Hommage till Erik Sundin

Det är sådana som Erik Sundin som visar vilket flerdimensionellt spel fotboll är.

Med detta menar jag inget komplicerat. Jag menar bara att det finns två komplementära sätt att betrakta fotboll är. Det ena är upphöjt, objektivt, estetiskt och ger möjlighet att beundra lag och spelare som ett slags artister. Ur en sådan synvinkel tänker man nog inte på Erik Sundin alls, utom som en IKEA-variant av Fredrik Ljungberg, en kvick typ som främst använder sin snabbhet till att skära inför framför den förföljande backen och sedan falla handlöst.

Men det andra är engagerat, partiskt och enögt, och ur den synvinkeln är Sundin antingen en sån spelare man älskar (om han spelar i ens eget lag) eller hatar (om han spelar i ett annat). Värre retsticka än den mannen har jag nämligen svårt att föreställa mig. Att det var han som såg till att Henrik Rydström blev utvisad i höstas kom inte som någon större förvåning (även om man i det fallet nog kan tala om Karmas obevekliga lag). På Råsunda i våras, när Trelleborg mötte AIK, såg jag honom studsa upp och käbbla mot någon AIK-spelare som precis råkat nudda honom på ett oemotståndligt irriterande sätt (hörde jag rätt har han dessutom en ganska gäll och bjäbbig röst, helt perfekt för ändamålet) och tänkte att det var just såna små killar som brukade skickas fram och mucka gräl med rivalgänget förr i tiden, medan de slagsmålssugna kumpanerna lurade bakom knuten. Det är spetskompetens, om något. Och så gjorde han mål också. Trots allt jag har skrivit ovan kommer jag nog att gilla Erik Sundin även när han sitter på Helsingborgs bänk istället för att glädja folkmassorna på Vångavallen.

Bäst i test

Lite sent, men här kommer det i alla fall: grattis Jesper till DN:s betygsättning av årets idrottsböcker.
Jespers bok om svenska landslagets historia fick utmärkelsen "bäst i test".
Utan att själv läst särskilt många av de konkurrerande titlarna är jag övertygad om att BLÅGULT förtjänar det högsta betyget.

Jag passar också på att önska tre Hörnor straffs läsare god jul. Hoppas vi ses även framöver!

Jag aktar ej rang

I november 1994 låg Sverige tvåa på världsrankingen. Det var samma månad som Tomas Brolin bröt benet och allt som låg framför oss var nesa och förnedring, med bortanederlag mot Turkiet och Ungern och 1-1 hemma mot Island som omedelbara höjdpunkter. (Det gjorde att Sverige dök en smula på rankingen, men i september 1995, när vi princip redan var borta från EM 1996, var vi världstrea igen - i kraft av den oavgjorda matchen mot Japan i sommarens "för-EM" plus den hedrande 1-0-segern i en vänskapsmatch hemma mot USA får man förmoda.) Det skulle dröja nästan fyra år, till Fredrik Ljungbergs genombrott och de 2-1 mot England, tills Sverige hade något lag värt att prata om igen; det skulle dröja tio år, till Zlatans uppåtgående bana råkade skära Henkes och Ljungbergs nedåtgående, tills vi ens var i närheten av att röra oss på 1994 års nivåer igen.

I grunden visar det bara vilken humbug världsrankingen är. Vad den ger sig ut för att visa är hur bra laget har varit. Redan om det vore sant skulle det inte säga så mycket, för ett lag kan mycket väl vara Sverige i november 1994, med en hygglig närhistoria bakom sig och ett bråddjup framför fötterna. Men nu råkar den ju händelsevis vara ett uselt intrument för att mäta framgångar i det nära förflutna också, för hur skulle Grekland annars kunna vara nr 20 i världen efter ett fiaskobetonat EM-slutspel och en hemmaförlust mot Schweiz som huvudsakliga merit i höstens VM-kval? Jag frågar mig också om det är den triumfen som gett schweizarna deras överraskande goda position trots ett hemmanederlag mot Luxemburg (!) i VM-kvalen som påbackning till ett, ska vi säga, dystert hemma-EM? Vad gör lag om Israel och Bulgarien före Sverige i världsrankingen? Och om vi nu gruvar oss över vår 32:a plats, vad gör vi av det faktum att våra danska grannar och gruppkonkurrenter trots bortasegern över Portugal tynar bort på plats 37?

Nej, det finns nog goda skäl att oroa sig för det svenska landslagets framtid. Men FIFA:s världsranking tillhör inte dem.

Bojkott med resultat

Jag trodde inte att bojkotten av bortamatcher som genomfördes av AIK:s och Hammarbys supportrar under 2008 skulle få något genomslag. Möjligen på så sätt att övriga Fotbollssverige enbart var tacksamma att slippa ha med oss att göra (vilket ju också varit en av reaktionerna).
Men i och med att det blev ett år av allmän publiknedgång så har bojkotten faktiskt uppmärksammats rejält, och genomgående nämnts som en av faktorerna som påverkat publiktillströmningen negativt.
Och det märkligaste av allt är att man från centralt håll (SvFF och SEF) faktiskt tycks ha fått en helt ny syn på oss som reser runt i landet för att se vårt lag på bortaplan.
Citat från artikeln på svenskfotboll.se:

Flest bortasupportrar ger bonus
Som ett led i publikutvecklingen vid bortamatcher införs bonus för de föreningar som har flest supportrar på sin bortasektion. Åtta föreningar i Allsvenskan och Superettan kan erhålla bonus i en fallande skala från 800.000 kronor. Bonusen möjliggörs genom fotbollens avtal med Svenska Spel och de önskemål som Svenska Spel ställt vid förhandlingar om det nya femåriga avtalet.

Det här är faktiskt sensationellt. För första gången upplever jag att man ser hängivna supportrar som en tillgång, och inte ett problem.

Fotbollens vagabonder

Lika bra att inse det: somliga av oss är fast i det förgångna. Om nån frågar mig vem som har gått vidare i Champions League eller vem som leder Premier dito kan jag svara med en hjärtlig axelryckning. Det fascinerar mig inte helt enkelt. Men ge mig en bok om Svenska proffs genom tiderna och jag börjar fantisera om märkliga människoöden. Stefan Andersson från Kullens BK som spelade i Portugal (Maritimo, Rio Ave, Estoril Praia, Portimonense och Silves) mellan 1977-82, "kombinerade fotboll med arbete i resebranschen"..."bosatte sig sedan i USA". Erik de Broen, back från Gais, som spelade i australiska Brisbane Lions mellan 1974 och 1975. Och Lars Falk från Sundbyberg som spelade i Viktoria Berlin 1953-54 och Spandauer FC 1956-57, "kombinerade fotboll med arbete som svetsare men hämmades av dåliga knän."

Det var tiderna före Bosman det. Nu är sådana karriärer vanliga. Nån bland läsarna som vet nåt mer om de här tre herrarna?

Tack Sören, välkommen Bernd

Ligan för "Saker en tränare inte bör säga eller göra om han vill behålla jobbet" fick på tisdagen överraskande en ny ledare. 

Det är Real Madrids numera före detta tränare Bernd Schuster som genom sitt blixtuttalande - "Det går inte att slå Barcelona på Camp Nou. Det är deras år i år." - gick raka vägen upp på förstaplatsen. Enligt uppgift till Tre Hörnor Straff handlade det bara om sekunder innan Real Madrids president Ramón Calderón både hade kickat Schuster och anställt hans efterträdare.

Bernd Schuster var uppenbart tillfreds när han talade med Tre Hörnor Straff:

- Det borde inte gå att slå. Det här är mitt år.

Ligan har länge toppats av Sören Cratz, som har förefallit ohotad på förstaplatsen efter sin skamlösa flört med Bajenpubliken 2002.

Den detroniserade mästaren försäkrar för THS att han inte är bitter.

- Rekord är till för att slås. Jag gjorde allt jag kunde den där kvällen på Söderstadion och det är bara att gratulera Bernd.

Taktiskt byte

Läser Jonathan Wilsons "Inverting the Pyramid" om fotbollstaktikens historia. Rolig intervju med Arrigo Sacchi som angriper tanken på ett rollfördelat fotbollslag. Idén att ha Makelele som sopkvast bakom Zidane, Raúl och Figo, som det blev under hans tid som sportchef i Real Madrid, ser han egentligen som djupt okreativ. "Det är reaktionär fotboll /.../ I min sorts fotboll är den som har bollen som är regista. Men om man har Makelele kan han inte göra så. Han har inte tillräckligt med idéer för det, fast han självklart är bra på att vinna bollen. Allt handlar om specialister. Är fotboll ett kollektivt, harmoniskt spel? Eller handlar det om att ta ut si och så många talangfulla spelare och balansera dem med si och så många specialister?"

Framtiden, menar både Sacchi och Wilson, kommer att springa ifrån specialisterna. Både nickstarka mittbackar, långsamma men passningssäkra mittfältsgenier och otekniska måltjuvar kommer att hamna på historiens soptipp (Wilson pekar särskilt ut Michael Owen som den sortens spelare tiden har sprungit förbi). Frågan är om sådana resonemang har någonting att betyda för den som inte tränar europeiska topplag som har råd att köpa in de elva absolut bästa spelarna. Svenska landslaget ser sig också som en "kollektiv, harmonisk" enhet, men paradoxen när man ska göra ett konkurrenskrafttigt kollektiv av de elva spelare som står till buds för en svensk förbundskapten verkar vara att kollektivets bästa där kräver just specialisering av spelarna... Annars hamnar vi i samma dilemma som i höstas när vi skulle ha ett system som byggde på just sådana snabba och passningssäkra mittbackar som vi inte hade.

Kasta sten i hängd mans hus

"Vi måste bli bättre på skryt" tycker.... Patrick Ekwall. Isobel, vad skulle den där killen i Primary Colors använda för metafor? Biktar påven sig själv? Har björnen byggt sitt eget utedass av skog han inte har sett för bara träden? Gick gumman och köpte korv och tappade både armen och pengarna?

Försäsong - what is it good for?

Visst är det underhållande att följa Henrik Larssons omaskerade försök att att till varje pris slippa den svenska försäsongen?
Jag har tidigare skrivit om att Henke beter sig precis som vilken överårig gärdsgårdsseriespelare som helst: han vill softa under vintern och komma ut när planerna är gröna.

Inget ont i detta, den svenska försäsongen är ju sjukligt lång och mörk. Problemet är väl att spelarna är helårsanställda, man kan inte pröjsa feta månadslöner för att dom ska göra ingenting. I teorin borde man förstås kunna utnyttja all tid till att träna upp extra fantastiska fotbollsspelare, men kreativiteten, kunskapen eller den medicinska möjligheten finns uppenbarligen inte.

Nästan alla unga tränare, eller tränare som är nya på jobbet, brukar tala om att de har "en del spännande tankar om vinterträningen". Minns till exempel att Jonas Thern försökte revolutionera HBK:s försäsong genom att göra den mer italiensk (typ två veckors hårdkörning på alpsluttning). Sedan tog det bara några veckor innan han var fast i samma elljusspårsträning som generationer av svenska fotbollspelare fostrats i.

Djurgården försökte ju under sin senaste storhetstid, i nån sorts antites till allt vad fotbollsträning heter, med den revolutionerande metoden "fotbollsträning utan fotbollar". Spelarna skulle inte tröttna på själva leksaken fotbollen, de skulle längta efter den så intensivt att de under årets mörka tid tränade upp ännu större muskler.
Metoden fick till och med efterföljare, när lag som HBK och Malmö åkte på träningsläger till varmt klimat och jämna planer - för att löpträna. (Allvarligt talat: hur rubbat är inte det?)

Nu säger plötsligt Jesper Jansson i Helsingborg att "Det är kul att se att Henke mår bra och har roligt" och konstaterar att hans innebandyspel säkert gör susen för fotbollsformen. Tränare Bosse Nilsson säger att alla i HIF som har gjort över hundra landskamper och vunnit Champions League kan få njuta samma privilegium. Det är kul sagt, men man undrar om det finns en mjuk skala. Kan Marcus Lantz, som ändå varit proffs i flera länder, slippa tisdagarna?

Den som läst Offside-intervjun (finns på nätet här, scrolla ner) med IFK Göteborgs fystränare Jonas Hellberg - en skräckinjagande blandning av Gunde Svan, Göran Kropp och elak reservofficer - kan konstatera att "må bra och ha roligt" inte är det viktigaste för Blåvitts spelare i vinter.

Alltså, jag vet alldeles för lite om medicin och fysisk träning för egentligen tycka något, men trots pulsklockor och träningsdagbok i datorn känns den traditionella svenska vinterträningen helt stenåldersmässig.
Jävlar vad jag önskar att svenska spelare fick ägna tre vintermånader åt att hårdträna passningar och mottagningar i högt tempo. Eller till och med spela innebandy.