Hanteringen av hjärndöda

Läser Noréns dagbok på order uppifrån. Det finns en massa i den jag stör mig på - mannen är kemiskt humorbefriad, och för att tycka att hans liv är "allmängiltigt" (som jag hört flera människor på fullt allvar säga) måste man nog dela hans intresse för teater, Bach och balsamvinäger. Men som vanligt tycker jag att reaktionerna på boken var överdrivna. Så jävla mycket handlar den inte om modekläder och yrkesavund. Så jävla oreflekterad vad gäller sin personlighet och sina idiosynkrasier är han inte. Och skriva kan han. Nej, problemet med Norén i allmänhet och utgivningen av den här boken i synnerhet är den vidriga atmosfär av vördnad och anspråksfulla gester som alltid omger honom, hela det här pompösa antagandet att det han gör är så förbannat viktigt. Och hur mycket han kan ställas till ansvar för det är en öppen fråga.

Men det som slog mig var att jag behövde öppna boken själv, på någon månads avstånd från hela ståhejet för att inse detta. Hätska debatter gör det omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, att tänka ut sin egen åsikt om saker och ting, och gör åtminstone mig ovillig att ha någon åsikt överhuvudtaget. Det värsta är börjar bli samma sak med svenska landslaget. Jag tyckte att det var kul att se matchen mot Ukraina på plats i söndags, och det som efteråt slog mig var att jag var så glad att slippa kringarrangemangen - försnacken, bisittarkommentarerna, efterhandsanalysen, det upphetsade tyckandet fram och tillbaka om Lagerbäck gjorde fel eller rätt, och vilket tonfall han hade när han besvarade den och den frågan. Allt det där lägger sig som den mentala barriären kring de odöda i John Ajvide Lindqvists böcker, en zon full av röster som tränger sig in i ens medvetande och hindrar en att känna och tänka själv. Jag undrar ärligt talat hur jag ska komma igenom EM med förståndet i behåll.