Slaven på triumfvagnen

Klockan har passerat ett, den sista skvätten rödvin rör sig lite oroligt på botten av glaset. Som en eftertanke till triumfen undrar jag bara: vad betydde första halvlek egentligen? Allt dessa inexakta passningar, allt detta obekväma svenska bollinnehav? Var det bara en nödvändig transportsträcka, den nervösa förstahalvleken i en stor turnering eller det som behövdes för att bryta ner ett så bisarrt passivt lag som det grekiska? Eller var det symptom på nånting värre? Gud ska veta att jag hela tiden satt och väntade på att grekerna skulle langa upp det äss jag var övertygad om att de hade i rockärmen, men det visade sig ju att det var vi som hade det istället. Nej, inte bara ett, utan två: inte bara Zlatans grandiosa mål, utan dessutom Petter Hanssons ännu mer grandiosa. Två mål som inte såg ut att ha nånting gemensamt, men de hade de: Henke Larsson hade ett finger med i båda två.

Och så väntar jag mig att se all Daniel Anderssons belackare göra offentlig avbön i tidningarna imorgon.