Årets vinster och förluster

"Om vi bara vinner den här matchen så är det okej om jag inte blir gravid den här månaden." Jag skämtar inte. Jag hade rätt ofta den sortens förhandlingar med mig själv och en allsmäktig kraft som jag inte ens direkt tror på. Eller i alla fall länge. Jag hade försökt att bli med barn sedan innan vi vann SM-guld för första gången sedan 1966. Under åren 2000-2006 fanns det i mitt liv två saker som kändes viktigare än allt annat. Fotboll och fortplantning.

Månad efter månad gick, inga barn, men allt fler vunna matcher. Sedan slutade vi vinna. Inte fan blev jag på smällen för det. Åtminstone inte på något sätt som räknas, åtminstone inte så att det blev en unge i famnen. Om det kosmiska rättviselotteriet gav mig en dödsdömd graviditet i utbyte mot plattåret 2004 så behöver man inte ha varit light-got som tonåring för att tro på blasfemiska rykten.

Sen vann vi igen. Ingen bebis. Och förlorade igen. Ingen bebis. Jag minns särskilt en bortaresa till Helsingborg sommaren 2005. Vi förlorade med 2-0. Just då gick jag runt och trodde att det kanske kanske hade lyckats, det där andra. Hade tagit det försiktigt med ölen på eftermiddagen. Stående på en parkeringsplats utanför Ljungby Motell och en buss full med brölande besvikna tonåringar började så ännu ett potentiellt barn blöda ur mig. Lars Ohly var förresten där. Han åkte inte i min buss.

Så sammankopplade som mina fram till i år patetiska försök till reproduktion varit med matchprogram och proffsrykten är det kanske inte konstigt att just det här året blivit som det blivit. Det bästa någonsin. Och det första på otroligt länge där fotbollen inte varit särskilt viktig. För om Jesper hämtat kraft i tabeller och laguppställningar har jag inte lyckats lyfta blicken ända dit. Det roligaste fotbollsminnet i år var lille S enorma förtjusning i det prasslande tifo-pappret sista hemmamatchen mot Brommapojkarna, hans livs första match på Stadion. Det säger väl en del, både om Djurgårdens säsong och mina prioriteringar.

Gott Nytt år!