Henkes klassiska 30-plusbeteende

Det är kul när man får små påminnelser om att den fotboll man själv spelar - söndagsmorgnar i inomhushallen, korpmatcher på Hedens grus eller vad det nu kan vara - faktiskt är samma sport som den de håller på med i Allsvenskan och landslaget. Att samma regler gäller. Och då menar jag inte inkast och offside och sånt (vi har ju faktiskt varken eller i vår korpserie).
Däremot är det väldigt lätt att känna igen Henrik Larsson-beteendet med att komma och gå som man vill.
Jag minns när jag spelade gärdsgårdsseriefotboll i Halmstad i slutet av 1980- och början av 90-talet. Vi satt där på avslutningsfesten på hösten, förmodligen på Karl XI:s pub eller kanske på Pio Pio efter en plankstek, och blickade fram mot nästa säsong. Vi runt 20-strecket frågade gubbarna som var tio år äldre.
Hur är det, Hanse, ska du köra ett år till?
- Näe, nu är det nog slut. Jag orkar inte ett år till. Knäna gör ont.
Du då Ingemar?
- Nja, jag tror knappast det. Det är inte så populärt hos frugan när man säger att man ska lägga en hel lördag på att åka till Lilla Tjärby.
Men Anton, du fortsätter väl?
- Nej, nu lägger jag av. Det här var min sjuttonde säsong. Det får räcka.
Så vi som var unga knegade på under vintern. Tränade i disigt elljus på en grusplan med isfläckar, förfrös tårna i dom där stela jävla grusskorna, sprang extra löprundor på galgberget. Vi var grymma i Cooper-testet.
Sen kom våren. Planerna blev gröna. Och farbröderna kom ut ur sina iden. Då var det plötsligt kul med fotboll igen, och knäna kändes visst inte alls.
- Jag åkte förbi med bilen, det såg så skönt ut, sa Hanse.
- Man blir ju sugen när linjerna är kritade, sa Anton.
Och så stod de där, lite gråare, lite mer mage, men med rutin som gjorde att de stod rätt, lunkade rätt, och tog plats i laget.
Vi tyckte det var kul att se dem, men samtidigt irriterande.
Det är fascinerande att det funkar på samma sätt i landslaget, och jag är inte förvånad över att både Stefan Selakovic och Rasmus Elm reagerar över Henrik Larsson-uttagningen.
Men det är väl sånt man kan tillåta sig om man är bäst. Och som omgivningen då tillåter.
Så var det i vår gärdsgårdserie också. Om Totte ville vara med efter två träningar blev vi bara glada, eftersom han hade fotboll i sig som var på en helt annan nivå än oss andra.
Naturligtvis ska Henke vara med, han är kanske bäst av alla, men det går inte att komma ifrån att det är ett klassiskt glidarbeteende som alla som spelat någon form av fotboll känner igen.
Att Lagerbäck ringde Teddy Lucic är svårare att förstå, eftersom han inte alls är på Larssons nivå. Men Teddy sa nej. Kanske kände han att det inte skulle anses lika okej bland lagkamraterna.