kan jag bara komma fram till att detta, i princip, är kört. Även om vi vinner alla återstående matcher måste vi fortfarande hoppas på att inte Portugal gör detsamma och med fler plusmål. Ett sånt läge har vi inte haft sedan Tommy Svenssons sista kval, det gick inte då, och det finns inget riktigt skäl att anta att det skulle gå nu.

Och det var Tommy Svenssons sista kval jag tänkte på igår. Visst, Bosse Peterson piskade sina käpphästar om Sveriges dåliga offensiv, men herregud, jag säger som Tommy Svensson när han fick frågan om varför Sverige inte gjorde mål mot Österrike och Skottland i det där VM-kvalet för tolv år sen. "Ja, missa straff, varför gör man det? Missa öppna målchanser, varför gör man det?" Bjuda motståndaren på billiga mål, varför gör man det, kunde man tillägga. Och jag antar att svaret, om det finns något svar, är det Kennet Andersson sa om samma kval: att man, på någon svåråtkomlig, outtalad nivå är mätt, att man inte har det där lilla, lilla extra som gör att man sätter de där chanserna, låter bli att bjuda på de där målen.

För det går inte att komma ifrån: de som såg hungriga ut, de som gjorde det där lilla extra igår, var Rasmus och Viktor Elm. Zlatan Ibrahimovic är en världsstjärna i Inter, men han är inte någon världsstjärna i landslaget: förklara det hur ni vill. Kim Källström är lika stressad och överhettad som han alltid ha varit i den gula tröjan: förklara det hur ni vill. Kanske har den pragmatiska, oentusiastiska modellen spelat ut in roll. Kanske hade vilken modell om helst spelat ut sin roll efter elva år med samma ansikte.

När jag stoppade om min tioåriga dotter igår slog det mig i alla fall att Sverige, under hela hennes liv, har kvalat in till slutspel. "Jag tycker att de alltid förlorar när det blir viktiga matcher", sa hon. Hon har vant sig vid en nivå där förlusterna mot Tyskland i VM, mot Spanien och Ryssland i EM, har varit den första viktiga matchen, vägen dit mest formaliteter. Nu blir det annat av. Krukan gick så länge till vatten att hon slutligen brast. Och vi har nog ingen stormaktstid framför oss ändå.