Mörkret skilde de stridande, hvilka båda tillskrefvo sig segern.

Min vän Wille mejlar:

"Jag utropar lördagens landskamp till den viktigaste matchen i svensk fotboll på många år. Vad kan man jämföra med? Sovjet 72? England 92? Vad jag far efter är en match som liksom definierar fortsättningen, början på en epok, ett vägskäl. Om nu de vikarierande gröngölingarna som mobiliserats efter alla pensionsavgångar och skador blir massakrerade av Portugal tror jag att en känsla av pessimism och defaitism sprider sig kring landslaget - de som ska ta över duger inte. Sådana tankegångar blir lätt självuppfyllande och det kan vara det första steget mot ett öde liknande Ungerns, Helsingborgs, Leksands eller IFK Norrköpings.
Om de i stället står rycken, om fronten håller, om det blir något i stil med Sverige-Spanien för ett par år sedan, har matchen alla förutsättningar att bli den nya generationens elddop och vinnarinstinkten kan gå i arv. Och nya glanslösa kullar av niklasalexanderssöner och tobiaslinderötter kan skolas in och ta oss till slutspel efter slutspel.

Där står vi. Ska Sveaborg falla? Och är det Kim som är Cronstedt?"

Tja, det är nästan så jag önskar att han har rätt. Men jag tror mer på något som påminner om Gustaf III:s ryska krig, en teatralisk och försiktig prestigedemonstration från båda sidor som slutar med status quo ante bellum. Trots allt lär ju portugiserna inte vara helt missnöjda med 0-0 efter att ha torskat en hemmamatch redan och i vad som på förhand måste kännas som deras svåraste bortamatch. Stryk för dem, så har de förlorat VM-chansen. Dessutom är det inte särskilt ofta portugiserna vinner mot bra motstånd borta - oavgjort mot både Finland och Serbien i EM-kvalet, stryk mot Polen.

Och för vår del? Allt utom nederlag är, med dessa förutsättningar, en framgång. Och till och med ett nederlag kommer att kunna skrivas på förutsättningarnas konto. Ett Narva kan jag med uppbjudande av hela min fantasi föreställa mig. Men inte ett Poltava.