Att se på fotboll

Den senaste tiden har jag sett ett par fotbollsmatcher. Den första: Dala-Järna IK v/s Bollnäs tillsammans med 279 andra på IP. Frågan man ställde sig innan: hur skulle det gå för DJ utan Emil Blom? Ganska bra visade det sig. Dala-Järna, som ju är en ganska liten ort och som egentligen borde ha kommunens andralag efter Vansbro AIK, biter sig fast i div III Södra Norrland. Ganska bra insats, som sagt, med en trygg 3-0-ledning, men som så ofta blir det ändå spännande mot slutet. 3-0 blev 3-2 och det märkliga fenomenet uppstår att man önskar att det som man i grund och botten är intresserad av - en fotbollsmatch - ska upphöra. "Blås av nån gång!" "Var fick du dom övertidsminuterna ifrån?".
Pausunderhållningen var perfekt för oss stenhårda storstadssupportrar: publiken fick kasta golfbollar in på planen. Idealiskt med ett litet träningsläger inför kommande derbyn.

Match nr 2: Mallorca-Osasuna. 11 000 åskådare på en arena som rymmer 23 000. Lite större inramning, lite mer sydländska gester, men i grunden ungefär samma engagemang hos publiken som i Järna. Den som besöker några av stadens barer (för lokalbefolkningen) märker snabbt att Real Madrid eller Barcelona intressemässigt står över ortens lokala klubb i La Liga. Detta trots att man gör en av sina bästa säsonger på länge och när en match återstår har man ännu häng på sjätteplatsen och en plats i UEFA-cupen. Som tillfällig fotbollsturist kunde man glädja sig åt att se ligans något oväntade skyttekung, den 28-årige Guiza, göra ett - som jag inbillar mig - typiskt mål. Frustrerat löpande i större delen av matchen får han plötsligt den där genomskäraren som gör honom fri med målvakten. Avslutningen är kylig och enkel. Till slut 2-1 till hemmalaget efter dramatisk avslutning med Osasunakvittering på slutet och avgörande i 93:e.

Det här var att se på fotboll. Att vara på plats när Hammarby spelar är något helt annat.