Det dånar uti rättens krater

Göransson på Offside berättade att det en gång varit nära. På upptaktsträffen för ett och ett halvt år sen hade han slagit sig ner vid Lagerbäck och Roland Andersson där de satt, lite grann för sig själva, isolerade av sin särställning, "Lagerbäck ganska full och Roland Andersson ännu fullare". Där och då gjorde Mattias ett resolut försök att sälja in "Ordförande Persson"-konceptet till Lagerbäck - en närgången bevakning i kulisserna, som skulle publiceras senare, när detaljerna inte var känsliga eller kontroversiella längre. Och som jag minns Mattias berättelse hade Lagerbäck, med snuset rinnande verkligen verkat tänka på saken, och Roland hade hela tiden suttit och gnuggat honom på axel och om och om upprepat: "Ordförande Lagerbäck! Ordförande Lagerbäck!"

Det sprack, naturligtvis. När den bleka morgontimmen infann sig följdes den av eftertankens gift, och när Lagerbäck ringdes upp om saken förklarade han att han hade talat i stundens hetta. Lars Lagerbäck är trots allt inte Göran Persson, ingen offentlig person i behov av bekräftelse och upprättelse.

Eller så tänkte jag fram till alldeles nyligen. För, som Ulf var inne på i inlägget här nedan, den 3-5-2-modell som nu offentliggjorts inför en oviss kvalmatch mot oförutsägbart motstånd är naturligtvis ett brott mot allt Lagerbäck hittills har stått för. Men kanske är det så att han är ganska lik Göran Persson ändå. Kanske är det så att han, som under hela sin tid vid makten verkar ha varit helt obekymrad av den offentliga bilden av honom, nu ändå, när den tiden nalkas sitt slut, börjar bekymra sig om sitt eftermäle. Kanske börjar han rentav törsta lite grann efter den folkets kärlek han hittills verkat helt likgiltig inför. Nu, i sin sista kvalturnering, kanske han har tänkt att de som vill se chansningar, offensiva vågspel och Kim Källström i tongivande mittfältsroll kanske ska få som de vill ändå. Det är lite grann som om han hade rest sig från sitt bord där på upptaktsträffen och hållit ett brandtal inför alla de allsvenska tränarna om att han hade haft fel, han hade kommit på det nu, det gällde att våga, att kasta loss och satsa framåt och han att de alla skulle befria sig från sin fruktan och sina tvivel. Och han skulle ha gått från bord till bord och omfamnat dem alla, omfamnat Nanne Bergstrand och omfamnat Tom Prahl och med snuset och tårarna rinnande talat om att han älskade dem som bröder och han skulle ha slutat med att leda dem alla i "Internationalen".

Det är det han gör, ikväll i Tirana. Jag hoppas det går bra.