Allsvensk nationsranking

Ok, här kommer så en lista över de mest framgångsrika exportnationerna till svensk fotboll (och då handlar det bara om spelare.) Reservation för felaktigheter och ofullständigheter.

1. Island. Teitur Thordarson sköt Öster till SM-guld 1978, Ragnar Sigurdson spelade en viktig roll när Blåvitt tog guldet ifjor, Arnor Gudjohnsen och Pétur Marteinsson var extremt viktiga stöttepelare i Örebro respektive Hammarby under lång tid, Gunnar Heidar Thorvaldsson var allsvensk skyttekung 2006, Hlynur Birgisson, Siggi Jónsson (som spelare), Emil Hallfredson och Runar Kristinsson var pålitliga lagmedlemmar och då finns det ändå ett helt gäng islänningar jag inte har nämnt - hade jag varit svensk sportchef och letat efter en utlänning att hålla i handen när åskan gick vet jag att det är till Island jag skulle vända mig.

2. Serbien. Nebojsa Novakovic var trots allt något helt säreget under sina år i AIK, tongivande när AIk tog SM-guld och den ende allsvenske spelare som skulle ha kunnat göra en sån sak som den där chippen mot Barcelona. Dessutom fanns Milenko Vuksevic och Dusko Radinovic i Degerfors, Ranko Djordjic i Norrköping: då gör en och annan videojugge inte så mycket.

3. Norge. Hård kandidat till silverplatsen i och med att Arild Stavrum och hans norska kompisar faktiskt spelade en så avgörande roll när Helsingborg tog guldet 1999. Särskilt om man lägger till Jon Inge Höilands gyllene straffretur för MFF 2004, och sen alla de andra norrmännen, Per Edmund Mordt, Fredheim, Thor André Olsen och Svenning och Bergersen i Sundsvall. Hur Hammarby vill betygsätta Winsnes, Kaos och Furuseth Olsen kanske är upp till dem själva att avgöra, men de drog i alla fall uppmärksamhet till sig...

4. Brasilien. Egentligen självklar etta om man ser till spelarnas kvalitet, men eftersom inget brasseinspirerat lag hittills vunnit Allsvenskan (innan i år åtminstone...) får de denna blygsamma placering. Annars förtjänar Alvaro Santos, Afonso, Ailton, Cesar Santin och Ari naturligtvis något högre, kanske till och med Paulinho, Wilton Figureido och Junior, kanske till och med Dede Andeson och Qurino.

5. Finland. Tar platsen på bredd, jämnhet och pålitlighet. Jyrki Nieminen, Atik Ismail, Erkka Petäjä, Erik Holmgren, Jari och Rami Rantanen, Kim Suominen, Tommi Grönlund, Toni Kuivasto, Antti Sumiala, Jari Ilola, Fredrik Svanbäck, Jonatan Johansson, etc etc. Sen är Jari Litmanen troligen den bäste utländske spelare som någonsin spelat i Allsvenskan och visade med jämna mellanrum glimtar av sin superbegåvning, men det är svårt att hävda att hans bästa tid skulle ha varit i Malmö FF.

6. England. Tja, namn som Steve Galloway, Billy Landsdowne och Steve Gardner meriterar åtminstone en hyggligt hög placering. Huruvida Elfsborgs och Brages Simon Hunt egentligen var engelsman eller walesare erkänner jag att jag inte är helt säker på (hans moderklubb sägs enligt mina källor vara Wrexham), men England har ju dessutom bidragit med värdefulla kuriositeter som Frank Worthington, Ted Sheringham, Malcolm McDonald, Justin Fashanu och Lee Baxter, förutom gamle brynäspionjären Ronnie Powell. Och vad fan hette han som var i Malmö FF, Carl Shutt? Minns inte när han var där eller hur det gick för honom, bara att han fanns.

7. Polen. Miroslaw Kubisztal, Trelleborgs FF:s mittfältare Marek Skurczynski och målvakt Ryszard Jankowski och så den oförliknelige Igor Sypniewski som joker - det räcker långt. Sen vet jag att Hammarby hade en gammal polsk VM-spelare som hette Skrobowski, men jag minns inte ett dyft om hans eventuella framgångar på Söderstadion. Ett fall för Hagström?

8. Danmark. Sören Larsens korta tid i Djurgården och Stig Töftings spektakulära säsong i Häcken får här sägas väga ganska tungt - annars handlar det mest om allmän skandinavisk habilitet i form av Lars Larsen, Kennet Rasmussen, Ulrich Vincentz och Mikkel Jensen. Peter Graulund vet jag inte om man skulle kalla habil, och Brian Steen, Jesper Bech och Olcay Senoglu kanske inte direkt heller. Men Mjällbys Flemming Pehrson förtjänar alltid ett minnesmärke, och främst av alla naturligtvis Landskronas Johnny Kongsbög.

9. Liberia. Dulee Johnson, Jimmy Dixon och Dioh Williams går långt på allmän färgstarkhet. Och Samuel Wowoah har väl blivit liberiansk medborgare igen, eller hur är det egentligen?

10. Ghana. Och likadant med Derek Boateng och Yaw Preko, när de kombineras med hammarbygästspelande Kingson, Michael Mensah och minnet av IFK Göteborgs gamle rymling Emmanuel Tetteh, han som upphittades klättrande på berget Ararat.

11. Makedonien. Gamle Degerfors- och TFF-liberon Vujadin Stanojkovic plus Halmstads Artim Sakiri platsar nog båda i en trupp av de bästa utlänningarna i Allsvenska någonsin.

Det finns dessutom en rad länder som egentligen bara haft en klart lysande representant i Sverige, till exempel Ukraina (Vadim Jevtusjenko), Nigeria (Peter Ijeh), Tunisien (Samir Bakaou), Holland (Geert Den Ouden), Uruguay (Eguren), Litauen (Zvirzdauskas), Benin (Omotoyossi) och Kamerun (Joseph Elanga) och som utelämnats av det skälet. Sen kan man naturligtvis diskutera om Östers gamla ryssar, Örebros kenyaner eller Djurgården-Gefles kongoleser skulle ha förtjänat en plats. Eller för den delen den rumän jag till sist stötte på - Ljungskiles Stefan Szilagyi.

Men Italien, Grekland, Mexico, Paraguay, Peru, Nya Zeeland, Japan och Kina verkar än i dag vara vita fläckar vad Allsvenskan beträffar. Det är naturligtvis en tidsfråga.