Mitt livs första damallsvenska match igår: Djurgården/Älvsjö-Umeå på Kristinebergs IP. Jo, Marta är så mycket bättre än alla andra, men den som impade mest på mig var Umeås nummer 19, som flängde upp och ner för vänsterkanten i kortärmat, detta i en temperatur som fått nästan alla andra spelare att klä på sig mössa och vantar. Efterforskning uppdagade att detta var Ramona Bachmann, en 16-årig supertalang från Schweiz som Umeå värvat. Det var allyså inte bara världens bästa fotbollsspelare utan även ett av världens största löften vi kunde se därnere på plan. Bisarrt: det var som om Ronaldinho och Cesc Fabregas skulle ha skrivit på för ett svenskt lag, och sedan spelat sina matcher inför tvåtusen stelfrusna åskådare på en liten arena med utsikt över ett industriområde. Damfotbollen är verkligen en annn värld.
04 november 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är ju det som är charmen med damfotbollen. Sverige som ett slags Spanien med ett landslag som aldrig vinner nåt, men en liga som drar till sig de stora namnen. I fredags blev det ju klart att Jens Lehmann har skrivit på för Djurgården.
Och för ett TFF-fan är väl 2000 på läktarna närmast ett mervärde i produkten?
Daniel: Ja, 2000 åskådare men inte fem minusgrader. Det ska blåsa och regna, men inte vara under noll...
Om jag inte minns fel var det inte så länge sedan Djurgårdens herrlag spelade på just Kristinebergs IP inför ett par tusen åskådare. (Eller; 1993 kanske räknas som länge sedan?).
Med vår härliga fotbollsutveckling i åtanke får det närmast räknas som en annan epok...
Varför anses det så tufft och manligt(?) att springa omkring i kortärmat i minusgrader inom fotbollen?
Till jul kommer det med dårens envishet skrivas reportage om hur tuffa och coola engelsmännen är som sparkar boll utan vantar och långkalsonger. Nu även i damallsvenskan?
le: Ja, fast där verkar det som sagt vara schweiziskorna som, något otippat, bär manlighetens fana högst. Ramona Bachmann kanske är uppvuxen på någon alptopp.
Skicka en kommentar