3-5-2. Trodde ni ja.

Det var i går kväll och hjärnan hade precis slappnat av och förberett sig för sömn när jag plötsligt ryckte till av en sista tanke för dagen: "Han kan väl ändå inte spela 3-5-2?"
Nej, det borde han ju faktiskt inte kunna. Han är ändå Lars Lagerbäck. Lars Lagerbäck chansar inte med ett icke-inövat spelsystem. Lars Lagerbäck åker inte till en svår bortamatch i Albanien och tänker att anfall är bästa försvar. Lars Lagerbäck tar det säkra för det osäkra, han byter inte mer än en position i taget, han petar Kim Källström när det börjar regna, för det känns ändå lite säkrare, lite tryggare med Anders Svensson.
Jag inser att allt - trupputtagningen, träningarna, vad han säger - talar för att han faktiskt tänker sjösätta det här spelsättet... men jävlar vad underligt det känns. Nu valde ju Lagrell att behålla Lagerbäck, var det då inte för att han skulle vara just Lagerbäck? Om landslaget nu ska förnya, hade det inte varit bättre att låta det göras av en förnyare?
Om Lars Lagerbäck låter Sverige marschera in till matchen och ställa upp i 3-5-2 begår han påtagligt våld på sig själv och allt han tror på och jag skulle gärna titta in i hans hjärna och se vad som händer i det ögonblicket, eller åtminstone få veta vad hans puls är.
Nu läser jag i Bladet att allt är Roland Anderssons påfund, och då känns det aningen bättre, för det är åtminstone än förklaring, till och med en ganska intressant sådan.
Men ändå. Jag tror på 3-5-2 när jag ser det. Och när regnmolnen drar in över stadion i kväll, när Lasse hör de albanska fansen, när han tittar sig runt i omklädningsrummet och ser spelarna han ansvarar för och som han ska ge ansvar, då blir jag inte överraskad om han lutar sig mot Roland Andersson och säger: "Du Rolle, det var en kul idé det här, men... vi kör som vanligt va?"