Dags för den gyllene generationen

Man har brukat tala om Portugals gyllene generation. Men faktum är att Sverige har sin egen. För sju och ett halvt år sedan körde vi på Offside en trio porträtt på framtidens svenska superstjärnor. Weman skrev om Zlatan, Göransson om Kim och Jesper om Isaksson. I förordet skrev Göransson och Regnell att ett rimligt facit efter några år vore att en av tre skulle stanna i utvecklingen, en nå bänken i landslaget och en bli europeisk toppspelare. Då var de 19. Nu är de 27 och man får väl säga att de med råge överträffat förväntningarna.
Men: en kväll som i kväll har de inte stått inför tidigare.
Efter alla skador på andra spelare ska de tre - ja, okej, Isaksson har väl gjort det ett tag - verkligen gå in och spela huvudrollen i en viktig träningsmatch. Och med huvudroll menar jag ansvar på en ännu högre nivå än de brukar ta.
Zlatan ska vara kapten, en jätteutmaning och en fantastisk utnämning av förbundskaptenen. Det finns liksom inte plats för negativt kroppsspråk eller gnäll på lagkompisarna.
Kim ska vara chefen på mittfältet. Den här gången kan han inte luta sig mot Svenssons och Linderoths slitjobb eller tycka sig ha råd med några indianare bara för att de på nåt sätt ingår i hans spel. Nu är det de som mer än någonsin är landslagets ryggrad.
Den här generationen 80-talister har kallats kaxig och gillar att kallas kaxig. Det är lätt att vara det när man bara ska vara en pikant krydda i anrättningen, svårare om man ska vara bärande beståndsdel.
Jag tror inte det har funnits en enda generationsväxling i fotbollen som kommit till enbart på beslut från tränaren. Det är alltid skador och elände som sätter stenen i rörelse. Nu är det dags för 81:orna att definitivt ta över efter sina företrädare, och lotsa in de verkliga gröngölingarna som Holmén och Safari.
Och om det stämmer att en fotbollsspelare är som bäst mellan 27 och 30, ja då kom ju alla de här skadorna ganska lägligt.
Nu åker vi.