Röd gryning

Hammarbys största nederlag sedan augusti 2003 på Malmö stadion, när det blev 0-6 och målskyttarna hette sånt som Tobias Grahn och Markus Rosenberg. Stockholmsfotbollens sämsta runda sedan elfte omgången 2004, när Hammarby förlorade med 0-2 i Sundsvall, AIK med 0-1 i Borås och Djurgården med 0-2 hemma mot Malmö FF (om man nu ska räkna den, med tanke på att hammarbymatchen av nån anledning spelades två månader före resten av omgången). Ja, ni hör ju medlidandet i min röst.

Det man nyktert sett kan konstatera: Hammarby säljer sin landslagskandidat för vad kollegerna på GvSU betecknar som en spottstyver. De säljer honom med omedelbar verkan, havererar sportsligt på kuppen och får dras med trivselspridaren Zengin resten av året. Kalmar FF säljer också sin landslagskandidat, men ser till att behålla honom säsongen ut (något som den unge landslagskandidaten själv verkar ganska nöjd med, eftersom det ger honom chansen att vinna allsvenskt guld md sin brorsor). AIK gör sig av med Dulee Johnson, mer eller mindre av nödtvång ser det ut som, och drabbas genast av sportslig kris utan att i någon större grad ha vunnit ekonomiskt på affären. Kalmar FF säljer César Santin, gör en dygd av nödvändigheten, byter pengar mot en viss skakning i maskineriet, men ser ut att kunna absorbera det hela och jobba vidare. Nånting säger ju detta om planering, framförhållning, relationer mellan klubb och spelare och hunger efter framgång. Jag förstår varför kineserna dras till Kalmar. Nanne Bergstrand förblir den store rorsmannen.