Theirs but to do and die

Jag anade redan i förväg att AIK i år var en motsvarighet till Djurgården vid samma tidpunkt i ifjor. Ett enkelt inledningsprogram, ett par segrar, en serieledning som haussats upp i tidningarna på grund av klubbens status som huvudstadslag. Låt oss säga att inget igår gav mig skäl att ändra den uppfattningen. Så fort riktigt motstånd infann sig sprack den svartgula ballongen med en smäll. Jag upptäckte i alla fall att det inte bara är den omotiverade förväntanstyngden, den som alltid bär fröet till besvikelse inom sig, som förenar AIK och det engelska landslaget. Nej, de förväxlar på samma sätt adrenalin med framåtanda, kastar sig in i tacklingar och anfall stressar iväg inkast för att visa publik och tränare att de minsann brukar allvar. Som igår, när Helsingborg ledde och de slungade sig framåt som den lätta brigaden vid Balaklava fast det återstod en dryg halvtimme av matchen. Helsingborg utnyttjade situationen på ungefär samma häpet tacksamma sätt som Spanien i åttondelsfinalen mot Danmark i EM 1986, och hade det blivit fem mål här också hade det inte varit en oproportionerlig utdelning på alla chanser.

Sen är det en annan femma att HIF inte kommer att kunna spela så här när de möter ett lag som inte är lika angelägna att kasta sig i gapet på dem. Spöket från Ljungskilematchen på Olympia ifjor har de nog inte helt befriat sig från än. Det måste de göra om det ska bli guld. Men tills dess är det festligt med Rasmus Jönsson, vars hela uppenbarelse utstrålar Åshöjden. Det är inte bara det att han kommer från Åshöjdentrakter och på småklubbmanér spelar i anfallet med en kille som kunde vara hans farsa, det är den där långa, skrangliga kroppen, den rosiga hyn och den spretiga morgonkalufsen som gör honom till en kombination av Björn Backe och Storken.

Om AIK är Djurgården 2008, vad är då Djurgården 2009? Tja, Djurgården 2004, kanske, sist de försökte sig på att ha Zoran vid rodret. Med känt resultat. Och Malmö FF 2009 är Malmö FF varenda år under den senaste tjugoårsperioden, av de båda hemmakryssen mot TFF och Gefle att döma. De får tacka sin Eric Persson för att Giffarna inte ligger i Allsvenskan längre.