Usch. Jag vet inte vad det gör med mig det här mästerskapet. Inte det det gör då, utan det det inte gör. Ingen nationalpsykos, ingen hata-sidleds-Danne-passion, knappt några känslor alls i går mer än att det var en fruktansvärd tråkig match och ett vidunderligt vackert mål. Jag brukar inte vara sådan här. Jag brukar kokettera med mina icke-känslor gentemot det svenska landslaget under kvalspel och svänga mig med min misstro mot Lagerbäck, men när jag sedan väl står där framför matcherna så väller känslorna fram för Teddy Lucic och de andra. Är det kanske för att Teddy inte är med? Jag hade aldrig trott att just han skulle vara så viktig.
Fotboll brukar vara den perfekta avledande manövern från det vanliga livet, jag går upp i felpass och glidtacklingar i stället för att tänka på att jag hemma i datorn har ett plågsamt ofärdigt, ja knappt ens halvfärdigt, manus, i stället för att ha ont i magen över eventuella storförluster på bostadsmarknaden. Inte nu. Ekona från det vardagliga tränger sig igenom den mycket lilla känslosvall som jag ändå lyckades uppmana inför Chippens misslyckade chipp, Petter Hanssons nästan-självmål, Lagerbäcks sällsamt trendsmala slips. Inte vid målet förstås. Ett sådant mål kan man bara ta in, bara le och häpnas och le igen. Då håller sig räntenivåer och inflationen och skräcken över en ruinerad privatekonomi sig borta. I ett par minuter. Jag behöver mer än så. Landslaget ger inte mer än så. Det finns bara en Zlatan. Det är nog mest mig det är fel på.
11 juni 2008
Ännu inga känslor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Bättring Isobel, fall inte ur ledet. jag är fullständigt stum av beundran för hur alla journalister, sofftyckare med den minsta lilla Djurgårdskoppling lyckas kidnappa vartenda mästerskap och formligen tjata sönder resten av oss i sitt Kim vs. mr. X.
Kim har gjort si, Kim har gjort så, Hata Mr. X, Hata Tjock-X, HATA HATA HATA.
Öronen blöder bokstavligen. Vem som är värst och vedervärdigast av Elin Ekbom och Jan Majlard får framtiden avgöra, det är en titanernas kamp. Minstasagt!
Så verkar dock de flesta supportrar fungera. Jag som MFFare vill tex se Rosenberg, Zlatan, Maestro och Daniel...(Ok inte Daniel) på plan. Massa konstiga människor tycker Allbäck borde spela istället för Zlatan. De säger att Mackan är bättre för laget, men så fotbollsokunnig finns det ju ingen som kan vara - så egentligen menar de att Allbäck borde spela bara för han kan dra göteborgsvitsar.
Å andra sidan dominerar ju stockholmssupportarna media totalt (finns såklart inga AIKare att skriva upp längre) så en viss poäng har ju anonym.
Jag har samma märkliga ickekänslor för Sverige i detta maästerskap. Jag fördrev gårdagens match med att titta och samtidigt hänga tvätt, äta macka, borsta tänder etc eftersom jag inte kunde uppbåda tillräckligt intresse för "bara" matchen. Men jag kände någon slags känslomässig baksmälla efter Holland-Italien, jag trodde mitt ointresse för Sverige-Grekland hängde ihop med det, inget Sverige (eller ännu tydligare nu:Grekland) kan prestera kan matcha det. Fast efter Zlatans pärla ägnade jag mig bara åt matchen.
/Karin P
Karin P: det kan ha att göra med att det inte fanns nån hammarbyare på plan...
Mats Olsson, som är en av dem som drivit Kim-kampanjen hårdast, har såvit jag vet inga dif-kopplingar alls. För journalisterna handlar det nog inte om det (vilket det förstås gör för mig) utan om att de vill ha det de kallar rolig fotboll, eftersom de gärna skulle se att Sverige var lika bra på sånt som, säg, Portugal. Tja. Det vore ju kul.
Själv har jag givit upp min Kim-längtan i landslaget för länge sedan. Jag inser att detta är ett cirkelresonemang om något men jag tror att Lagerbäck gör rätt i att inte ta ut Kim eftersom Kim inte spelar särskilt bra för Lagerbäck eftersom Lagerbäck inte brukar ta ut honom.
En av de viktigaste saker som gör Kim till en så exceptionell spelare i såväl Djurgården som Lyon är hans stålpsyke. Killen som aldrig missar en straff (åtminstone inte om den är rättmätigt utdelad), killen som på helt egen hand vänder matcher, som sätter den där avgörande frisparken, som på uppriktigt allvar tror att han är oövervinnerlig och därför ofta är det.
Denna centrala komponent i hans spel kräver en tränare som tror lika benhårt på honom som han själv gör. Han har alltid haft sådana tränare i klubblagen. Visst fick han sitta på bänken i både Rennes och Lyon emellanåt, särskilt i början, men det var ju för att det fanns bättre spelare som var i startelvan. Han visste det och tränaren visste det och det var inga problem.
Men i landslaget handlar det inte om det, det handlar om något annat. Det handlar om att Lagerbäck inte tycker om Kim som fotbollsspelare, att Lagerbäck inte litar på att Kim är tillräckligt bra. Det har pågått i så många år nu att det blivit självuppfyllande. Utan stålpsyket är Kim en bra offensiv mittfältare med vissa defensiva brister, men inte mer än så. Eftersom Lagerbäck på olika grunder har brutit ner honom till det gör han rätt i att inte ta ut honom.
isobel: Men varför är då inte Anders Svensson nerbruten? Anders som petades i första matchen i VM 2002 till förmån för "Turbo"? Anders som under förnedrande former jagades ur startelvan under förra VM till förmån för (just det) Kim Källström? Anders som ändå, redan från början, gjort viktiga mål i viktiga matcher, tunga insatser mot lag som Argentina och spanien? Jag har inga som helst aversioner mot Kim, tvärtom tycker jag naturligtvis att det vore jättebra om en av Sveriges bästa spelare kunde bidra med sin förmåga till Sveriges landslag. Men det känns som n märklig definition av "stålpsyke"om det bara fungerar när det får villkorslös kärlek av omgivningen.
Eh, det känns väl inte som att man behöver argumentera kring vem av anders och kim som lagebäck föredrar? eller är det något i din fråga som jag inte fattar? Det är rätt stor skillnad mellan att bli petad i en enskild match och att nästan alltid bli det, att alltid veta att man kommer att bli det. Jag tror heller inte att det har varit till fördel för Kim att ha medias och supportrarnas stöd så tydligt nästan hela tiden, men ändå veta att han nästan helt säkert kommer bli bortvald.Det spär på upplevelsen (oavsett om den är sann eller inte) av orättvisa, som i sin tur är något av det mest nedbrytande som finns. Om man känner att man aldrig har en rättmätig chans, att den som bestämmer ("föräldern", rent psykologiskt) inte kommer att välja/älska en oavsett vad man gör, minskar det ytterligare chanserna att faktiskt göra bra ifrån sig.
Sedan är det också rätt stor skillnad mellan att behöva villkorslös kärlek och att behöva kärlek över huvud taget. Det finns massor av spelare som klarar sig utan att känna tränarens /"förälderns" kärlek och stöd, men jag tror inte att Kim är en av dem. Jag vet inte om det bottnar i att han faktiskt hade sin pappa som tränare så länge när han var liten, men det kan säkert spela in.
Jesper: jag brukar kunna känna engagemang för Sverige och det brukar ju inte direkt drösa av hammarbyare där så jag kopplar inte ihop de sakerna. Kanske har jag gått och blivit en sån där (även i mina ögon) förhatlig person som uppskattar fin fotboll mer än ett lag?
/Karin P
Skicka en kommentar