Osorterade tankar är också tankar

Det är, som Jesper säger, inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till allt inför-snack. Varje detalj får så enorma proportioner så här i väntan på det riktiga som ska hända. Själv var jag på semester och kom hem till Sverige precis i tid för att se Ukrainamatchen. Den sänkte ju onekligen förhoppningarna till en nivå så låg att jag nästan vill starta en kampanj precis som de där österrikiska fansen: ”Snälla landslag, vi drar oss ur fotbolls-EM, det blir bara pinsamt!”
Så här sitter man nu och ska ta ut drömelvor och vara med i EM-tips och förväntas till och med av en del kompisar ha en extra bra aning om hur det ska bli (varför?) och allt man ser framför sig är den där förskräckliga Ukrainamatchen.
Jag måste ändå skriva av mig några nojjor.

Ett: det så kallade mittfältet.
Jag är en av många som inte har varit särskilt oroad över Linderoths skada, eftersom jag tycker att Anders Svensson är lika bra, om inte bättre, i rollen som defensiv mittfältare. Jag har till och med tyckt att det är fel att Linderoth är med i truppen. Det tycker jag på sätt och vis fortfarande, men jag har också varit väldigt trögfattad. Efter år av Anders och Kim-debatt kom ju Lagerbäck till slut på hur han skulle lösa problemet: bort med diamanten, ner med Svensson bredvid Linderoth och vips har vi ett ganska bra lås på mitten. Anfalla, det får vi göra via kanterna. Jag har ju själv sett förändringen, och en massa andra tyckare också, men ändå är det som om vi inte förstått. Visst kan Anders ersätta Tobias, men vem ska då ersätta Anders? Det är som Jesper skrev efter Ukraina: den yta som brukade innehålla två spelare innehöll nu en halv. Uppenbarligen har den franska ligan inte varit rätt miljö för att lära Kim Källström just den defensiva, taktiska delen av mittfältsspelet. Frågan Lagerbäck måste överväga är om en halv Linderoth är bättre än en hel Daniel Andersson.

Två: den så kallade vänsterbacken. Lagerbäcks förstaval är Erik Edman. Andravalet, har vi förstått, var Teddy Lucic. Tredjevalet är Mikael Nilsson. Först på fjärde plats kommer alltså vänsterfotade vänsterbacken Dorsin, som enligt all logik borde vara det självklara alternativet. Men uppenbarligen tycker verkligen förbundskaptenen inte att vi har 23 spelare som är bra nog att spela i ett EM. Han skulle nog kunna ha nöjt sig med en 19-mannatrupp.

Tre: Lagerbäcks allmänna misstroende mot de sämre spelarna, typ Dorsin.
Nu ska jag dra en dålig parallell till en liten sport jag inte begriper, men ändå. När det var dags för hockey-VM tackade vartenda NHL-proffs man hört talas om nej på grund av att dom hade tvättid eller skulle till Ikea med familjen. Gustafsson reste i väg ändå med en sorts C-lag, men lyckades liksom peppa dem, få dem att känna att han trodde på dem, slängde in dem i hetluften och liksom lurade dem att de nästan klarade av det, och det gick okej. Spelare som gillar Sven-Göran Eriksson brukar säga att hans styrka är att få alla att känna sig viktiga och betydelsefulla. Jag önskar att Lagerbäck hade lite mer av det där. Visst har han plötsligt gett överraskande förtroenden – Åslund på topp mot Ungern för länge sen, Micke Nilsson på ytterbacken i EM 2004 – men med alla dessa skadade gamlingar i truppen skickar Lagerbäck ut signaler, åtminstone till mig, att flera av hans spelare inte håller måttet.

Den enda skadade gamling jag inte är ett dugg orolig för är Ljungberg, och jag förstår inte den märkliga peta-Ljungberg-debatten. Herregud, han spelade ju mot Ukraina. Normalt laddar han ju i jacuzzin. Han kommer att vara som en tornado mot Grekland.

Jaja. Allt detta är Ukrainamatchens fel. Jag får citera min vän Arne, som sällan hetsar upp sig och som var övertygad om att Sverige kommer at göra ett fint EM. ”Såg du den matchen mot Ukraina? Det gjorde inte jag. Jag ser aldrig träningsmatcher, av princip. Man kan aldrig dra någon slutsats av dem.”